Månadsarkiv: juni 2015

Rullad pannkaka

Publicerad den av

4

Vem gillar inte crepes? Men det tar ju lite tid att steka en massa tunna pannkakor, göra fyllning och rulla, rulla, rulla. Jag brukar istället göra en enda stor pannkaksrulle! Då blir det genast en snabb-rätt!

Till en sats behöver du:

2,5 dl vetemjöl
0,5 tsk salt
1,5 dl mjölk
1,5 dl grädde
3 ägg

Sätt ugnen på 225 grader.

Blanda mjöl och salt i en skål. Vispa ner mjölk och grädde och sedan äggen.

Häll smeten i en plåt med bakplåtspapper och grädda i ugnen i cirka 15 minuter.

Under tiden pannkakan är i ugnen hinner du göra fyllning. Sist gjorde jag räkstuvning, det blev så gott!

När pannkakan är färdig är det bara att lägga den över pannkakan är rulla den till en stor rulle. Vill man gärna ha ost över kan man riva över det och ställa in rullen i ugnen igen tills osten smält.

   

Trevlig stadstur med dålig repris

Publicerad den av

6

Jag är i ett slags mellanland med klädstorlekar nu. Jag har ett par kilo kvar till min ursprungsvikt och jag tror att jag kommer att gå ner till den igen, om jag ammar ordentligt och inte äter för mycket glass i sommar. Så därför vill jag inte köpa för mycket nya kläder nu, samtidigt som mina gamla kläder inte sitter helt bra än.

I helgen var vi på bollskola med Barnet. Jag tänkte ta ett par ganska lösa shorts och en t-shirt som inte var så tight. När jag drog på mig shortsen satt de som en vakuumförpackning på kroppen.

”Jo, men jag kan nog röra mig.” tänkte jag och provade.

Jag må ha promenerat långsamt men knappen i shortsen for ut med desto högre hastighet. Och t-shirten som jag tänkt ha slimmade mot kroppen på ett föga smickrande sätt. I brådrasket fick jag slita åt mig nåt annat som åtminstone satt lite löst, så jag fick vippa runt på fotbollsplanen med volangkjol och en top med paljetter på. Men det gick ju bra, man kastar sig ju inte riktigt i gräset på liv och död på ett sånt arrangemang.

Idag åkte syrran, Lillan och jag in till stan för att ändå köpa lite nya kläder, mest för att köpa varsin ny bikini. Jag hoppas på många bad med barnen i sommar och då vill jag ha en lite förlåtande bikini.

Det kändes som ett nästintill omöjligt uppdrag men vi gick in på Triumph och jag föll för första bikinin som jag provade! Det var urplockat i storlekarna men jag hade tur och hittade en som passade! Lite dyr för en mammaledig snåljåp, men jag var jättenöjd.

Jag var riktigt i köpartagen så jag unnade mig en ny mascara för första gången på många år också. Jag har tänkt köpa ny länge men alltid snålat ur. 

Sen började Lillan bli gnällig i vagnen så vi fick bära henne en del och så gick kassarna lite fram och tillbaka i och ur vagnen medan vi bar henne. 

Vi gjorde några fler fynd, åt varsin riktigt god pasta med kyckling, grönsaker och svamp, fyndade lite till och sen åkte vi till barnens mormor.

Där visade vi upp vad vi hade köpt.

”Ja, men nu vill jag se bikinin!” tyckte Mormor.

Men påsen med bikinin fanns ingenstans… Jag hade gjort en dålig repris och ställt ifrån mig påsen nånstans och glömt bort den. 

Tänk att jag ska vara så urbota klantig! Det var likadant sist syrran och jag var i stan. Då lämnade jag en påse i en provhytt, men som tur var saknade jag den när vi lunchade och vi kunde springa tillbaka till affärerna och fråga om nån sett den. Den gången hade jag tur.

Nu har jag ringt till väktaren på köpcentret för han får allt från affärerna som är kvarglömt. Han skulle ringa upp om han fick in påsen, men än har han inte ringt. Och nu när jag skulle testa min nya mascara kom jag på att jag la den i Triumph-påsen…

Jaha, vad ska man säga. Jag får väl vara glad att jag fick med Lillan hem i alla fall. Och så håller jag tummarna för att väktaren ringer imorgon. Än har jag inte riktigt gett upp hoppet.

  
Annars får jag ta min gamla bikini och gömma mig i vassen i sommar.

Vad brukar du drömma om?

