Baka med barn

Det är ju oundvikligt att påverka barnen med sina intressen. Pappsen präglar Barnet med sitt bilintresse och jag med matlagning och bakning. Bland annat. Det är svårt att veta vad som ligger i generna och vad som kommer från omgivningen. Men när Barnet var knappt två år och jublade och gjorde glädjepiruetter varje gång han hörde signaturmelodin från ”Mitt kök” så tror jag nog ändå att det mest var för att han sett min reaktion…

Men hur som helst så gör han mig gärna sällskap i köket när jag bakar och lagar mat. Förut har han bara varit intresserad av att provsmaka och när jag gett honom en degbit har den utan undantag åkt in i munnen.

IMG_6602

Bullar med nutella på gång.

Men nu har han börjat att hjälpa till på ett helt annat sätt och han är väldigt noga och visar ett stort tålamod!

Första gången han bakade ”på riktigt” gjorde han allt från att hälla i ingredienserna till att forma degen som han penslade och strödde frön på. En annan gång när jag bakade plockade han fram kruskaveln och gjorde knäckebröd till farfar. Man blir så stolt!

IMG_7885

”Bollar” och ”ormar”

Fast det finns en del baksidor (haha) också. Allt tar ruskigt mycket längre tid när det är barn med och det ser ut som ett slagfält efteråt! Dessutom kan man inte gärna baka gå-borts-fika tillsammans med barnen eftersom hygienen är under all kritik! Fingrar som kladdar i allt, slickas av och kladdar på nytt. Och sist han var med när jag lagade mat gjorde jag nåt stressigt och hade inte full koll på honom. När jag sen tittade till satt han naken på köksbänken och studsade rumpan mot hushållsvågen.

”Rumpan väger tre kilo!” ropade han.

Håhåjaja.

Men för att ändå uppmuntra hans intresse ytterligare har jag lovat honom ett barnförkläde. Det kanske förbättrar hygienen något också.

Det är så roligt med barn ändå att de kan uppskatta enkla saker så mycket. Bara en sån sak som strössel på kakorna möts av hurrarop.

IMG_7888

Ja, det är en ganska rolig tid med barnen nu.

En präktig tur till biblioteket

Idag gick vi till biblioteket. Det var Barnet, Lillan och jag.

Jag har inte varit där på en herrans massa år, vad jag minns, och det skäms jag för. Mitt drömjobb var faktiskt länge att bli bibliotekarie och jag har ju också en halvfärdig utbildning som det. Jag har inte helt gett upp drömmen heller utan tänker att jag ska göra ett gott intryck på blivande kollegor.

Men jag vet inte vad som händer när jag känner mig pressad att göra bra ifrån mig. Jag, som i vanliga fall är oansenlig och lite blygsam, förvandlas till en bullrig och skrävlig rektorstyp. Istället för att vara tyst och stilla måste jag liksom göra en stor affär av allt.

”Hur är de här böckerna sorterade?” frågar jag myndigt direkt när jag kliver in.

För att inte avslöja att jag har ett fult linne utan BH under har jag knäppt täckjackan upp till hakan. Det får mina kinder att pressas upp en aning.

”Eh..” säger kvinnan bakom disken.

”Ja, är de sorterade efter titel?” frågar jag barskt.

Som om någon bok i något bibliotek någonsin var det. Som om det vore mycket lättare att hitta alla Astrid Lindgrens böcker om man fick gissa titel istället för att de bara stod på samma ställe.

”Eh… nej, de är sorterade efter författare.” svarar bibliotekarien.

”Ah, gott.” säger jag.

Sen svänger jag mig med lite författarnamn också för att visa min kunnighet.

”Då kanske jag kan hitta några böcker av Barbro Lindgren då. Hon är bra.”

Jag bläddrar bland böckerna.

”Den här har vi hemma. Den här har vi läst. Den här har vi hemma.” rapar jag. Ja, inte är vi bortkomna bara för att vi så sällan besöker biblioteket, inte.

