”Säg nåt kul!”

Är det bara jag som får prestationsångest av uppmaningen som ofta kommer när man sätter sig i fikarummet eller när det varit tyst ett tag i samtalet?

Jag vet inte riktigt vad man förväntar sig av mig? Jag har själv aldrig sagt så till någon så jag vet inte vad man brukar svara. Oftast hasplar jag bara ur mig:

”Eh…jo, men… Jag var på IKEA i helgen.”

Borde jag berätta en rolig historia istället? En om Bellman? Eller nåt kortare?

Världens vigaste man, kröp in i arslet och försvann.

Nä, det känns uttjatat.

Ska jag berätta nåt roligt om mig själv?

En gång rapade jag upp en hel skiva champinjon. Den landade på capricciosan igen.

Fast varför ska jag fläka ut mig? Personen som ställde uppmaningen kanske kan tåla lite?

Du ser ut som en ballong i ansiktet när du gör så där.

Eller så kanske man inte får säga?

Det kanske inte behöver vara så roligt egentligen, det kanske räcker att det är intressant?

Visste du att en snigel kan sova oavbrutet i tre år?

Ja, sånt tycker jag bättre om. Jag älskar fakta!

När man gör reklam för klockor ställer man ofta visarna på 10 över 10 för då ser klockan glad ut och man vill köpa den.

Piloter som måste använda katapultstol blir cirka tre centimeter kortare efteråt.

Eller nåt som inte direkt kommer som nån överraskning för oss småbarnsföräldrar.

Under en bebis första år ser hen till att föräldrarna förlorar i genomsnitt 400-750 timmars sömn.

Nu är jag laddad! Nu slipper jag känna mig tagen på sängen nästa gång!

Och då slår det mig att de personer som brukar be mig att säga nåt kul kanske själva har en massa roliga saker som de vill få tillfälle att säga? De kanske sitter på en hel arsenal med såna här fakta och så frågar jag aldrig tillbaka! 

Snopet.