Fina lilla flicka

Överlag så går det ganska bra för oss här hemma. Det var mer omtumlande när man fick sitt första barn. Innan hade man bara haft sig själv, i stort sett, att tänka på. Nu är man van vid att komma i andra hand och att någon annan styr hur dagarna ser ut. 

Ibland tycker vi att Lillan är väldigt lugn och behändig, första dagarna var vi oroliga att hon var för lugn. Jag fick väcka henne efter fyra-fem timmar för att amma henne och sen sov hon igen. Visst sover nyfödda väldigt mycket men Barnet var matfrisk redan som nybörjare och ammade i tid och otid, gastade sig igenom blöjbyten och kändes överhuvudtaget ”piggare”. Lillan verkar ha mer tålamod och är nöjd även när vi byter blöja eller badar henne.

Men vissa dagar vill hon bara ligga vid bröstet och jag blir sittandes i timmar för så fort jag tar bort henne så gråter hon och då är vi säkra på att hon blir ett kolikbarn. Barnet hade ont i magen och det var fruktansvärt jobbigt. Jag bar honom runt runt i huset medan han panikskek. Ofta somnade han av utmattning efter ett par timmars skrik men när man försökte sätta sig så vaknade han ofta och skrek med förnyade krafter igen. De gravidkilona försvann rätt lätt… 

Hur det än blir nu så ska det bli spännande att se vad hon får för personlighet. Det är fantastiskt med en ny liten människa att ta hand om och det känns väldigt fint att vara mamma till två barn! När Barnet kom tyckte jag att det var underbart med en liten pojke och nu tycker jag att det är helt ljuvligt med en liten flicka.

  

 

Och när man sitter med dem så här känns det som att man kan sitta och njuta och sniffa hur länge som helst…

Vi har fått så fina barn!

Hon kom…

… till oss i sent i onsdagskväll. 

Lillan. 



Äntligen. 

Hon är så fin och det känns mycket enklare nu med andra barnet.

Nu tar vi det lugnt här hemma och vänjer vi oss vid att ha blivit fyra i familjen. 



Riktiga män faller för..?



Varianter av denna bild delas friskt på sociala medier. Jag är väl en tråkig moraltant men jag tycker att den är rätt taskig. Taskig mot tjejer som är spinkiga och som inte kan rå för det. 

Visst är det fint med kurvor, det tycker jag också! Och många storväxta råkar ut för fördomar och har dåligt självförtroende, men lösningen är väl inte att sparka åt andra hållet? 

Det har alltid varit okej att tala illa om magra tjejer. Jag var själv spinkig under min uppväxt och fick helt ogenerat taskiga kommentarer om det från andra tjejer. 

Säkert finns det många unga tjejer idag också som mår dåligt över att de är för smala.

Nä, vi kan väl helt enkelt bara sluta att fokusera på vad folk väger.





Att gå över tiden

Jag hade ju verkligen trott att bebisen skulle komma tidigare.

Jag har en app i mobilen som visar en översikt över gravidveckorna. När jag har tittat på bilden har jag alltid hållit ett finger över vecka 39 och framåt för att få en mer ”realistisk” uppfattning över hur många veckor det är kvar. Haha, ja… och här sitter jag nu i vecka 41. Det är bara fyra dagar över tiden idag, men efter att ha varit beredd så länge så känns det som en halv evighet.

vecka

Det känns som att den här graviditeten inte ledde till nån bebis. Som att jag kommer att gå resten av livet med stor mage, men utan att få barn.

Igår var jag hos barnmorskan. Jag hade hoppats på att slippa åka dit, att förlossningen skulle vara igång till dess. Men när jag nu åkte, hade jag siktet inställt på ett positivt besked. Att hon skulle säga att förlossningen verkade vara mycket nära.

Istället kändes det som att hon trodde att förlossningen låg en bra bit bort. När hon kände på magen skakade hon bara på huvudet och sa att bebisen låg precis som den gjort de senaste fem veckorna.

”Trycker det nåt neråt?” frågade hon.

”Eh, nja, det molar och jag har en del förvärkar, men det betyder väl ingenting som omföderska…?” svarade jag.

Hon skakade bekräftande på huvudet. Ivrigt.

”Nej, nej, det betyder ingenting. Och bebisen ligger ju likadant som sist så det är nog så att det inte trycker något.”