Publicerad den av

6

IMG_6595Idag har jag tänkt mycket på drömmar. Min brors flickvän skrev om drömmar på sin blogg idag, i inlägget ”Mitt apiga jag”, och jag kände så väl igen mig. Ja, jag hjälper också till med händerna när jag måste springa fort i drömmen! Jag tycker att det är roligt att drömmar som känns konstiga och speciella ändå så ofta delas av andra! Våra psyken fungerar ungefär som så många andras, och det kan ju kännas skönt.

Ändå är drömmar väldigt personliga och hjälper oss att sortera dagens händelser samtidigt som de väver in gamla minnen och försöker hjälpa oss med problem i det vakna livet. Återkommande drömmar försöker att berätta något för oss. Det är väldigt fascinerande och jag önskar att jag kunde mer om att tolka drömmar.

Jag har gett mig på att lista mina åtta vanligaste drömmar och kollat lite vad de kan betyda.

Jag drömmer ofta att jag blir jagad eller flyr från något. Jag brukar vara i mitt barndomshem och sen flyr jag ut därifrån. Jag tror egentligen inte att jag är jagad, men jag är rädd för att bli upptäckt. Jag brukar gömma mig i ett litet skogsparti en bit ifrån huset. Det kan bero på att jag flyr undan problem. Ens ålder i drömmen brukar ha betydelse och jag tror att jag är ganska ung i drömmen. Denna dröm återkommer ofta och har gjort i många, många år så förmodligen borde jag fundera närmare på denna.

Väldigt ofta är jag sen till bussen eller hinner inte packa. Drömmar där tiden inte räcker till brukar betyda att vi känner tidspress och stress även i verkliga livet.

En dröm som liknar denna är att tappa kontroll över ett fordon. Jag drömmer att jag kör en bil, den går bara fortare och fortare och jag kan inte bromsa. Det betyder att man inte har kontroll över livet, att man känner maktlöshet inför något. Detta drömde jag mycket oftare tidigare i livet.

Jag drömmer att jag har läxor som jag har glömt bort, eller att jag inser att jag ligger långt efter i skolan. Detta ska vara ett tecken på prestationsångest.

Jag drömmer att jag är i ett hus och upptäcker nya rum. Det sägs att huset är en själv och de nya rummen är nya sidor i ens personlighet. När människor drömmer detta är det ofta positiva drömmar, med en lycklig känsla i drömmen. Ibland är det lyckliga drömmar även för mig, men stora ljusa rum, fyllda av fina möbler (bara nån enstaka gång har rummet varit nästan tomt). Men ibland är det en obehaglig känsla i dessa drömmar, rummen är mörka och gamla. Jag är alltid i mitt barndomshem och sakerna jag hittar är alltid från personer som tidigare bott i huset. Ofta är något av mina syskon med mig.

Att jag plötsligt upptäcker att jag har gått ut naken eller att jag satt mig på en offentlig toalett utan väggar är obehagliga drömmar som jag brukar ha. Detta är vanligast hos kvinnor och betyder att något kränker ens integritet.

Jag drömmer ofta om smutsiga utrymmen som jag måste gå på, en toalett eller en dusch. Detta ska vara ett tecken på att man behöver reagera utåt och ta itu med negativa saker.

Jag brukar drömma att jag snabbt måste ringa ett viktigt telefonsamtal. Jag kan numret men fingrarna slinter hela tiden och jag lyckas aldrig slå numret. Detta ska handla om dålig kommunikation, oftast med sig själv. Man måste lyssna på sig själv och på sina känslor.

Fast såklart finns det ingen mall som gäller för alla. Även om två personer drömmer liknande drömmar kan den betyda olika saker för dem.

Känner du igen dig i någon av dessa drömmar? Eller vad brukar du drömma om?

Lupiner!

Publicerad den av

5

Idag har vi plockat lupiner. De är verkligen vackra så här års där de målar landskap och dikesrenar i pastell. 

Lupinerna är rätt nya i Sverige, de blomsterlupiner som växer längs vägarna kommer ursprungligen från Nordamerika och kom till Sverige i slutet av 1800-talet.

De är verkligen invasiva och nu har man börjat höra röster om att de breder ut sig för mycket. De håller på att konkurrera ut våra svenska ängsblommor och är ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Visst är det ljuvligt med stora fält med lupiner, men det är också enastående vackert med dikesrenar fyllda av en massa olika små blommor. 

Min pappa slog alltid vägrenarna hemma när jag var liten, då mejade man ner högväxta blommor, som till exempel hundkex, som annars skulle ta över vägrenen. På våran lilla grusväg kunde jag därför plocka ett myller av blommor i mina buketter; gulmåra, vitmåra, rödklöver, vitklöver, harklöver, johannesört, blåklocka, rölleka, prästkragar, kärringtand, gulvial, kråkvicker… Listan kan göras ännu längre!

