Mina mest pinsamma: 1

teliaJag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”

 

Mina mest pinsamma: 2

dass

Det här var också när jag var i 17-årsåldern och hängde med bästa kompisen och hennes familj på husvagnssemester.

Jag är en sån som inte kan gå på toaletten hur som helst. Det ska skötas privat i hemmets lugna vrå. Fast ibland om man är borta längre perioder så… A man’s gotta do what a man’s gotta do. Ni fattar.

Nu var det morgon. Jag och bästisen var på väg till toaletterna och hon hade en hemsk huvudvärk. Jag hade toalettkortet som hennes pappa noga hade sagt åt oss att inte tappa bort.

Det var en massa toalettbås och så fanns det en riktig toalett med ordentligt dörr.

”Eh.. jag siktar på den ensamma toaletten.” sa jag till kompisen och smet in.

Planen var att jag skulle säga att jag tvättat mig jättenoga i handfatet, att det var därför jag dröjde så länge. Men jag kände att jag var tvungen att både göra det jag hade kommit för och sen tvätta mig jättenoga i handfatet också, för att inte ljuga. Så det tog väldigt lång tid!

”Tur att det finns så många andra toaletter,” tänkte jag.

”Min kompis har nog redan gått tillbaka, jag ska smyga ut härifrån och hoppas att ingen har märkt att det har varit upptaget så länge.” tänkte jag när jag var färdigtvättad.

Jag gläntade på dörren och…

Milda makter!

Utanför dörren ringlade kön så långt ögat kunde nå!

De hade stängt alla andra toaletter för städning och nu stod halva campingen på kö med sträckta halsar för att få en skymt av kraken som suttit så länge.

Min kompis stod utanför och skämdes öronen av sig.

”Vad har du gjort så länge?” väste hon.

Som blyg 17-åring var det en riktig mardröm och vi skyndade oss tillbaks till husvagnen där min kompis tog sitt onda huvud och gick och la sig.

Jag ville bara gömma mig och aldrig mer visa mig för resten av campingen.

Då upptäcker jag att jag glömt det viktiga kortet inne på toaletten! Jag ville inte att hennes föräldrar skulle bli besvikna på mig så jag blir tvungen att glida förbi hela kön igen och fråga om någon har hittat mitt kort.

En flinande kille gav det till mig…

Sen gick jag tillbaks till husvagnen, kröp ihop och fällde några ensamma tårar av skam och förnedring!

Mina mest pinsamma: 3

Jag kommer ihåg att Cecilia Blankens gjorde en bok för ett antal år sen där folk fick berätta om sina mest pinsamma händelser. Sånt är alltid kul! Jag tänkte köpa boken då men det blev aldrig av.

Jag har ofta funderat på vilka mina mest pinsamma händelser är och jag tror att jag har det ganska klart för mig.

Jag tänkte bjussa på topp tre.

Så här kommer min tredje mest pinsamma händelse!

Jag var på fest hos min kompis. Vi var 17-18 år och förutom oss var det bara ett stort grabbgäng som vi umgicks med. Såklart kände man sig snygg och uppskattad som man bara kan göra när man är nästan ensam tjej bland en massa unga killar. Jag gled omkring, rörde mig lite ärtigt från rum till rum och oj så beundrad jag kände mig. Så fort jag gick in i ett rum hade jag allas blickar på mig.

Med vetskapen om detta var jag nonchalant på väg in i ett av rummen där det satt en drös med killar. Jag slängde med håret, putade lite med munnen, det var alldeles knäpptyst i rummet och allas blickar hängde på mig.

”Jag sköter mig bra.” tänker jag.

Men då!

En av de lite skojfriskare killarna har gömt sig bakom dörren och nu hoppar han fram och skriker!

Jag blir förvånad och jätterädd! Alla killar blir tysta, de ser ner i backen och skäms men det är inget mot mig! Jag är knallröd, skäms som en hund och vet inte vart jag ska ta vägen men försöker att nervös-prata bort det.

Jaja, att bli skrämd är väl inte så farligt? Det kan vara lite sött också.

Om man inte i rena förskräckelsen råkar lägga av en jättefis, vill säga.

Sorry, I farted.

Gammal bild. Fräsch och nyfist.

bortgjord

 

 

För mycket på jobbet

Det är så mycket på jobbet! När jag är på datan kan jag inte så mycket så då blir det inte så stressigt för mig, bara för mina kollegor. När jag är på labbet är det däremot helt uppåt väggarna.

Vi har infört en massa nya metoder och apparater som ska modernisera, men allt funkar inte som det är tänkt. Istället får vi göra på det gamla sättet, fast med material som är anpassat till nya metoder, vilket gör att allt är mycket omständigare och krångligare än vad det var förut!

Cheferna hade hoppats att vi skulle klara oss på färre personal, men i verkligheten behöver vi vara ännu fler, särskilt som provmängderna hela tiden ökar.

Folk blir trötta, de går in i väggen eller säger upp sig och så blir belastningen ännu högre på de som är kvar.

