Jag har lite för lite tid över på kvällarna för att hinna göra allt som jag skulle vilja hinna med. Just nu prioriterar jag att gå och lägga mig i tid och kanske klämma in ett avsnitt av Walking Dead mellan sövning av barn och nattning av mig själv. Och så en kvällsmacka. Aldrig missa kvällsmackan.

När jag får mer tid över ska jag blogga oftare, träna mera och börja läsa böcker igen. 

Tänker jag. 

Nån gång när jag får mycket tid över (detta har jag sagt i flera år nu) ska jag framkalla foton och göra en fotobok från Lillans första tid i livet. Jag har funderat på att beställa foton via framkallabilderonline.se som är en framkallningsguide för svenska fotolabb på nätet. Vi gjorde en till Barnet och då vore det ju väldigt orättvist om inte Lillan skulle få en också. Dessutom har barnen börjat intressera sig mycket för foton nu, och det är ju så fint att kunna bläddra bland gamla minnen. 

Även om vi inte framkallat foton på evigheter så har vi ändå gjort en del saker med vissa bilder och det är nog så fint.

Canvas på Barnet som Bäbis. Borde finnas en på Lillan också men så långt har vi inte kommit.

Inramad förstoring

Annars rullar det på som vanligt. Jag längtar mig tokig efter våren men misstänker att jag inte kommer att vara lika flitig med trädgårdsarbete som när jag var mammaledig. Jag är nog mest flitig på att läsa trädgårdstidningar, smida orimliga planer och beställa växter och trädgårdsprylar på nätet. Men bara det blir varmare och ännu ljusare ute så kommer nog lusten att kantskära rabatter och springa och kasta gödsel tillbaka också.

Foton från våran senaste trädgårdsdag när vi fällde ett av de gamla päronträden. Det är viktigt att skapa fina minnen mitt i livet och vardagen också.

Nu skulle vi till veterinären igen.

Vi har haft några episoder nu. Första gången fick jag ringa återbud eftersom jag tappat bort katten och andra gången tog jag fel på tid så jag kom en timme för sent.

Men nu skulle Måns vaccineras och den här gången skulle jag visa mig från min bästa sida.

Jag började med att ta in Måns och låsa kattluckan. Så långt allt gott om jag inte ett par timmar senare tittat ut genom fönstret och fått se Måns ute i trädgården. Vad fasen? Jag kastade mig raskt ut och fångade in honom. Det visade sig att jag bara låst kattluckan från inkommande trafik men när jag låst den för utgående trafik också kände jag mig lugn igen.

Och mycket riktigt kom vi iväg med katten, barnen och jag. Exakt på minuten sladdade ful-bilen in på veterinärparkeringen och vi marscherade in.

Till min lättnad var det en annan veterinär än den jag gjort mina tidigare fadäser hos.

”Är det Måns?” frågade hon när hon kom in i väntrummet.

”Ja, här sitter Måns och company.” sa jag i skämtsam ton från den lilla soffan som var överfull av mig, barnen och kattburen.

Veterinären log lite.

Därmed insåg jag att jag lagt ribban. Jag var en avspänd skämtare!

Hur skulle jag leva upp till detta nu?

Jag började svettas där jag gick i korridoren. Vi gick in i ett litet rum och jag försökte komma med små vitsar och klappade då och då barnen lite hårt rakt på huvudet på riktigt gubb-skämtarvis.

Detta gick ju bra.

Sprutan var snart avklarad och sen skulle jag få in Måns i buren igen. Till min lycka gick han in självmant men eftersom jag ställt buren bara till hälften på bordet och till hälften rakt ut i luften så började buren välta när han kom in i det bakre partiet. 

Jag borde kanske anat att detta kunde hända, men jag blev precis lika överraskad som man blir över en gravid-fjärt. 

Jag kastade mig stoiskt fram och med magen över bordet och med rumpan i vädret lyckades jag fånga buren och sakta hasa mig bakåt igen med buren hårt i famnen.

”Oj!” utbrast veterinären när jag hasat mig tillbaka. ”Men det är nyttigt att träna blodtrycket ibland.” sa hon snällt.

”Det här blodtrycket står pall för det mesta.” deklarerade jag, högröd i ansiktet och med svetten lackades om näsan.

Sen så tågade vi ut.

Ute på parkeringen var det några jättestora vattenpölar och barnen ville hoppa. Jag har en tendens att tro att alla står i fönstret och tittar på mig så jag kände mig lite spänd. Jag tycker visserligen att det är kul med vattenpölar men eftersom jag kanske ibland gett intryck av att vara en white-trash-slarver-mamma hos veterinärerna tänkte jag att jag kanske borde vara lite hård nu när de ändå stod och tittade.

”Ni får gå fort genom vattenpölarna” beslutade jag. ”Men inte hoppa!” ropade jag högt så att mina inbillade åskådare skulle höra.

Storebror gick fort och duktigt genom alla vattenpölar men Lillan fick feeling och började småspringa. När hon kom till slutet av vattenpölen visade det sig att det var en hög asfaltskant som inte syntes så hon flög genom luften och landade med huvudet i asfalten och med kroppen i vattnet och låg och ylade. Aj fasen då. Jag ställde ifrån mig kattburen mitt på parkeringen och sprang och hämtade henne. Med barnen tröstade och inlastade i bilen kastade jag en sista blick mot mina åskådare i fönstret. Jag ryckte till lite när jag såg katten och kattburen stå övergivna mitt ute på asfalten, men jag fann mig, la i handbromsen igen och gick och hämtade honom.

Sen åkte vi hem. 

Jag log lite för mig själv. 

Äntligen hade jag återupprättat mitt anseende.