Nog är det synd om de ska försvinna, så lupiner tycker jag att man kan plocka mycket stora mängder av med gott samvete! Eftersom lupinerna är kvävefixerande gör de dessutom marken alldeles för näringsrik för ängsblommor, så när lupiner har tagit över en växtplats kan inte ängsblommorna komma tillbaka även om lupinerna skulle tas bort.

Pappa gjorde nog rätt som slog den där vägrenen framåt sommaren, även om jag blev arg på honom när jag var liten. Det blommade ju alltid som bäst just då.  

     

    

Till tiden

Publicerad den av

12

Jag ber dig, kan du stå stilla nu? Eller bromsa in, om så bara för ett tag?

Nu har jag allt.

Jag är rik i livet. Jag är nöjd.

Jag är ung, frisk och stark.

En yngre mamma än så här kommer mina barn aldrig att minnas. Låt mig vara sån.

Jag är självklar i deras liv. Tryggheten. Mamma.

Nu är barnen så små, med nyfikna ögon och silkeslen hud. Gör dem aldrig trötta, skrynkliga och gamla. Låt dem alltid vara spralliga barn.

Mannen för mig är ung och stark, mitt i livet. Tillsammans klarar vi allt.

Och över oss, våra föräldrar. Ännu så kraftfulla. Alltid stöttande och kloka. Med varma famnar och lugn för våra barn.

Vi har tid för varandra. Vi behöver varandra. Vi finns alla där.

Jag kräver inget mer.

Det räcker.

Tiden.

Kan du låta mig leva i detta? Kan du stå stilla nu? Eller bromsa in, om så bara för ett tag?

Sommarlov

Publicerad den av

9

Nu är det examenstider! En härlig tid!

Idag var jag på skolavslutning för min systerdotter i kyrkan här hemma. Det är så skönt att vara mammaledig så att man kan vara med på såna saker! 

Det var väldigt vackert, barnen sjöng och var så fina. Mitt stora barn var på dagis, han hade nog inte gärna suttit still så länge i kyrkan, men Lillan var förstås med. Hon var nymatad, somnade lagom till sin sovtid, som brukar vara i flera timmar, och allt verkade lovande. Men då hade jag inte tagit med i beräkningen att hon mest är van vid att höra sin mamma bräka fram sin favoritvisa ”Ack Värmeland du sköna” med ett antal ofrivilliga tonartsbyten. När hon hörde ljuva barnröster sjunga sommarsånger blev hon rädd och vaknade och grät. Efter ett tag lämnade jag kyrkan så att vi inte skulle störa barnens framträdanden alltför mycket och så att föräldrarna som filmade kanske skulle kunna få sångerna med på band och inte bara Lillans skrik.

Men jag är glad för den stund som jag hann vara med och hoppas att vi inte hann störa alltför mycket.

Eftersom vi ändå hade lite examenskänslor i kroppen idag åkte min lilla familj och åt glass, tittade på båtar och matade änder på eftermiddagen. Jag tycker så mycket om att göra såna saker med min egna familj! Och med två barn känns det så mycket mer som en riktig familj. Jag är verkligen en stolt mamma till mina barn.

Lillan och jag är redo för skolavslutning

Vilse i skogen

Publicerad den av

3

Jag har ett utpräglat dåligt lokalsinne. Jag har ingen känsla för vilket håll jag har kommit ifrån och känner inte igen platser som jag nyss passerat. Kommer jag från ett nytt håll är det som en helt ny väg.
Just nu har jag försökt öva upp mina färdigheter på logio.se, där man kan träna inför högskoleprov.
Samtidigt älskar jag att promenera i skogen. Tystnaden och lugnet, dofterna och allt det gröna. Vi hade egen skog när jag var liten och gick mycket där med familjen. När jag så blev vuxen och flyttade hemifrån ville jag gärna fortsätta med skogspromenaderna, trots att jag inte hade några kända stigar att följa.

En gång bodde jag i ett hus som låg precis vid skogen. Jag försökte att inte gå så långt från huset, men en gång vek jag av från min vanliga stig. När jag skulle vända tillbaka igen kände jag inte igen mig, jag visste inte alls åt vilket håll huset låg! När man är vilse känns varje minut som en panikartad evighet och efter att ha känt att jag yrat fram och tillbaka ganska länge ringde jag min sambo.

Jag behöll någorlunda lugnet när jag förklarade situationen. Min sambo brukade sucka över mig när jag inte hittade, det hände ju stup i kvarten och oftast var det inte så farligt. När jag nu beskrev hur det såg ut runt omkring mig blev han ändå förskräckt och gissade att jag irrat mig till en plats långt hemifrån. Han skulle inte komma hem förrän sent, men han trodde att han visste ungefär vart jag var.

