Kan du skilja på de och dem?

Jag tycker så mycket om det svenska språket! Svenska har alltid varit ett favoritämne i grundskolan och även på universitet läste jag en termin svenska innan jag läste till biolog. Efter min examen i biologi studerade jag dessutom informations- och biblioteksvetenskap ett år innan jag började jobba.

Att det svenska språket är ett intressant ämne även för andra ser man på diverse insändare i tidningar, inlägg på Facebook och på bloggar. Väldigt ofta stöter jag på folk som retar sig på särskrivning, som tipsar om hur man använder ”de” och ”dem” eller som allmänt rasar över svenskans förfall.

Jag tycker att det är väldigt fascinerande att följa debatten. Jag lägger ingen vikt vid vad man tycker är rätt eller fel, men jag blir lite glad över att språkfrågor engagerar så mycket.

Kanske borde jag som gillar svenska och som har pluggat en hel del svensk grammatik förfasa mig över att folk inte kan skilja på de och dem eller bli arg vid blotta tanken på en särskrivning?

Fast det blir jag inte. Jag tycker att en en sak som är så rolig med språket är att det är vi vanliga människor som styr och utvecklar det! Så länge ett språk utvecklas och anpassas är det ett stort friskhetstecken, alltså är jag inte så värst orolig över svenskans ”förfall”. Vi får hela tiden in en massa nya ord (just nu mycket från engelskan, tidigare från latin, tyska och franska) och även grammatiken utvecklas.

Vem vill egentligen att språkutvecklingen ska stå stilla? För vem säger ”Idag var jag i simhallen och sam?” som man gjorde när mormor var liten? Vi är nog också ganska överens om att det egentligen heter bröd med d på slutet istället för brö’, men eftersom vanligt folk inte visste att det enligt franskan, som vi tagit ordet från, borde vara ett stumt d på slutet så uttalade vi det som det stavas. Jättekul att ingen språkprofessor egentligen kan bestämma hur ord används, utan att det är folket som gör det, tycker jag!

Just nu börjar vi, särskilt ungdomarna, att tappa känslan för när ett ord ska sitta ihop eller inte, och likaså känslan för när man ska använda de eller dem börjar att försvinna. Jag tror inte att det handlar om att skolan inte lär ut ordentligt eller att svenskan är på väg att konkurreras ut av engelskan. Visst tycker jag att det är jätteviktigt med bra språkundervisning i skolan och att i hemmet väcka intresse för språk och läsning. Språk och ordförråd är jätteviktiga redskap i livet! Men jag tror att detta helt enkelt är en vändning som det svenska språket är på väg att ta och som kanske inte är så farlig egentligen. Visst kan det se slarvigt ut med en särskrivning men hur ofta missförstår vi en särskrivning egentligen, det är väl mest att det ibland ser lite roligt ut? Och att klamra sig fast vid de och dem ser jag egentligen ingen anledning till. Jag tycker att det vore helt okej att ersätta ”de” och ”dem” med ”dom”. Visst finns det argument som menar att det skulle göra för stort avsteg från pronomenreglerna och att vi skulle få svårare att ta till oss gamla texter, men… jag tycker att det är viktigare att vi anpassar språket efter hur vi faktiskt använder det. Vi säger ju inte de och dem och när så många har så svårt att använda dem (dom) rätt är det väl ett tecken på att de (dom) är förlegade?

Vad tycker du? Ska vi ha kvar de och dem eller ska vi istället införa dom även i striktare texter?

Kanske tycker du att detta med de och dem är busenkelt, men vågar du testa om du är så bra på att skilja på de och dem som du kanske tror? Det är faktiskt inte så lätt alla gånger!

http://quiz.svd.se/default.aspx?sTid=871

PS! Jag fick INTE alla rätt!

Stockholm, Mammaboosten & BlondinBella

Nu har jag så mycket att berätta om gårdagen!

Det blev en jättelyckad dag! Tyvärr hade en mamma fått förhinder men vi var ändå tre glada mödrar som efter lunch styrde kosan mot huvudstaden. Resan upp gick väldigt bra, det var inga köer och på första försöket hittade vi till parkeringshuset – Gallerian mitt inne i smeten! Jojo, kvinnor kan, heter det ju!

