En sen ursäkt till alla små kryp

Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.

Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.

Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.

Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.

En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.

”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.

En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.

”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.

En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!

”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.

Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.

Tror jag i alla fall.

IMG_6300En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.

Har du något minne med barn och småkryp?

Mellan hägg och syren

IMG_6178Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…

Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.

Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.

Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?

Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.

Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.

IMG_6177Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.

IMG_6169

Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.

Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…

*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.

Barndomsminnen

Jag kom just in från en kvällspromenad! Jag minns inte när jag gick promenad utan barnvagn senast men jag tror att det var i somras.

Och jag älskar att promenera! Jag har alltid varit en sån som hoppat av bussen en hållplats tidigare i stan eller som har gått gata upp och gata ner för att slippa stå stilla när jag väntat på någon.

Fast helst går jag off-road! Jag vill ju vara ett med naturen!

Hemma från att jag var ganska liten gick jag runt på markerna kring huset vareviga dag. Jag kände varje blomma, varje träd och varje sten. Jag plaskade i vattnet i grandungen mellan huset och logen, i det dike där isen alltid släppte först på våren. Jag hasade mig ner i slänten vid björken, halkade med barnafötterna så att jag kunde plocka smultronen som alltid blev så stora just där. Jag visste vart rödklövern slog ut först och vart blåklockorna blommade längst.

Det brukade växa två tussilago bakom stallet som jag tror att det bara var jag som visste om.

Och jag minns precis hur det luktade vid telefonstolparna vid gärdet på sensommarkvällarna. Grus och åkermark blandat med rölleka och en ton av elektricitet från tranformatorn som stod i närheten.

Såna saker kan jag tänka på när jag går min promenad, nu när jag är vuxen och inte kan kliva ut i skogen och känna på ett träd eller titta länge på en snigel utan att folk som ser mig tänker att jag är lite tokig.

Det är synd, jag saknar det.

Men jag har ju Barnet som jag snart kan ta med mig på rundor i skogen. Och så har jag ju mina barndomsminnen som jag kan ta med mig vart jag går.

Som att det var blålera i ån och ibland växte där en grön bubblig växt som var slemmig och sjönk ihop när man tog upp den över ytan.

Och när vi sprang barbenta genom det höga gräset bakom garaget, mellan gulsporrar och ängsvädd, så kliade det på benen på kvällen…

Kommer ni ihåg?

Djupa tankar efter lunch

Idag bjöd vi Bäbisens Farfar och Bäbisens Morfar på lunch. De brukar prata minnen från svunna tider. Idag berättade de om krutgubbar från förr som blev överkörda av både häst och vagn utan att säga flaskhals. De torkade helt enkelt bort det värsta blodet, lånade nål och tråd, sydde ihop sina sår och fortsatte att jobba.

Typ.

Tänk att männen var gjorda av ett sånt segt virke förr! Annat är det idag! Fast det måste ju vara samma slags män, bara födda i en annan tid…

Det får mig att undra – om dessa män varit unga nu, hade de suttit inne och spelat candy crush hela dagarna då? Eller halvlegat i soffan och kollat på Simpsons?

Det är svårt att föreställa sig.

De som var ute och slogs och söp på marknader, är det dagens gängmedlemmar då eller blev det fotbollshuliganer av dem? Och kuskarna med sina hästar och vagnar – är det 240-raggarna som drar varv på varv runt stan?

Eller hur ska man tänka?

Och hur hade man själv varit om man levt på Emil i Lönnebergas tid?

Jag har alltid haft en romantiserad bild av att jag skulle ha varit en hejdundrandes piga som slet med höskörden från morgon till kväll utan att klaga.

Men jag vet inte egentligen. Det är ju så himla olustigt när det blir varmt och klibbigt och kliar.

piga

Lilla pigan Lina.

Nä, usch!

Jag kanske hade varit en kommandora som bara gick och letade korv hela dagarna.

Korv är ju gott ibland.