Det här tror jag (hoppas jag) att fler känner igen sig i. Ögonblick där man är mer eller mindre heltokig (lyset tänt men ingen hemma, inte alla hästar i hagen, inte den skarpaste kniven i lådan, hjulet rullar men hamstern är död, När Gud delade ut förståndet stod jag sist i kön, inte alla pommes på tallriken, hissen går inte ända upp osv… svårt att sluta).

Det är som att man har en mindre utvecklad del i hjärnan, en Pappskallehjärna, som försöker ta över ibland.

Jag har många exempel på när den har lyckats tränga sig fram.

Förr när jag åkte mycket buss kunde jag gå hemma i godan ro på kvällen för att plötsligt bli iskall, jaga upp mig och tänka ”Tänk om jag gick på fel buss? Tänk om jag inte kommit hem än!”

När jag kör bil kan jag plötsligt bli nervös och undra vart jag lagt bilnycklarna.

Pappskallehjärnan kan även ta över i kön på posten. När jag står och väntar på att få hämta ut paket kan jag inte för allt i världen komma på vad jag har för nummer på mitt postfack. Jag skäms och tänker att jag får vända hem igen. Men så kommer jag till min lättnad på det – jag har ju inget postfack!

Eller när jag ringer till någon, pratar, lägger på och sen undrar om jag har slagit fel nummer.

Det har höjts röster om fler bilder på mig själv på bloggen så här kommer en där jag kuckilurar. ”Ringde jag rätt egentligen???”

Jag kan också ha varit ute och gått i skogen på dagen och när jag lägger mig på kvällen ligger jag och undrar om jag har gått vilse.

Jaha, är jag här nånstans eller har jag kommit hem?

Som tur är är det bara korta ögonblick av nervös förvirring innan Pappskallehjärnan drar sig tillbaka och jag inser hur dumt jag tänkt.

Men tänk om Pappskallehjärnan tar över helt en dag. Usch, vilken jobbig typ man skulle bli.

(Gå hemma med lamporna tända och tv:n på, men när Pappsen ska börja laga mat slår man honom i huvudet med kaveln och fräser ”Lägg av! Det är strömlöst!”)

Nu har du satt din sista potatis.