Det är helt enkelt ingen bra period att jobba kortare dagar på!

När jag hämtar på förskolan slutar jag halv tre, men inte ens om jag jobbade full dag skulle jag ha en chans att hinna allt som borde göras.

Det känns inte roligt när jag sitter med högar av prover som behöver tas om hand och jag måste be nån redan överbelastad kollega att ta över. Jag vet att de jobbar över var och varannan dag och inte orkar så mycket längre.

Plikttrogen som jag är får jag dåligt samvete och funderar på om jag borde ringa dagis och säga att jag måste stanna kvar.

Men jag vet ju att det inte är bara idag som det är kaos. Erbjuder jag mig att stanna nu så kommer det att förväntas att jag gör det jämt, alla dagar är ju så här.

Och när jag småspringer mot bilen, äntligen på väg från jobbet, känner jag att jag gör rätt.

Vem ska hamna i kläm för arbetssituationen på mitt jobb? Jag? Kollegorna? Cheferna?

Ja, i alla fall inte du, min lilla 1,5-åring. Du är oskyldig. Du sitter på förskolan och undrar vart mamma är, för fast jag slutar tidigt får du en arbetsdag på nio timmar. Lilleman. Jag kan inte lämna dig en sekund längre än så.

Vi tog en promenad när vi kom hem. När vi kom in igen var du så trött så du ville bara ligga i min famn och titta och tänka och gosa. Du tittade upp på mig ibland och skrattade, för vi tyckte båda att det var så skönt att vara hemma tillsammans.

Våran tid tillsammans är så viktig, Särskilt nu när du är så liten

På jobbet är jag utbytbar.

Jag måste lämna över ibland. Jag måste springa iväg för att finnas där för dig.

Som mamma kan jag inte ersättas.

 

20140326-201837.jpg

Långt ner i djup – pi – di – pi – di- pi en fisk jag såg…

20140326-201140.jpg

och det var DU!

 

 

 

Med stolta steg

”Hej Lina!” sa chefen när jag gick förbi på väg till kopiatorn.

”Hej hej!” sa jag.

”Det går framåt med datan, förstår jag”, sa hon och plirade.

Eftersom jag nu suttit i ett par dagar och skrivit in en lista med förkortningar på flera tusen bakterienamn, vilket känns sådär spännande och väldigt enformigt, blev jag lite fundersam. Jag känner mig fortfarande som Goddag Yxskaft på datasystemet men det ville jag inte riktigt säga. Det har jag redan tjatat så mycket om.

”Ja…” sa jag istället svävande.

”Det går väldigt framåt förstår jag. Det märks.” sa hon kryptiskt.

”Jodå, nu har jag ju fått lite egna uppgifter och så också,” försökte jag eftersom jag ännu inte förstod vart hon ville komma.

”Det syns på hur du går.” sa hon. ”Du sträcker på dig när du kommer i korridoren.”

Jaså!

Hon tänkte så.

Jag som bara gick och kände mig fin i min prickiga kofta.

20140323-201650.jpg

Jag älskar prickiga kläder.

 

Sommarfina fötter

I takt med att solen tittar fram igen kommer lusten att börja ta hand om sin vintertrötta kropp. Visst är man fin som man är, men det är ändå skönt att vårda huden och kroppen ibland.

Fast det är svårt. Jag tar mig bara an sådant som kräver en liten arbetsinsats. Tränat har jag till exempel inte gjort sen i höstas. (Man borde ha en personlig tränare. Då hade man åtminstone haft någon att skylla på…)

vikt

Eftersom jag var hemma själv igår passade jag på att ta lite hemma-spa. Jag körde min gamla peeling med socker och olivolja (florsocker till ansiktet), hårinpackning och ansiktsmask med smält 70% choklad.

20140323-202606.jpg

Det är jättekul att lägga smält choklad i ansiktet, men frestande att slicka sig om munnen!

Sen tog jag ett glas vin och kollade på Bridesmaides.

Idag tog jag ett fotbad också men jag har tråkiga fötter. Jag behöver ta ordentlig hand om dem.

För ett par år sen testade jag Babyfoot. Det är ett par huvor med kräm som man sätter över fötterna, låter verka i ett par timmar och sen tvättar bort. Det är en rimlig arbetsinsats, tycker jag.

DSC_0594

Senast jag provade Babyfoot. Det var förstås lite kämpigt att ligga på sofflocket i ett par timmar men vad gör man inte för att bli fin?

Sen kommer de döda hudcellerna att falla av inom loppet av ett par veckor. Man ömsar hud, kan man säga. Senast gjorde jag det mitt under sommaren, vilket var lite dumt eftersom fötterna inte är så fina under behandlingen, så i år ska jag vara ute i god tid.

Jag beställer min från Bodystore. Där kostar den 199 kr nu. Jag ska ta före- och efterbilder sen så vi kan se om det blev någon skillnad!

Nu blir det nog läggdags, Pappsen sitter redan i soffan och sover.