Vad faller vi för egentligen?

Trots mina klumpiga raggningsförsök tidigare i livet så blev jag ju, kors i taket, stadgad ändå. Jag vet inte helt säkert vad det var Pappsen föll för.

Jag tänker lite på det där, vad män och kvinnor faller för hos varandra. Vi kvinnor har väl en tendens att gilla män som är bra på det de gör. Sparka fotboll, spela gitarr, meka bil… det kan vara lite vad som helst. Ja, inte som att man blir knäsvag av att se någon läsa ut en bok snabbt kanske, men nåt lite manligt som de gör med självsäkerhet.

Om männen fungerar likadant, vad för kvinnligt ska vi göra då för att få hjärtan att hoppa? Rulla köttbullar fort?

Nä, jag tror inte det. I ett parförhållande kan det visserligen leda till den där vanten som hamnar på ryggen, som jag skrev om en annan gång, men det är ett annat fenomen, tror jag.


Män verkar snarare tycka att det är attraktivt med kvinnor som är bra på mansdominerade områden, i alla fall lantis-killarna som jag är omgiven av. Tjejer som hoppar upp i en stor lastbil, kör rally och såna saker, det verkar få karlarnas pulser att skena.

Där har jag alltid legat risigt till, även när jag var ung och fräsch. Det är garanterat inget hjärta som har slagit extra fort av att se mig skutta förbi på fel växel i min gamla Skoda felicia. Men jag gjorde klart för Pappsen på ett tidigt stadium att om han ville ha någon som var bra på allt som han var bra på, som att skruva i garaget, dricka öl och hantera verktyg, ja då var det kanske enklast att han flyttade ihop med någon av sina kompisar. Och så blev det ju inte utan istället sitter vi här åtta år senare med två barn och kompletterar varandra ganska bra.

Och det jag egentligen föll för hos Pappsen var att han hade ett ganska mjukt sätt. Att han hade lätt för att säga trevliga saker och inte körde med någon macho-stil. Han var liksom hygglig.

Kommer du ihåg vad det var som fick dig att falla för din partner?

De fem otäckaste rollfigurerna!

Jag har just läst ut en deckare av Viveca Sten. Jag har inte läst något av henne tidigare men tyckte att hon skrev väldigt bra. Men jag är så lättskrämd, sista kapitlen satt jag som fastfrusen och när jag läst ut boken vågade jag inte röra mig förrän Pappsen kom hem. Jag har alltid varit mörkrädd, när  jag går in i ett mörkt rum eller om jag går ut på kvällen när det är mörkt, är jag rädd för spöken och riktigt psykiskt sjuka personer (på det viset som de framställs i otäcka filmer), särskilt kvinnor. Det blir ju extra läskigt när något tryggt eller oskyldigt framställs som ont, som kvinnor/mammor, barn eller dockor.

När jag tänker på vilka fem filmfigurer som jag varit allra mest rädd för i mitt liv, inser jag att samtliga är kvinnor.

Jag tänkte se om det gick att lägga in foton på dessa rollfigurer här, men jag insåg att jag skrämmer upp mig själv för mycket, det är trots allt just dessa som har jagat mig när jag gått hem från bussen om kvällarna eller hastigt krupit i säng, rädd för att den som ligger under sängen ska hinna rycka tag i min fot… Jag tror att de flesta är bekanta med dessa roller ändå. Annars får man Googla på eget ansvar…

Tvillingflickorna i The Shining. Det finns väl inte något med den filmen som inte är skrämmande? Kvinnan i badkaret, Jack Nicholson…. men otäckast av dem alla är de prydligt klädda flickorna, hand i hand i korridoren. Hu!

En annan film som har förföljt mig alldeles för mycket är Djurkyrkogården. Så läskig! Döda människor som kommer tillbaka som onda. En katt, ett barn och så kvinnan som gått bakom mig med en kniv i handen alldeles för ofta – mamma Rachel i sin smutsiga och trasiga kjol.

Men ännu mer vidrig än Rachel är hennes syster. Mager och krum, elakt skrattandes och svårt psykiskt sjuk, där hon sitter instängd i sitt rum när Rachel är en liten flicka. Jag törs nästan inte tänka på henne.

En otäcking som är både mamma och psykisk sjuk samtidigt blir ju riktigt skrämmande, jag tänker på ”mamman” i Psycho. Vilken fruktansvärt obehaglig rollfigur!

Och sist men alls inte minst, den lilla flickan med det långa svarta håret som hänger över ansiktet, som rör sig otäckt och till slut kryper ur tv:n. Jag kommer aldrig mer att titta på The Ring, särskilt inte den japanska versionen!

Finns det några filmer eller rollfigurer som har skrämt upp dig?

Pappaskämt #25

pappaskämt3

Män.

Det finns kanske saker som de är bra på – men inte är det kommunikation.

Det ska vara klara besked. Raka spår – inget fjomp. Då går det dem förbi.

Vi kvinnor envisas ändå med att linda in saker och dela ut ordrar i form av frågor, vi vill ju inte att det ska låta hårt!

”Lillan har bajsat, kan du byta blöja sen?” säger jag artigt och förväntar mig (varje gång – visst är det konstigt?) att Pappsen ska resa sig direkt och skrida till verket.

Men Pappsen hör bara ”SEN” och fortsätter lugnt att titta på tv.

