De flesta som känner mig vet nog hur dålig hand jag har med bilar och diverse andra tekniska prylar. Kanske beror det på att jag alltid haft andra runt mig som fixat sånt jag inte kan men hade jag haft åtminstone en gnutta intresse borde jag väl ha snappat upp åtminstone hjälpligt vid det här laget.
Idag när Barnet, Barnets Morfar och jag hade handlat och skulle lasta in allt i bilen fick vi bara upp förardörren! Våran fin-bil är på service så jag hade en av Pappsens ful-bilar. Bagageluckan gick inte upp alls och vi som hade så många kassar! Efter ett antal försök gav vi upp och tänkte försöka knöla in allt inne i bilen istället. Men jag lyckades ju inte låsa upp nån annan dörr heller!
Jag fick klättra runt i bilen och rycka i alla dörrar inifrån men de gick ändå inte upp!
Medan jag svettigt bökar runt därinne och hänger över barnstolar och växelspakar med mammaröven i vädret kommer en annan mamma från Barnets dagis. Hon har parkerat bredvid mig och hon är en sån kvinna som jag önskar att jag vore lite mera som! Hon är söt och hälsar rart på mig. Men hennes bil går inte igång så hon drar nonchalant fram ett extra batteri och startkablar ur bagageluckan och medan jag fortfarande kryper runt i min bil och liksom försöker tvinga upp låspinnarna med naglarna har hon redan fått igång sin bil. (Fråga mig inte hur, det är som ett under för mig.) Hon tittar hjälpsamt åt mitt håll men då kravlar jag ut och provar att låsa upp bilen igen och då funkar det minsann. Kanske skulle jag bara testat en gång till direkt ? Jaja.
Hon vinkar och åker iväg. Tre minuter senare har även jag lyckats lasta in allt och fått igång bilen och ovan vid att behöva växla hostar vi oss hemåt på ettan.
LillaLina 