Vi hade lite tid på oss innan showen skulle börja så först strosade vi runt. Vi tog oss till NK för att titta på deras berömda julskyltning.

IMG_4797IMG_4800

IMG_4802

Det var verkligen stämningsfullt med tomtar i skyltfönstren, julbelysning på gatorna och vackra julgranar inne på NK… fast jag har sällan varit så medveten om min Prada-kopia till väska som jag prutade till mig i Turkiet eller mina stövlar med lerstänk på som jag blev när vi gick genom den eleganta väsk- och skoavdelningen där…

När det blev dags för mat var vi riktigt hungriga. Jag hade ägnat ganska mycket tid hemma åt att hitta en bra restaurang på lagom avstånd från parkering och show. De vi föll mest för visade sig vara fullbokade så till slut tog vi Jensens böfhus. Jag var rädd att det skulle kännas som ett lite finare McDonalds, men jag blev jättenöjd! Urvalet var inte så stort, men det visste vi ju om redan innan, och det var gott och vällagat. Köttet var otroligt mört (men tyvärr inte svenskt). Det är ju dessutom så lyxigt att få sätta sig i lugn och ro och prata, äta och bli uppassad!

Men vi var verkligen utsvultna när maten kom in. Med munnarna fulla och med bearnaise i mungiporna konstaterade vi raskt att pommesen inte skulle räcka så genast ropade vi extra pommes frites.

IMG_4805

Se, så snålt med pommes…

Efter att vi tre gånger förvarnat om att vi ville ha efterrätt också (så att allt skulle flyta på bra, tänkte vi) fick vi beställa in våra chokladkakor med mjukglass, hackade hasselnötter, chokladsås och jordgubbssylt…

IMG_4806

Det vattnas i munnen bara jag tänker på den varma, rinniga chokladkakan…

När det så blev dags för show var vi så mätta att man nästan kunde känna att den där extra pommesen inte varit nödvändig. Med GPS:en i mobilen vilseledde jag oss fram och tillbaka tills batteriet i telefonen dog utan att vi hittat till kongress-centret. Istället fick vi fråga oss fram ett par gånger.

Sen var jag ju ganska orolig för att mina sponsrade biljetter inte skulle finnas där… När personalen letat igenom hela högen med vackra vita kuvert utan att ha hittat mitt namn hoppade hjärtat över ett par slag. ”Sa du Nina?” frågade kvinna då. Till min lättnad hade hon hört fel och eftersom kvinnan jag haft kontakt med dessutom envist kallat mig för Linn så blev det ett par missförstånd för mycket. Men nu fick vi äntligen biljetterna i handen. Puh!

Vi hann mingla innan showen började.

IMG_4816Visst är det typiskt att man inte blir nöjd när man glatt ställer upp på ett foto? Jag kan inte låta bli att tänka på en mätt groda när jag ser mig på denna bild!

När vi fortsatte vårat mingel på vi helt oförhappandes syn på… en kändis! Isabella Löwengrip sålde sin nya bok ”Baby boost”. Jag som har så lätt för att bli starstrucked, hur skulle detta gå? Vi smög fram och jag fingrade på en bok och försökte stolpigt att småprata lite.

IMG_4812

Jag köpte boken och fick den signerad. Syrran dristade sig till att fråga om hon fick ta en bild på oss tillsammans och Isabella ställde snällt upp på en bild med sitt fånleende fans som barnsligt höll upp boken.

IMG_4814

Jag beundrar verkligen BlondinBella som vid så ung ålder har byggt upp ett så starkt varumärke. Hon är verkligen driven och en riktig förebild för kvinnligt företagande.

Sen vaggade jag därifrån och tyckte att jag på det stora hela hade hållit huvudet kallt och skött mig ganska bra.

”Eh, men jag knappar in 200 kronor här då!” hörde jag BlondinBella stressat säga en bit bakom mig när hon insåg att preggot höll på att smita med hennes bok. Skamset lommade jag tillbaka, stack in kontokortet, knappade fel kod ett par gånger innan jag lyckades betala och gick sen därifrån.

Men showen var jättebra! Petra Mede roade och engagerade, Andreas Lundstedt sjöng och lärde oss diskodansa och Tomas Järvheden lockade fram stora skrattsalvor och mycket igenkänning när han berättade om föräldraskap.

