Mellan hägg och syren

IMG_6178Det sägs, att mellan hägg och syren är det som vackrast och grönast
och jag håller med, den tiden är skönast…

Så började en dikt jag skrev när jag var ganska liten. På den tiden vill jag minnas att försommaren var oändligt lång. Lönnblommorna dansade alltid i luften, hundkexen vajade för eviga tider och kvällsluften var ständigt ljummen.

Nu känns det som att jag bara blinkar till. Poff! så blev det musöron på björkarna. Poff! så slog häggen ut. Poff! så blommar lupinerna*. Poff! så har midsommar passerat och då är det alltid nån illvillig själ som hojtar att ”Nu vänder det! Nu blir det mörkare igen!” och så får man en tyngd i magen för att man inte har hunnit med.

Varför är det så? Är det för att man levde så med naturen när man var liten? Lekte ute och upplevde allt så intensivt, istället för att bara kika ut genom bilrutan på väg till och från jobbet? (Jag är så glad att jag får vara hemma denna försommar.) Eller har mina barndomsminnen från flera somrar flutit ihop till ett enda långt lönnblommande minne?

Ett av mina bästa sätt för att känna att jag hinner med naturens förändringar att gå ut och plocka blommor. När jag får plocka, lukta, känna och ta med in så svischar det inte till på riktigt samma sätt. Då har jag på nåt sätt hunnit med lite grand.

Det behöver inte bli den vackraste buketten, bara det som finns längs vägrenen just då.

IMG_6177Hemma hos mig blommar gökärt, smörblomma, humleblomster, hundkex, sommargyllen och mandelblom.

IMG_6169

Och förstås liljekonvaljen som doftar så ljuvt och sött, eller ”Den luktar som mamma.” som Barnet sa.

Det är en härlig tid just nu. Och känner man ändå att det går för fort kan man trösta sig med att åren går så raskt nu för tiden, att det ändå snart är sommar igen…

*och när vi åkte med familjen till Blåvik så blommade lupinerna för fullt, då kändes det som om sommaren hade pågått i en ocean av tid och min pappa hade en gympasko på ena foten och en sandal på den andra för han kunde inte bestämma sig.

Barndomsminnen

Jag kom just in från en kvällspromenad! Jag minns inte när jag gick promenad utan barnvagn senast men jag tror att det var i somras.

Och jag älskar att promenera! Jag har alltid varit en sån som hoppat av bussen en hållplats tidigare i stan eller som har gått gata upp och gata ner för att slippa stå stilla när jag väntat på någon.

Fast helst går jag off-road! Jag vill ju vara ett med naturen!

Hemma från att jag var ganska liten gick jag runt på markerna kring huset vareviga dag. Jag kände varje blomma, varje träd och varje sten. Jag plaskade i vattnet i grandungen mellan huset och logen, i det dike där isen alltid släppte först på våren. Jag hasade mig ner i slänten vid björken, halkade med barnafötterna så att jag kunde plocka smultronen som alltid blev så stora just där. Jag visste vart rödklövern slog ut först och vart blåklockorna blommade längst.

Det brukade växa två tussilago bakom stallet som jag tror att det bara var jag som visste om.

Och jag minns precis hur det luktade vid telefonstolparna vid gärdet på sensommarkvällarna. Grus och åkermark blandat med rölleka och en ton av elektricitet från tranformatorn som stod i närheten.

Såna saker kan jag tänka på när jag går min promenad, nu när jag är vuxen och inte kan kliva ut i skogen och känna på ett träd eller titta länge på en snigel utan att folk som ser mig tänker att jag är lite tokig.

Det är synd, jag saknar det.

Men jag har ju Barnet som jag snart kan ta med mig på rundor i skogen. Och så har jag ju mina barndomsminnen som jag kan ta med mig vart jag går.

Som att det var blålera i ån och ibland växte där en grön bubblig växt som var slemmig och sjönk ihop när man tog upp den över ytan.

Och när vi sprang barbenta genom det höga gräset bakom garaget, mellan gulsporrar och ängsvädd, så kliade det på benen på kvällen…

Kommer ni ihåg?