Idag gick vi till biblioteket. Det var Barnet, Lillan och jag.
Jag har inte varit där på en herrans massa år, vad jag minns, och det skäms jag för. Mitt drömjobb var faktiskt länge att bli bibliotekarie och jag har ju också en halvfärdig utbildning som det. Jag har inte helt gett upp drömmen heller utan tänker att jag ska göra ett gott intryck på blivande kollegor.
Men jag vet inte vad som händer när jag känner mig pressad att göra bra ifrån mig. Jag, som i vanliga fall är oansenlig och lite blygsam, förvandlas till en bullrig och skrävlig rektorstyp. Istället för att vara tyst och stilla måste jag liksom göra en stor affär av allt.
”Hur är de här böckerna sorterade?” frågar jag myndigt direkt när jag kliver in.
För att inte avslöja att jag har ett fult linne utan BH under har jag knäppt täckjackan upp till hakan. Det får mina kinder att pressas upp en aning.
”Eh..” säger kvinnan bakom disken.
”Ja, är de sorterade efter titel?” frågar jag barskt.
Som om någon bok i något bibliotek någonsin var det. Som om det vore mycket lättare att hitta alla Astrid Lindgrens böcker om man fick gissa titel istället för att de bara stod på samma ställe.
”Eh… nej, de är sorterade efter författare.” svarar bibliotekarien.
”Ah, gott.” säger jag.
Sen svänger jag mig med lite författarnamn också för att visa min kunnighet.
”Då kanske jag kan hitta några böcker av Barbro Lindgren då. Hon är bra.”
Jag bläddrar bland böckerna.
”Den här har vi hemma. Den här har vi läst. Den här har vi hemma.” rapar jag. Ja, inte är vi bortkomna bara för att vi så sällan besöker biblioteket, inte.
När vi så plockat ut ett antal böcker till barnen gör jag klart för alla och envar att det är mammas tur att leta.
Med viktig min marscherar jag hylla upp och hylla ner.
”Den här har jag läst. Jaha, Maryan Keys. De har jag läst.” skrävlar jag. ”Kristin Hannah, har jag läst den?”
” Ja, det har jag.” fortsätter jag snabbt, fast jag inte har det. Jag vill inte förstöra den här imagen som jag tror mig ha skapat.
”Men nu ska vi se.” säger jag och stannar vid Mons Kallentoft.
Det börjar bli varmt i täckjackan.
”Här har vi nog nån bok som jag har missat.” säger jag.
Jag väljer två böcker.
”Nu blir de ju inte i kronologisk ordning…” jag ser mig om i mjugg för att se om jag har någon imponerad åskådare ”men det får gå ändå.” fortsätter jag besviket när jag inser att jag inte har det.
Sen gör jag en stor affär av att ta mig till disken. Jag bär mer eller mindre fram en bok i taget, men avbryter ibland för att, helt planlöst och under mycket stånk och stön, flytta runt Lillan lite i bilbarnstolen.
Jag har redan hunnit berätta för alla att jag inte varit på biblioteket på åratal, men nu säger jag det igen. Under högtidliga former lämnar jag också fram mitt gamla inplastade lånekort från 90-talet som jag har letat fram.
”Ojojoj,” skrattar bibliotekarien. ”Nä, de här gamla korten har vi inte registrerade i databasen. Vi har bytt kort flera gånger sen dess. Då har du verkligen inte varit här på länge.”
Jag skrattar förmätet, nöjd över reaktionen.
”Då är det ingen idé att vi letar efter dig i datan då. Då har du inget kort registrerat nu?”
”Nähähä” gnäggar jag. ”Det behövs inte!”
Hon söker på mitt personnummer ändå.
”Eh…” säger hon, och jag ser att hon skäms lite å mina vägnar. ”Du har faktiskt TVÅ nya kort registrerade här. Ska jag ta bort ett?”
Det lägger lite sordin på stämningen vi har byggt upp och jag funderar på om jag ska säga att det kanske är min syster som har varit här och uppgett mina siffror. Hon kom hem med ett papper från biblioteket en gång. Jag bestämmer mig för att låta bli.
Som genom ett under låter jag också bli att upprepa hur varmt jag tycker att det har blivit, som man annars gör i liknande situationer (Oj, vad varmt det är. Är det inte väldigt varmt här inne? Är det bara jag eller är det väldigt varmt här inne? fast det är uppenbart att man bara skäms.) Nej, jag sitter högröd, svettas ymnigt och lider under tystnad.
Den här svettningen i kombination med att jag inte har någon deo på mig är sannerligen förödande. Nu när jag sitter ner skaver täckjackan en del i de upptryckta kinderna också.
När hon frågar om jag verkligen kommer att komma ihåg pin-koden, samtidigt som hon skyndsamt sträcker sig efter ett papper, dunkar jag bara med ett flottigt finger mot pannan, som för att visa att här inne, här finns det minsann kapacitet.
När jag så äntligen får mitt lånekort packar jag ner böckerna i en påse som jag inte kan betala för.
Jag ler lite lustigt medan jag tar på mig toppluvan. Sen föser jag Barnet framför mig och går.
Jag hoppas att mina blivande kollegor blev nöjda.
LillaLina 