Sen var det skönt att sätta sig i bilen för att åka hem. Jag är ju van att somna i soffan på kvällen så det blev en lång dag och händelserik dag. Det var oväntat köer ut ur Stockholm, annars gick även hemresan toppen. Hade jag inte haft såna enerverande krypningar i benen nu när jag sitter stilla, som man ju ofta får när man är gravid, hade jag säkert sovit hela vägen hem. Vi var hemma runt halv två och då längtade jag riktigt efter att få stupa i säng.

Tyvärr hade jag glömt att ta med nyckel, mobilen var död och ringklockan funkade inte. Dessutom har jag en sambo som knappt skulle vakna av en slägga i huvudet. Jag ringde länge på dörrklockan utan att veta om den funkade eller inte, bankade på dörren, gick runt huset i kolmörkret och slog på rutan till sovrumsfönstret utan att kunna väcka min sambo. Jag ringde på dörren igen, gick runt huset igen, slog på rutan igen… Gravid och trött i becksvarta novembernatten visste jag inte vart jag skulle vända mig. Till slut fick dörrklockan liv, Barnet vaknade och till slut släntrade Pappsen upp och öppnade dörren. Eftersom jag är slarvig med nycklar och lätt låser mig ute har vi en reservnyckel gömd, fast för tillfället har jag tappat bort även denna.

Sen var det i alla fall ljuvligt att få sova några timmar… Tills Barnet vaknade klockan 5.10 och ville gå upp. Som väl var somnade Barnet i alla fall om till klockan sex när Pappsen åkte till jobbet och uppstigning blev ett faktum.

Håhåjaja, livet som småbarnsmamma är inte lätt att kombinera med sena nätter och shower.

Idag har jag varit riktigt trött och mest ägnat mig åt att mysa med Barnet – och med min goodie-bag.

IMG_4822

En goodie-bag. Gratis grejer!

 

 

Tiden har varit knapp

Bloggen har tyvärr fått stå tillbaka lite de senaste dagarna. Vi mår alla bra igen, men Barnet har inte kunnat somna på kvällarna om inte jag har legat bredvid honom i sängen. Han har varit ganska svårsövd och ofta somnar jag också. När jag väl har vaknat har jag behövt fixa med schema till dagis och fylla i frågor inför hans utvecklingssamtal (som är nu på morgonen) och annat. Bloggen är ju tyvärr bara något jag kan ägna mig åt när jag har en stund över, och ibland finns inte det.

Det har varit mycket på jobbet också. Jag tänker varje vecka att nästa ska bli bättre och den förhoppningen har jag fortfarande. Jag har mycket att göra med datasystemet och annat jag har ansvar för, men nästan varje dag måste jag rycka in på labbet eftersom det fattas folk där. Ändå förväntas det gärna att jag ska hinna mina andra uppgifter också, så det känns lite stressigt, särskilt som jag är en gravid deltidare.

Därför ser jag extra mycket fram emot den här dagen! Jag, min syster och en av mina svägerskor åker till Stockholm i eftermiddag för att gå på Mammaboosten the Show! Det ska bli riktigt skönt att få komma iväg, äta på restaurang och bli roade på showen! Vi kommer hem framåt natten men jag ledig imorgon också så det känns riktigt lyxigt!

Lite nervöst är det förstås för bilkörning och parkering, ovana vid storstaden som vi är. Jag är också orolig över att maten inte ska vara bra eftersom det varit fullbokat på alla restauranger som vi helst ville till, och maten är ju en av höjdpunkterna när man är iväg!

Som om det inte vore nog är jag orolig över biljetterna också. Eftersom jag har en mammablogg har jag blivit erbjuden biljetter gratis från Familjeliv som driver showen, vilket förstås är toppen. De ska ligga i kassan och vänta på oss, men såklart är jag rädd för att detta ska strula…

Så, det ska bli en jätteskojig dag men jag kommer inte att kunna andas ut riktigt förrän vi (förhoppningsvis) sitter på showen och väntar på att Petra Mede, Andreas Lundstedt och Tomas Järvheden ska göra entré.

Håll gärna tummarna för oss! Jag berättar allt sen om hur det har gått!

