Vårat hus är inte så gammalt men på tomten ligger också ett litet torp. Där bodde en skomakare en gång i tiden. Torpet är gammalt, golvet är nött och nertrampat och den gamla vedspisen är väl använd.

Det är ganska häftigt, tycker jag, att ha ett stycke historia hemma hos sig. Jag ser framför mig hur frun stod krum över spisen och försökte få upp eld medan småbarnen kröp omkring på golvet och skomakaren satt och arbetade på sina skor. Men vad vet jag, kanske hade han vare sig fru eller barn? Jag skulle gärna vilja veta mer om torpet och de som en gång bott där.

I trädgården har vi två gamla päronträd. De är stora och mossiga och fanns där innan de tidigare ägarna köpte tomten och byggde boningshuset. Därför kallade de träden för skomakarpäron.

”Frukten är rutten innan den faller till marken, men de ger skön skugga på sommaren och är enastående vackra när de blommar.” sa de.

Nu har de då inte blommat nämnvärt under de två första vårar som vi bott här. Dessutom tar de plats för bergskörsbärsträden som är planterade mellan dem, och som väl är tänkta att ta över när man fäller päronträden. De skuggar min nya ros också, så nog har jag tänkt att det snart kan vara läge att ta bort dem, om de ändå är så gamla att de knappt orkar blomma och innan körsbärsträden är så stora att de växer in i varandra.

Men så i år! Skomakarpäronen står i full blom! De är översållade av vita blommor och verkligen vackra där de står!

Just när jag började ge upp hoppet om dem visar de sig från sin bästa sida, som ett jublande livstecken. Nu har jag alls inte mage att fälla de magnifika gamla träden.

Jag skänker en tanke till den som en gång har planterat dem och låter dem stå några år till. Mina skomakarpäron.