När vi så plockat ut ett antal böcker till barnen gör jag klart för alla och envar att det är mammas tur att leta.

Med viktig min marscherar jag hylla upp och hylla ner.

”Den här har jag läst. Jaha, Maryan Keys. De har jag läst.” skrävlar jag. ”Kristin Hannah, har jag läst den?”

” Ja, det har jag.” fortsätter jag snabbt, fast jag inte har det. Jag vill inte förstöra den här imagen som jag tror mig ha skapat.

”Men nu ska vi se.” säger jag och stannar vid Mons Kallentoft.

Det börjar bli varmt i täckjackan.

”Här har vi nog nån bok som jag har missat.” säger jag.

Jag väljer två böcker.

”Nu blir de ju inte i kronologisk ordning… jag ser mig om i mjugg för att se om jag har någon imponerad åskådare ”men det får gå ändå.” fortsätter jag besviket när jag inser att jag inte har det.

Sen gör jag en stor affär av att ta mig till disken. Jag bär mer eller mindre fram en bok i taget, men avbryter ibland för att, helt planlöst och under mycket stånk och stön, flytta runt Lillan lite i bilbarnstolen.

Jag har redan hunnit berätta för alla att jag inte varit på biblioteket på åratal, men nu säger jag det igen. Under högtidliga former lämnar jag också fram mitt gamla inplastade lånekort från 90-talet som jag har letat fram.

”Ojojoj,” skrattar bibliotekarien. ”Nä, de här gamla korten har vi inte registrerade i databasen. Vi har bytt kort flera gånger sen dess. Då har du verkligen inte varit här på länge.”

Jag skrattar förmätet, nöjd över reaktionen.

”Då är det ingen idé att vi letar efter dig i datan då. Då har du inget kort registrerat nu?”

”Nähähä” gnäggar jag. ”Det behövs inte!”

Hon söker på mitt personnummer ändå.

”Eh…” säger hon, och jag ser att hon skäms lite å mina vägnar. ”Du har faktiskt TVÅ nya kort registrerade här. Ska jag ta bort ett?”

Det lägger lite sordin på stämningen vi har byggt upp och jag funderar på om jag ska säga att det kanske är min syster som har varit här och uppgett mina siffror. Hon kom hem med ett papper från biblioteket en gång. Jag bestämmer mig för att låta bli.

Som genom ett under låter jag också bli att upprepa hur varmt jag tycker att det har blivit, som man annars gör i liknande situationer (Oj, vad varmt det är. Är det inte väldigt varmt här inne? Är det bara jag eller är det väldigt varmt här inne? fast det är uppenbart att man bara skäms.) Nej, jag sitter högröd, svettas ymnigt och lider under tystnad.

Den här svettningen i kombination med att jag inte har någon deo på mig är sannerligen förödande. Nu när jag sitter ner skaver täckjackan en del i de upptryckta kinderna också.

När hon frågar om jag verkligen kommer att komma ihåg pin-koden, samtidigt som hon skyndsamt sträcker sig efter ett papper, dunkar jag bara med ett flottigt finger mot pannan, som för att visa att här inne, här finns det minsann kapacitet.

När jag så äntligen får mitt lånekort packar jag ner böckerna i en påse som jag inte kan betala för.

Jag ler lite lustigt medan jag tar på mig toppluvan. Sen föser jag Barnet framför mig och går.

Jag hoppas att mina blivande kollegor blev nöjda.

 

 

 

Trassligt hår och vårkänslor

Jag har fått ett så väldigt tråkigt hår efter senaste förlossningen. Efter första förlossningen tappade jag mycket av självfallet i håret, men den här gången har håret blivit mycket trassligare.

Jag har nästan aldrig haft tovigt hår förut men nu får jag en stor tova i nacken direkt om jag har håret utsläppt. Jag har provat olika schampon och balsam och inpackningar (fast bara billiga från ICA förstås) men det har inte blivit någon skillnad. Nu provar jag spray-balsam för första gången och det verkar funka bra! Så slipper jag ett moment i duschen också.