IMG_0367.PNG

Barnmorskebesök och vinterkräksjuka

Jag trodde i det längsta att jag skulle klara mig från vinterkräksjukan som Barnet och Pappsen har haft, men igår på kvällen slog den till.

Jag är ändå glad att jag hann ta mig till barnmorskan innan det bröt ut. Där såg allt fint ut. Jag har rejäla järndepåer så hb-värdet håller sig fortfarande bra. Det började på 134 och igår hade jag 121. Blodtrycket är normalt och magen ligger precis enligt kurvan i storlek. Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta första gången. Hjärtljuden låg på 144, ungefär samma som för Barnet… Allt känns ju bra med både mig och bebisen men det är ändå skönt att få det bekräftat så långt det går!

Nu håller jag tummarna för att jag inte smittade barnmorskan med vinterkräksjuka och inte heller någon på jobbet eftersom jag jobbade igår. Jag får lite dåligt samvete över att jag var på jobbet när vi hade magsjuka hemma men samtidigt var Barnet smittfri och Pappsen främst orkeslös. Jag mådde bra och trodde att jag skulle hålla mig frisk. Nu smittar det ju inte så mycket innan det brutit ut, så förhoppningsvis klarar alla sig.

Jag är lite nyfiken på hur ni resonerar kring det här med att vara hemma vid magsjuka.

På 1177 står det att barn på förskola ska vara symtomfria i två dygn innan de går tillbaka och vuxna i minst ett dygn innan man börjar jobba igen. Bland vanligt folk hör jag kommentarer som att ”Idag får ni vara snälla mot mig för jag har varit magsjuk och kräkts hela natten.” men det finns också de som menar att hela familjen ska stanna hemma tills sista person varit symtomfri i två dagar.

Här hemma går vi efter att den som är sjuk ska hålla sig borta från folk 48 timmar efter sista symtom. De andra får vistas bland folk, dock inte bland små barn, äldre och andra som är mer utsatta eller känsliga.

Hur resonerar ni?

IMG_4796.JPG
Dagens vän, en avslagen Coca-Cola. (Jag vet att man numera säger att sockret är sämre för magen än vad fosforsyran är för att lugna pH-balansen, men det bryr jag mig inte om. Det känns bra.) 😊

Projekt övervåning

Jag har inte skrivit om renoveringen på ett tag. Det betyder inte att vi inte jobbar på. Sen i våras har vi jobbat med övervåningen. Hela familjen ska flytta upp innan bebisen kommer, så innan dess vill vi ha ett rum till Barnet och ett sovrum till oss färdigt. Dessutom vill vi göra iordning hallen på övervåningen så att det blir som ett vardagsrum.

Det innebär att vi på två år kommer att ha gått igenom kök, vardagsrum och hall på nedervåningen och två sovrum och en hall på övervåningen. Det är i mesta laget med tanke på att vi är arbetande småbarnsföräldrar, men samtidigt är det skönt att gå igenom huset så att man vet att det inte finns mögel eller så nånstans.

Hittills har vi bara stött på ett problem, en fuktskada i köket. .

IMG_0793.JPG
Det var nån vattenledning under diskbänken som hade läckt. Nu rev vi ju upp köksgolvet innan vi ens flyttat in så det var enkelt att reda ut med försäkringsbolagen vems bolag som skulle stå för kostnaden. Det kommit en besiktningsman som gjorde en fuktskadekontroll men det var bara golvet och isoleringen som hade drabbats. Så allt har flutit på bra ändå.

Ibland glömmer man hur det såg ut innan. Då är det roligt att se tillbaka. Här är till exempel köket.

FöreIMG_4771.JPG

IMG_4772.JPG

Efter

IMG_4773.JPG

IMG_4774.JPG
Och här kommer lite glimtar från övervåningen. Jag lägger gärna ut före- och efterbilder sen när det är färdigt.

I Barnets rum har vi bytt tak, golv och tapetserat. Inredningen är inte helt topp, men jag skyller det på att vi inte kan använda rummet så mycket än.

IMG_4781.JPG
I rummet där Pappsen, jag och bebisen ska sova har vi bytt golv, målat tak och tapetserat.

IMG_4777.JPG
Men det stora projektet är hallen. Pappsen har börjat byta golv och satt ett par rader tak. Han har också satt en mörk panel som fondvägg.

