Pinsamma feltryckningar

Jag har ganska lång tid inställd innan ”knapp”-låset går igång på min mobil. Det är nästan fascinerande hur mycket man kan råka komma in på när mobilen ligger i fickan och man kommer emot den med jämna mellanrum. 

För nån månad sen när jag tog upp mobilen höll den på att ringa upp ett 08-nummer. Raskt tryckte jag av och hoppades att numret inte gick nånstans. Men det gjorde det! Och inte till vad som helst, strax fick jag ett sms som tackade mig för mitt samtal till Myshörnan, en linje för teledejting!

Nu får jag såna här enträgna sms. 

  
Jag blir nästan generad.

Det kan bli så tokigt ibland när man trycker fel på mobilen. Som när man skickar sms till fel person, det är också fasligt genant!

En gång var jag intresserad av en snygg kille inne i stan. Jag och mina kompisar skulle på bio och jag tog mod till mig och frågade om han ville följa med. Det ville han. Vilken lättnad!

Med bultande hjärta och svettiga fingrar skrev jag genast ett sms till min kompis:

Tjoho, han ville med! Han lät glad att jag frågade också!”

och till min fasa skickade jag iväg messet till killen! SÅ pinsamt!! 

En annan gång i min ungdom funderade jag på om en kille jag umgicks med var homosexuell, så jag skrev ett sms om det och skulle skicka till en kompis – men skickar det istället killen!

Det var han inte, sa han…

Har ni skickat fel sms nån gång eller gjort nåt annat liknande?

Man skulle kunna göra en dokusåpa på mitt jobb

Visst är det konstigt? Man är jätteordentlig nästan jämt som ingen märker, men om man nån gång slarvar – då är det alltid nån som kommer på en!

På jobbet är jag väldigt noga och skötsam. Jag ställer alltid in koppen i diskmaskinen enligt det maniskt fastställda schemat för hur allt ska stå, hämtar nya servetter om de börjar ta slut och gör aldrig skidbacke av osten under fredagsfikat.

För min egen del har jag inte så stor känsla för sånt där. Jag skulle kunna torka mig om munnen med tröjärmen och lämna kvar koppen på bordet till ett senare tillfälle, men jag är rädd att stöta mig med jobbets perfektionister. De är ganska rabiata och mina känsliga antenner försöker ständigt läsa av hur jag ska bete mig för att inte stöta mig med någon.

Igår var vi ett gäng kollegor som skulle ut och äta efter jobbet. De jag brukar umgås med hade slutat tidigt så jag skulle sällskapa med ett annat gäng på väg till restaurangen.

Jag kom till omklädningsrummet ganska sent och var rädd att de skulle glömma mig om jag inte var färdig i tid. Jag skyndade in på toaletten och när det visade sig att jag tog det sista av pappersrullen till händerna gjorde jag något som jag aldrig gör annars.

Jag struntade i att sätta i en ny!!

Jag är nog den sista som går idag, ingen kommer att märka något och jag hittar ju inte till restaurangen själv om jag blir försenad…” tänkte jag stressat.

Vi var ett gäng inne i omklädningsrummet och när vi sen bytte om hördes ett avgrundsvrål… Jag vill inte återge de fula orden här men det var en häftig ramsa av svordomar uttalade med sådan ilska och förfäran att jag först trodde att någon gjort sig riktigt illa.

Men naturligtvis var jag inte sist in på toaletten den dagen.

Såklart uppdagades mitt slarv.

Förstås blev det inte av en lugn själ som helt enkelt satte i en ny rulle…

Ut ur toaletten rusade en av jobbets perfektionister! En av de med hetast temperament.

”Jag hatar när folk inte fyller på efter sig!” skrek hon svart i ögonen. Jag hinner inte fylla på!” fortsatte hon medan alla andra som var i rummet försiktigt höll med henne om att det var dåligt av den som gått innan.

Alla utom perfektionisten visste ju att det var jag…

Med gamnacke och hängande armar gick jag till toaletten och satte i en ny rulle…

IMG_4275.JPG
Nu förstår ni kanske varför jag är så rädd för att verka slarvig på jobbet…

PS. Förra veckan var det en annan perfektionist som tog strypgrepp på mig. Fast med en viss glimt i ögat intalar jag mig.

Mat runt munnen och kråkor i näsan

Du vet känslan när någon du äter tillsammans med börjar stryka sig runt munnen när du pratar. Genast blir du övertygad om att det i själva verket är DU som sitter med matbitar fladdrandes runt läppen!