Jag valde denna för att den såg så oansenlig ut. Jag trodde det var ett tecken på att den inte luktade så mycket…

Tyvärr luktar just min spray som en hel parfymfabrik – för män. Men som tur är är inte Pappsen den svartsjuka typen, så när han kommer hem och det luktar herre redan i hallen så ropar han bara:

”Vad gott det luktar!”

Han är snäll, Pappsen.

Jag har köpt hem mina fröer i veckan också. Och nu när det töar och slaskar ute trivs jag som fisken i vattnet. Jag kan inte låta bli att skorra ”Vår på Saltkråkan” när jag kommer ut och känner den blöta friska luften och hör takdroppet.

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,

jag såg en lärka nyss och det var våren som kom…

 

Det fyller på sig i frö-lådan.

 

Denna vecka är rätt fullbokad annars (en sak per dag alltså). Imorgon ska vi till BVC, Lillan och jag. Hon vill inte bli matad längre utan kör bara med plockbitar. Ingen gröt och ingen välling, men ammar fortfarande. Vi får se vad domen från sköterskan och doktorn blir. Med tanke på att Lillan är rund som en boll så är jag inte så orolig.

Ett stilla lunk

Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.

Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!

Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.

Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.

Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…

 

Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns. 
 

Hej då långkallingar!

Gosh gosh gosh… Imorgon börjar Pappsen att jobba igen efter all ledighet. Jag bävar! Vi har haft det så bra hela familjen tillsammans, vi har klarat av att varva ner (gäller mest Pappsen, jag har inte så stora problem med det) och vara hemma tillsammans, leka med lego, vara ute och åka spark och snowracer och sjunga sånger och läsa sagor. TV:n eller paddan har inte behövt rycka ut som barnvakt när jag söver Lillan eller står framför spisen och det känns så bra!

Nu är det åter till vardagen och att ensam behöva klä på två barn och sig själv full vinterutrustning när man ska utanför dörren, att parera hungriga barn med matlagning och att försöka städa i smyg samtidigt som man leker att man är Taurus och jagar barnen.

Men, jaja, nu går vi ju mot våren och samtidigt är det skönt att kunna planera upp dagarna som jag vill utan att ta hänsyn till Pappsens agenda. Fast vi kommer att sakna att ha hans långkalsonger med häng traskandes här hemma… Vi har ju haft så fina dagar. Vi är glada att vi haft dem tillsammans.

DSC_0227DSC_0236DSC_0277

Nu är det matlåde-träsket som gäller igen. 😉

Sämsta raggningsförsöken!

Det där med att flirta är ju inte enkelt. Nu är jag så gammal och stadgad att jag inte ens vet hur man gör längre (jag har provat på Pappsen), men det var inte alls så lätt när man var ung heller.

Åtminstone om jag verkligen var intresserad av någon och ville göra ett gott intryck visste jag inte ut eller in.

Jag kommer särskilt ihåg två tillfällen när jag skulle försöka imponera på killar och det inte föll i god jord…

Jag har alltid gillat dikter och när jag var yngre och hade gått om tid över brukade jag lära mig dikter utantill. Poesi är väl romantiskt?

Bland annat kunde jag den fina dikten ”Tomten” av Viktor Rydberg utantill. Vid ett tillfälle när jag var i 17-årsåldern (en sommarkväll för övrigt) tänkte jag imponera på en stackars kille och drog dikten för honom.

”Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt intill midnatts timme.
Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”

Nog försökte han börja prata om annat under tiden men se den gubben gick inte! Jag lät inte hejda mig… Usch, jag skäms verkligen!

De killar jag oftast har träffat har inte varit av den akademiska typen och jag tror inte att de har varit så imponerade över min utbildning heller. I många fall tror jag att den snarare fungerat som ett skrämselskott. Det kanske sista jag borde dragit inför killarna var nog något som fick mig att låta som en töntig plugghäst. Ändå kunde jag inte rå för det, en fest när jag kom på tu man hand med en kille som jag tyckte om började jag svamla och fnittra och helt utan anledning började jag prata om…

…den kemiska beteckningen för nitrat.