Eller som jag hörde i mataffären.

”Kan du kika på lite pålägg?” säger kvinnan älskvärt.

”Kika på!? Det är väl inget att kika på!” vrålar mannen. ”Ska vi ha pålägg eller inte?”

Övertydlighet är det som gäller.

Dagen med stort BF

Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!

Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.

Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.

Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.

Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.

”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.

Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.

”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.

”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.

Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.

Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.

unnamed

Tänk om bara kvinnor fick rösta

Ofta dömer män lite hårdare än vad vi kvinnor gör. Jag vill inte dra alla män över en kant såklart, men överlag tycker jag att män har lite tuffare attityder, och är lite mindre toleranta och förstående för svaga och utsatta i samhället.

Jag undrar hur det kommer sig?

Det är också mest män som röstar på främlingsfientliga partier.

Jag är inte säker men jag tror att kvinnor har rösträtt i de flesta länder nu, Saudiarabien var väl ett av de sista länder där det infördes (men de får väl fortfarande inte köra bil.) Jag kan känna att länder där det inte är så jämställt mellan män och kvinnor också är länder som har problem med demokrati. Ofta är det just såna länder som männen här hemma i Sverige tycker att ”man ska stänga igen och sen kan de bomba ihjäl varandra bäst de vill”.

Men hur skulle Sverige se ut om inte vi kvinnor fått rösträtt? SD skulle definitivt vara ännu större och jag tror att det skulle vara ett lite ”kallare” och hårdare land. Faktiskt, ursäkta om jag trampar nån man på tån här.

Och hur skulle världen se ut om bara kvinnor fick rösta?

Vad tror du?

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article18709246.ab

Att kommunicera med Pappsen

Pappsen och jag har så dålig kommunikation!

Det är många gånger som jag ska kolla av något med Pappsen men efter flera dagar har vi fortfarande inte kommit fram till något. Jag vet att jag ofta för saker på tal men sen händer det inte mer.

Jag har funderat på hur detta kan komma sig och jag tror att jag har hittat en förklaring.

Ofta när jag säger något så svarar Pappsen inte. Det kan bero på att han inte hör eller på att han inte tänker på att han borde svara.

Men oftast är Pappsen helt enkelt inne på ett annat tanke-spår och sen rinner våran konversation ut i sanden.

Häromdagen, när Barnet började bli sjuk, lät det till exempel så här hemma:

Jag: ”Jag undrar hur Barnet mår imorgon.”

Pappsen: ”De e en da imorrn å.”

Jag : ”Jag hoppas att han kan gå till dagis, jag har så mycket jag skulle behöva få gjort de där timmarna.”

Pappsen: ”Som Morran säger.”

Jag: ”Ja, jag vet att Morran säger så! Men jag sitter och pratar om våran son, om han är sjuk.”

Pappsen: ”Är det du som är Morran?”

Och där nånstans gav jag i vanlig ordning upp hoppet om en vettig konversation och Pappsen återgick lugnt till sitt tv-program.

Nöjd över sina fyndiga svar.

Min onda tand

Idag var jag hos tandläkaren! Jag oroade mig ju för ett tag sen över värk i en tand och över att det kändes som ett hål i den. Sen yttrade Pappsen nån oro över att jag började få tandlossning och då försvann värken ögonaböj.

Idag skulle jag få min dom…

Obetänksam startade jag dagen med salami och kittost. Orutinerat. Men sen försökte jag åtminstone att maskera odören med en skvätt listerine.

20140625-224347-81827373.jpg
Väl i tandläkarstolen flöt det på fint. Ibland får jag lite hybris och tänker att nån på folktandvården läser min blogg (de ringde ju faktiskt upp efter förra inlägget och erbjöd mig en tidigare tid) så när tandhygienisten frågade om jag känt av några problem kände jag mig tvungen att berätta om min onda tand, ifall de redan hade koll på det. (Fånigt – javisst!)

”Ja, hihi, det är säkert inget men jag har känt ett hål med tungan och så gör det ont när jag hoppar. Hihi.”

Plikttroget granskade hon tanden extra noga men kunde inte hitta nåt lurt alls.

Mina tänder var exemplariska! Jag kunde verkligen vara nöjd! Det var inte alla som kunde skryta med så fina tänder!

Komplimangerna haglade över mig, hon är sån, min tandhygienist. Berömmer en som om man vore ett lydigt barn. Kanske kan vissa tycka att det känns krystat men själv kan jag inte få nog. Jag älskar komplimanger och slukar dem med hull och hår! Jag är en sån som hellre kämpar och sliter för beröm och för att folk ska tycka att jag är duktig än för en hög lön eller andra förmåner.

Typiskt för mitt stjärntecken, tydligen. Eller bara typiskt för oss kvinnor?

Internationella kvinnodagen!

Idag är det den internationella kvinnodagen! Det finns många sätt att uppmärksamma det, många utsatta kvinnor över hela världen som behöver hjälp och stöd.

Ett litet steg är att själv tänka på hur man dömer män och kvinnor. Ofta har vi en tendens att vilja hitta fel på kvinnor!

Här är en uppmärksammad reklam från Pantene om just vårt sätt att stämpla män och kvinnor olika.

Så, alla kvinnor därute – sträck på ryggen och var stolta över er själva!

Och till både män och kvinnor, tänk på hur du dömer andra.