Osäkert börjar du diskret att stryka dig själv i mungipan. Lite i den ena. Och så i den andra. Vem vet vart det sitter och om du fått bort det?

Nu börjar personen du pratar med att torka sig ännu mer runt sin egen mun.

Du vet inte om det beror på att den personen också tror att den har mat runt munnen eller om den automatiskt torkar sig i mungipan för att du har en halv potat hängandes på hakan.

Såklart vågar du inget riskera utan gnider allt mer hårdhänt runt ett allt större område runt munnen. Fast ändå diskret (tror du.)

När matstunden slutligen är över går du snabbt mot toaletten samtidigt som du verkligen gör allt för att få bort eventuella matrester. Att behöva komma på sin spegelbild med mat runt munnen vore alltför pinsamt.

Och när nån annan går omkring med mat runt munnen är det så fruktansvärt skämsigt att bara se på stackaren att man ofta inte ens vågar påpeka något.

Fast egentligen? Varför? Vi äter ju med munnen. Mat runt munnen borde väl vara helt naturligt? Det är ju inte som att du har förolämpat någon eller så.

Och ännu värre är det om någon tittar på dig och sen börjar stryka sig under näsan! Fast det är väl samma sak där? Snor i näsan har vi väl alla? Klart att det vill titta ut ibland.

Så varför skäms vi så enormt över detta?

IMG_4260.JPG
Det får bli min lilla kvällsfundering… Kom gärna med svar!

Mina mest pinsamma: 1

teliaJag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”

 

Mina mest pinsamma: 2

dass

Det här var också när jag var i 17-årsåldern och hängde med bästa kompisen och hennes familj på husvagnssemester.

Jag är en sån som inte kan gå på toaletten hur som helst. Det ska skötas privat i hemmets lugna vrå. Fast ibland om man är borta längre perioder så… A man’s gotta do what a man’s gotta do. Ni fattar.

Nu var det morgon. Jag och bästisen var på väg till toaletterna och hon hade en hemsk huvudvärk. Jag hade toalettkortet som hennes pappa noga hade sagt åt oss att inte tappa bort.

Det var en massa toalettbås och så fanns det en riktig toalett med ordentligt dörr.

”Eh.. jag siktar på den ensamma toaletten.” sa jag till kompisen och smet in.

Planen var att jag skulle säga att jag tvättat mig jättenoga i handfatet, att det var därför jag dröjde så länge. Men jag kände att jag var tvungen att både göra det jag hade kommit för och sen tvätta mig jättenoga i handfatet också, för att inte ljuga. Så det tog väldigt lång tid!

”Tur att det finns så många andra toaletter,” tänkte jag.

”Min kompis har nog redan gått tillbaka, jag ska smyga ut härifrån och hoppas att ingen har märkt att det har varit upptaget så länge.” tänkte jag när jag var färdigtvättad.

Jag gläntade på dörren och…

Milda makter!

Utanför dörren ringlade kön så långt ögat kunde nå!

De hade stängt alla andra toaletter för städning och nu stod halva campingen på kö med sträckta halsar för att få en skymt av kraken som suttit så länge.

Min kompis stod utanför och skämdes öronen av sig.

”Vad har du gjort så länge?” väste hon.

Som blyg 17-åring var det en riktig mardröm och vi skyndade oss tillbaks till husvagnen där min kompis tog sitt onda huvud och gick och la sig.

Jag ville bara gömma mig och aldrig mer visa mig för resten av campingen.

Då upptäcker jag att jag glömt det viktiga kortet inne på toaletten! Jag ville inte att hennes föräldrar skulle bli besvikna på mig så jag blir tvungen att glida förbi hela kön igen och fråga om någon har hittat mitt kort.

En flinande kille gav det till mig…

Sen gick jag tillbaks till husvagnen, kröp ihop och fällde några ensamma tårar av skam och förnedring!

Mina mest pinsamma: 3

Jag kommer ihåg att Cecilia Blankens gjorde en bok för ett antal år sen där folk fick berätta om sina mest pinsamma händelser. Sånt är alltid kul! Jag tänkte köpa boken då men det blev aldrig av.

Jag har ofta funderat på vilka mina mest pinsamma händelser är och jag tror att jag har det ganska klart för mig.