”Hihi, igår kom jag inte ihåg den kemiska beteckningen för nitrat! Nitrat! NO3-. Hihi. Hur kan man glömma det? Först kom jag inte på någonting och sen tänkte jag NO2-. Hihi, NO2-? Det är ju nitrit! Hihi, så dumt, det trodde jag aldrig skulle hända. NO2-!?”

Huvaligen… Och dessutom är jag faktiskt inte så insnöad att jag brukar prata om sånt som hör till mitt jobb eller min utbildning privat. Men självklart skrämde jag bort den där killen all världens väg!

Och ja, om någon tror att jag nöjde mig med den första versen av ”Tomten” så är man också ute och cyklar. Har man lärt sig alla elva verserna utantill så måste man ju visa det…

Jag SKÄMS när jag ser hur lång den är. Där flanerade vi i sommarkvällen och jag skaldade:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det blev inget med den killen heller, så klart, så det knepet behöver ni inte prova. Men det blev ju bra till slut ändå.

IMG_6946

God fortsättning!

Nu är glada julen slut slut slut… I alla fall själva firandet för våran del. Vi har träffat våra familjer i olika konstellationer i fem dagar nu och det har verkligen varit jättetrevligt. Det är så roligt att få träffa alla, äta så mycket god mat och ge ett ordentligt firande till barnen. Men till nästa år ska vi nog dra ihop det lite så att vi hinner med att bara gå hemma och skrota i myskläder, gå promenader, leka, läsa böcker eller bara ligga och titta upp i granen lite mer också. Fast Pappsen är ledig i veckan så den perioden börjar nu, hoppas jag.

DSC_0226

Vi startade inte riktigt med flaggan i topp inför denna jul heller. Jag gick ut med hashtaggen #jagkommerattblitjockijul på lite skoj när jag bakade något och la ut på instagram och det bet mig ju i ändalykten nästan på direkten. Hela familjen fick magsjuka helgen före jul. Barnet kräktes i tre dagar och sen tog det några dagar att få igen krafterna efter det. Jag kom mest lindrigt undan vad gällde magsjukan, men samtidigt var det ganska jobbigt att vara den som relativt sett var piggast och som fick försöka ta hand om de andra. Jag har aldrig varit så nära att svimma som natten efter att jag hade kräkts, när jag inte hade ätit något men ändå ammat och Lillan blev dålig i magen och jag fick gå upp och byta grisiga bajsblöjor på natten. Men genom att stoppa huvudet mellan knäna några gånger mellan torkningarna och sen ligga kallsvettig på golvet med Lillan och pusta ut efteråt så klarade vi oss ganska fint. Och samtidigt är det ju bara lite vanlig kräksjuka. Just i år var vi rädda att vi inte skulle hinna bli smittfria till julafton, men inte ens det hade ju varit hela världen. Så ödesmättat som det känns innan man vet om man är smittad eller inte, när man bara väntar på den där kräkningen, så kan man ju tro att man går och oroar sig för ebola eller nåt. Det här är ju ändå något som man blir frisk ifrån.

Nu när vi är pigga och lediga har den efterlängtade snön kommit. Perfekt! Så imorgon ska vi försöka leta upp nån pulkabacke och vara utomhus så mycket vi bara kan! Och nån dag ska vi försöka ta oss till stan och spatsera lite, som normalt folk gör, tänker jag, och inte bara köra på med våra projekt här hemma hela tiden.

Jag ska ägna mycket tid åt att sitta och se ut över fågelborden i trädgården också. Vi har börjat få påhälsning av många olika arter nu.

DSC_0224

Det här är några fåglar som jag inte känner igen. Jag har inget bra objektiv till såna här foton, men skulle det kunna vara en snösiska/gråsiska?

Hoppas att du har haft en fin jul!