Som ni förstått är jag ju tillsammans med en klantig herre som ofta trampar i klaveret och som fäller grodor till höger och vänster. Detta delar jag ju gärna med mig av i bloggen.

Men nu har väldigt många fiktiva läsare hört av sig. De är oroliga över vårt förhållande och undrar hur det står till.

Var inte oroliga! säger jag då. Visst, småbarnsåren är tuffa. När dagarna går och allt man hinner säga till varandra är pikar om disk och tvätthögen måste man ibland gå tillbaka och tänka på det där som var så fantastiskt i början.

När jag träffade Pappsen föll jag för att han var så snäll och mjuk. Han gjorde sig inte till men hade lätt för att ge komplimanger. Han var glad, trevlig och social – en hygglig kille.

Han uppskattade små saker med mig och hade lätt för att visa det. Jag vet en gång när jag satt i soffan med en filt om knäna och drack te. Då kom han in i rummet, stannade upp och tittade på mig. Efter en stund sa han:

”Jag älskar att se dig dricka te! Det är det bästa jag vet!”

Det var så gulligt sagt och lite senare skrev jag en dikt om det. Den gäller förstås än idag, även om jag numera sällan skriver ner några dikter. Är ni intresserade av blogginlägg på vers så kika istället in på Ulrikas blogg, ”Det som händer hos oss.”

MEST AV ALLT

Vi talar utan ord
du och jag

Du vet vad jag menar
vad jag än säger

Och jag vet vad du menar
även när du säger
Ingenting alls

På natten försöker jag
att andas in
Den luft
som du andas ut

Och om du gråter
är det med mina tårar
För dina känslor
är mina

När inte du orkar
så orkar jag

För att jag älskar dig

Men när du säger
att det bästa du vet
I hela världen
är att se mig dricka te

Då älskar jag dig
Mest Av Allt.