”Det ska finnas ett hus där i närheten, se dig noga omkring.” bad han.

Jag gick upp på en liten kulle, jo mycket riktigt, där var ju ett hus mellan träden.

Vi drog en lättnadens suck.

Jag smög fram mot det lilla huset. Det såg bekant ut, lättnaden sköljde över mig. Nu visste till och med jag vart jag var!

Jag hade visst inte tagit mig så långt.

Jag stod och tittade på baksidan av våran vedbod!

Strax kunde jag ringa upp min sambo igen, från hemtelefonen.

Det blev en djup suck i andra änden…

Men glad i hågen har jag fortsatt med mina skogspromenader, och visst har jag tappat bort mig många gånger både före och efter detta. Men nu när jag har barnvagn med mig kan jag inte ge mig ut på några större äventyr utan får snällt hålla mig till vägarna, och lika bra är kanske det.

 Underbart att få promenera i skogen! Men numera håller jag mig till lite större vägar som denna.

Hår!

Publicerad den av

4

Jag var hos frisören häromdagen. Det har varit dags att klippa sig länge nu, jag har haft riktigt mycket hår! Inte bara långt, utan även väldigt många hårstrån!

 

Mycket hår!

 

Det är fantastiskt detta med hormoner. Nog har jag dragits med många tråkiga sidor av dem under graviditeten, som illamående och sura uppstötningar, men de för med sig bra saker också. Jag har inte tappat ett hårstrå på jag vet inte hur länge! Man brukar ju tappa allt hår man skulle ha tappat under graviditeten när man ammar, men än så länge sitter det fast. Inte ett hårstrå släpper när tvättar håret, jätteskönt!

Ändå nöjde jag mig med en toppning, jag vill gärna ha lite längre hår över sommaren. Ett tag funderade jag på ljusa slingor också, men jag sa som det var till frisören. Att jag tror att jag kommer att bli vithårig snart så då vill jag gärna njuta av min helt egna hårfärg så länge jag kan. 

Frisören lärde mig att de vita hårstråna nästan alltid börjar i luggen, det är sällan de kommer bak på huvudet först. Det är ju praktiskt, så att man inte är sist med att upptäcka det. Hon sa också att flintskallighet ärvs från mammans sida, på tal om detta med att tappa hår.

Andra goda bieffekter av hormonerna är att håret på kroppen (för en gångs skull) inte växer särskilt mycket. Jag har knappt ett hårstrå under armarna! Väldigt praktiskt inför sommaren. Jag har inte heller några synliga porer i ansiktet, näsan är som en babystjärt.

Det här är en bra fas, jag hoppas den håller i sig ett tag. Nästa etapp under amningen brukar ju vara att håret faller av och att man ständigt luktar svett. 

Det är nästan för sent 

Publicerad den av

6

Jag kan inte riktigt förstå att medvetenheten om antibiotikaresistens inte är större i ett modernt och upplyst land som Sverige.

Varför blir så många människor fortfarande arga på sjukvården för att de inte får antibiotika så fort de söker hjälp? Är man ung och frisk i grunden så klarar kroppen de flesta sjukdomar bra på egen hand, det kanske bara tar lite längre tid.

Och varför skriver läkare fortfarande ut antibiotika så relativt frikostigt, särskilt i andra länder, med tanke på den förödande situation vi hamnar i när antibiotika blir verkningslöst?

Jag jobbar idag med mikrobiologi, tidigare jobbade jag på vårdcentral. Jag såg flera gånger unga människor som vägrade lämna vårdcentralen om de inte fick recept på antibiotika med sig hem – fast läkaren förklarade att de hade en vanlig förkylning, orsakad av virus, där antibiotika inte hjälper.

Bakterier – kan stoppas med antibiotika

Virus – påverkas inte av antibiotika

Ibland gav läkarna upp och skrev ut recept bara för att bli av med patienten, så att de kunde fortsätta ta in folk från det överfulla väntrummet.

Man kan inte kräva att sjukvården ska fixa allt. Vi måste kunna ha ett samhälle där det är tillåtet att vara sjuk ibland.

Annars går det ut över de som verkligen behöver vård och hjälp.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/larmar-om-resistensen-det-ar-nastan-for-sent

En sen ursäkt till alla små kryp

Publicerad den av

8

Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.

Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.

Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.

Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.

En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.

”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.

En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.

”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.

En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!

”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.

Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.

Tror jag i alla fall.

IMG_6300En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.

Har du något minne med barn och småkryp?