Jag tänkte bjussa på topp tre.

Så här kommer min tredje mest pinsamma händelse!

Jag var på fest hos min kompis. Vi var 17-18 år och förutom oss var det bara ett stort grabbgäng som vi umgicks med. Såklart kände man sig snygg och uppskattad som man bara kan göra när man är nästan ensam tjej bland en massa unga killar. Jag gled omkring, rörde mig lite ärtigt från rum till rum och oj så beundrad jag kände mig. Så fort jag gick in i ett rum hade jag allas blickar på mig.

Med vetskapen om detta var jag nonchalant på väg in i ett av rummen där det satt en drös med killar. Jag slängde med håret, putade lite med munnen, det var alldeles knäpptyst i rummet och allas blickar hängde på mig.

”Jag sköter mig bra.” tänker jag.

Men då!

En av de lite skojfriskare killarna har gömt sig bakom dörren och nu hoppar han fram och skriker!

Jag blir förvånad och jätterädd! Alla killar blir tysta, de ser ner i backen och skäms men det är inget mot mig! Jag är knallröd, skäms som en hund och vet inte vart jag ska ta vägen men försöker att nervös-prata bort det.

Jaja, att bli skrämd är väl inte så farligt? Det kan vara lite sött också.

Om man inte i rena förskräckelsen råkar lägga av en jättefis, vill säga.

Sorry, I farted.

Gammal bild. Fräsch och nyfist.

bortgjord

 

 

Öppet brev till Pontus Gårdinger

Eller: Mellofinal del 3

Roligt att Sanna vann igår! Hon har en grym röst och låten var riktigt bra!

Det verkade vara ordentligt drag på arenan igår, kul för dom som var på plats!

Som jag skrev (Avslöjande om lantisar – mellofinal del 1) så har jag ju själv varit på finalen en gång! Och nu ska jag berätta om kändisen jag träffade där!

I godan ro hade vi tittat på artisterna och nu var det dags för omröstning. Då tänkte vi passa på att röra oss lite och började snirkla oss ut från bänkraden.

Då får jag se att en kändis sitter på samma rad som oss!

Wow!

Pontus Gårdinger!

Det här blir något att berätta för dom där hemma!

I mitt liv som lantis har jag inte träffat så många kändisar, bara fått en vresig autograf från Arthur Ringart när jag gick i sexan. (Alla andra i klassen hade fått sina autografer, Arthur Ringart fick telefon och försökte nonchalera mig men blygt stod jag kvar och väntade tills han surt rafsade ner sin hälsning.)

arthur

Så här glad såg du inte ut när jag träffade dig, Ringart!

Skulle detta kändis-möte falla bättre ut?

Jag blev lite nervös. Fast jag skulle ju bara gå förbi, vad skulle kunna gå snett?

När vi var alldeles nära Pontus Gårdinger och hans flickvän tog jag ett djupt andetag och försökte se nonchalant ut men… de visade inga tecken på att resa sig! De drog bara in sina långa skankor något och jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig förbi på ett snyggt sätt.

Jag ville inte visa att jag var nervös så jag satte näsan i vädret, tog ett stort kliv och…

Nej!

…. stampade Pontus Gårdinger rakt på foten!

Men som vanligt fann jag mig raskt, studsade upp med foten igen, gjorde ett litet käckt skutt i luften, satte ner andra foten och…

Åh nej!

Nu landade jag med klacken hårt och bestämt på hans flickväns fot!

Jag vände mig om för att be om ursäkt men när jag såg hur besvärade och sammanbitna de såg ut gav jag dem bara ett lätt hysterisk ögonkast och skyndade ut.

Sen vägrade jag att gå tillbaka! Jag skämdes som ett djur! Det krävdes mycket övertalning innan jag gick med på att faktiskt se resten av showen också.

Och vägen tillbaka, ja… helt oväntat så gick den faktiskt bra! Pontus Gårdinger och hans flickvän såg fortfarande purkna ut men nu stampade jag inte på en enda (kändis)fot!

gårdinger

Ja, så här glad och nöjd såg du då inte ut på finalen 2004, Gårdinger!

Så Pontus Gårdinger med fru: nu vill jag be om ursäkt för att jag så taktlöst klampade er på fötterna! Jag borde ha sett mig för istället för att sätta näsan i vädret!

(Fast om ni hade varit så vänliga at resa på er så hade den här incidenten aldrig behövt inträffa…)