IMG_4776.JPG
Det kommer att bli jättefint och jag längtar så tills vi kan använda hela huset ordentligt! Sen hoppas jag att vi kan njuta lite innan nästa projekt drar igång.

Världens bästa komplimang

Han är så go Barnet! Jag längtar verkligen efter att äntligen få mycket mer tid tillsammans med honom!

De här dagarna som han har varit sjuk har vi börjat titta på Emil i Lönneberga tillsammans. Jättemysigt! (Blir ni också avundsjuka på livet som skildras där? Arbetsamt och hårt, men inte lika uppskruvat som nu och familjen på en gård arbetade tillsammans nära hemmet och gjorde saker från grunden.)

Idag såg vi avsnittet där Ida gör en krans till sin mamma ”Blev jag vacker nu?” frågar Alma.
”Nja, inte så värst…” eller nåt sånt svarar Ida och Alma skrattar.

Jag blev nyfiken på vad Barnet skulle svara så jag frågade honom ”Tycker du att din mamma är vacker?”
Han satt i mitt knä, var trött och inne i filmen, så jag räknade med ett slentrianmässigt ”Mmm…”
Istället vänder han upp ansiktet, ger mig ett stort leende och med glittrande ögon stryker han mig över håret.

Åh, vad mitt mammahjärta svällde!

Sjukdag och dagistankar

Idag är hela familjen hemma. Barnet har haft en ordentlig magsjuka. Han började kräkas på fredagsnatten och kräktes i princip allt han fick i sig till och med söndag morgon. Allt han fick behålla var när vi matade honom teskedsvis med vätska. Själv jobbade jag hela lördagen och det bar emot med varje cell i kroppen att behöva lämna honom när han mådde så dåligt, men Pappsen skötte honom såklart galant.

Idag är Barnet fortfarande trött och verkar må lite illa när han äter. Jag vabbar idag och är ledig imorgon sen får vi se hur mycket han har piggnat till.

Och i nattas började Pappsen att kräkas så även han är hemma. Jag håller tummarna för att jag håller mig frisk denna gång. Jag ska till barnmorskan på onsdag och det vill jag ju inte skjuta upp!

Det är lite drygt två månader kvar innan jag går på mammaledighet så det är hög tid att bestämma hur Barnet ska gå på dagis när jag går hem. Innan han började på dagis hade jag aldrig kunnat drömma om att jag inte tvärsäkert skulle ha honom hemma när nästa barn kom. Nu har jag väl nästan bestämt mig för att han får vara där ett par dagar i veckan. Jag VILL ju verkligen ha all tid tillsammans med honom som jag kan, men samtidig är han ett väldigt aktivt och socialt barn som trivs väldigt bra på sitt dagis. När jag hämtar honom där efter en lång dag vill jag bara vara hemma i lugn och ro med honom, Barnet däremot blir alltid besviken om vi inte åker och hälsar på någon direkt när vi kommer hem… Han kräver mycket aktivitet och sällskap min lille kille och det är inte helt lätt att ge honom det om vi bara går här hemma i vårat hus ute på vischan.

Jag tänker att jag kan hinna sköta hushållet, sova eller bara vara med nya bebisen medan han är på dagis. Är han hemma kanske det blir att jag sätter honom framför tv:n alldeles för mycket medan jag ska göra dessa saker och då känns det ändå bättre med dagis.

Jag tänker till och med att jag ska ha honom lite på dagis de veckor jag är hemma innan nästa barn kommer. Dels för att det inte ska bli för långt uppehåll för honom och dels för att det inte ska bli som att jag lämnar bort honom just för att bebisen kommit. Sen ska jag erkänna att det skulle kännas ganska skönt att kunna städa eller storhandla i lugn och ro också, även om jag får lite dåligt samvete av att känna så.

Man är ständigt jagad av det dåliga samvetet som förälder, men jag tror ändå att denna lösning är den bästa för oss. Så länge han fortsätter att trivas så bra på dagis och jag har honom färre än 15 timmar i veckan så känns det ändå okej. Vi börjar så här så får vi se sen hur vi tycker att det funkar.

IMG_0631.JPG

IMG_0343.JPG

IMG_0598.JPG
Tittar på gamla foton där Barnet och jag är tillsammans. Så liten och fin han var. ❤️