Jag fick tid för igångsättning den 18:e mars…

Jag är visserligen glad över att ha ett slut-datum på förlossningen, men samtidigt kändes det som att ha fått ett jobbigt besked när jag gick därifrån. Jag kände mig matt och ledsen. Jag skulle försöka ta mig till Pappsens jobb för att hämta upp honom för en gemensam lunch, men mitt lokalsinne svek mig, som så många gånger förr.

Jag tog fel i en rondell och pep istället iväg på motortrafikleden till Jönköping.

Åh, det var det sista jag behövde just då och jag blir trött på mig själv. (Och så blir jag lite arg på Pappsen också av bara farten.) Men efter 20 minuter lyckades jag, lätt gråtfärdig, att hitta tillbaka till Pappsens jobb.

Jag har varit så sugen på riktiga kiosk-hamburgare även denna graviditet så vi tog en snabb-lunch på Sibylla. Onyttigt såklart, men det var så fantastiskt gott och med mat i magen kändes det genast mycket bättre. Barnet var hos sin Mormor så det var skönt att få en lunch på tu man hand.

sibylla

Just nu är jag faktiskt också barn-fri. Barnmorskan misstänkte att graviditeten inte vill sätta igång eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Det är ju bara förkylningar, men det är jobbigt ändå, och jag har ju också varit ganska orkeslös och inte riktigt känt att jag skulle orka med att föda barn Hon trodde också att blodtrycket kanske blivit för högt för att jag helt enkelt inte mått bra, så hennes bästa tips var att bara vara hemma och vila, slappna av och försöka bli frisk.

Så Pappsen tog Barnet och åkte till Barnets Farmor idag. Jättesnällt av honom och jag hade egentligen gärna följt med, men istället ska jag läsa en bok, baka bullar och bara småplocka här hemma.

böckerJag har redan läst ut dessa tre godingar under mammaledigheten.

Ibland misstänker jag också att bebisen inte vill komma för att jag inte packat ner kameran och videokameran i förlossningsväskan, så det måste jag göra. Kanske påverkar det också att jag inte bakat bullar än som jag ju hade tänkt göra innan förlossningen…?

Ja, det låter rimligt. Inte underligt att förlossningen inte satt igång! Skönt att jag tar tag i det nu.

Bästa köksredskapet?

Än så länge ingen bebis… Men det är ändå skönt att få vara ledig nu när solen skiner! Det nog mer vår än vinter ute nu. Underbart med blommorna som tittar fram i trädgården och fåglarna som kvittrar!

Ofta påminner vädret och årstiderna om saker man gjorde sist det var sånt väder ute. Själv kommer jag att tänka på syrrans och mitt hemmaspa förra året. Vi satt i mitt uterum med vårblommor på bordet, chokladsmask i ansiktet och grön smoothie i glasen. Syrran hade med sig jordgubbar och nutella som extra lyx. Det var härligt! Smoothiesen var fullproppad med nyttigheter och ändå riktigt god! Jag hade tänkt att göra den fler gånger men än har det inte blivit av.

IMG_3114

IMG_3115Jag tror att jag är en smoothie-människa, men det har bara inte riktigt blommat ut än….

Förr gick jag igång på kläder och hittade alltid massor som jag ville ha när jag kollade modesidor på nätet. (Jo, jag gillar kläder nu också men numera hittar jag sällan nåt som jag vill ha.) Idag går jag mer igång på rengöringsmedel och köksredskap. Eh, jo, men det är väl bra att ens intressen följer åldern?

Det finns med andra ord många köksredskap som jag skulle vilja ha, men högst upp på önskelistan står nog ändå en råsaftcentrifug eller juicemaskin!

502700Foto från http://www.culina.se

Vem vill inte vara den där reklam-fräscha mamman med snygg hy som stiger upp på morgonen och fixar färsk juice till hela familjen?

Jag vill.

Jag ska stå där i mitt välstädade kök som doftar av rengöringsmedel, pussa barnen godmorgon och stå redo med söndagsfrukosten. Och Pappsen får vara med och steka bacon förstås, så det inte ser alltför illa ut med jämställdheten.

Vad står överst på din önskelista till köket?

Eller har du redan en kökspryl som du är väldigt nöjd över?

Detta hade vi i våran goda super-smoothie!

Grön smoothie

Äppeljuice
fryst bladspenat/grönkål
fryst mango
gurka
gröna vindruvor
limesaft
färsk mynta

Lime och mynta förde tankarna till en fräsch och nyttig mojito…. Mums!

Dagen med stort BF

Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!

Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.

Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.

Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.

Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.

”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.

Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.

”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.

”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.

Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.

Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.

unnamed