Det är skönt att nya och gamla huset ligger så nära varandra. Det har varit så enkelt för Bäbisen och mig att gå och hälsa på Pappsen om dagarna när han renoverat och nu kan Bäbisen och jag promenera upp och städa i gamla huset några småvarv om dagen. Det är mycket snö kvar här så när solen lyser tar jag på mig mina solglasögon eftersom jag får tre nya rynkor så fort jag kisar (nä, säg inte att du läste kissar? Usch, så barnsligt!). Sen känner jag mig som en riktig vårvintrig pingla där jag går i mössa, vinterjacka och solglasögon. (Men en dag såg jag min spegelbild i glaset på uterummet och blev häpen när den bara föreställde något som mest liknade en elallergiker.)

Och innan vi flyttade kunde Pappsen komma och äta med oss ett par gånger om dagen. Det var mysigaste stunden, när Pappsen kom på förmiddagsfika från snickrandet och jag väntade med nybakat bröd och kaffe. Visst är det konsigt att man går tillbaka så i könsrollerna så fort man fått barn?

Ibland önskar jag att jag också var lite händig. Det har inte alltid varit så lätt att ta hand om Bäbisen och hushållet och packa och flytta grejer samtidigt. Det skulle varit roligare att lägga golv, tror jag ibland. Mest kanske för att i tio år kunna gå och säga ”Det här golvet har jag lagt alldeles själv. Det tog några timmar och visst var det trixigt men det blev fint!” Och alla skulle ösa beröm över mig.

Vad ska jag köra med nu istället? ”Under den här tiden har lagt Bäbisen 75 gånger! Det var inte så lätt alla gånger ska ni veta.” Och så får jag ta före- och efterbilder där jag har tröstat honom som jag kan visa upp. Nä, vi kvinnor tenderar ofta att göra saker som inte ”syns”.

Jag försökte hjälpa till en dag när Bäbisen sov i vagnen utanför nya huset.

”Kan jag inte hjälpa till att lägga golv? Vi kan väl hjälpas åt?” föreslog jag.

Pappsen såg bekymrad ut, skruvade på sig lite. Sen ljusnade han. ”Den här lilla plankan skulle visst kapas. Det är bäst jag sätter igång”, sa han och trodde att han skulle kollra bort mig.

”Ja, men kan jag inte hjälpa till med nåt då?” försökte jag igen.

Pappsens mungipor åkte ner igen. Så kliade han sig i huvudet, såg sig om flera gånger och sen ljusnade han.

”Jo, det finns ju skräp där som du kan plocka ihop och slänga!” utbrast han glad i hågen

Jag gick till uterummet, passerade skräphögen och fortsatte ut till trappen där jag satte mig i solen och tog en kopp kaffe istället.

Och fixade några rynkor till medan Pappsen fortsatte med golvet i lugn och ro.

Det var för all del ganska skönt.