Jag har blivit så mjäkig med åren.

Eller jag har alltid varit snäll och mjäkig, men förut varvade jag det åtminstone med ett visst humör. Sen jag blev mamma har jag jättesvårt för att bli arg (och jag saknar det lite faktiskt, åtminstone Pappsen kunde väl få sig en känga ibland när det behövs?)

Men nä, jag är snäll och lam och tar gärna åt mig så fort något verkar vara fel.

I veckan var jag på McDonalds med Barnet. Eftersom jag inte vet vart jag har kanterna på bilen vill jag inte köra drive-in, så jag gick in och beställde. Det har jag inte gjort på åratal!

Vi skulle ta med oss maten och jag fick stå ganska länge och vänta medan jag försökte roa Barnet. När maten väl kom dumpade tjejen bara av en påse med min BigMac, kartongen med Barnets Happy Meal, stället med muggarna och vände ryggen till oss. Fast jag var enda kunden i kassan fick jag påkalla uppmärksamhet länge innan jag kunde få fram att jag ville ha mjölk till Barnet. Ovan som jag är trodde jag att det var det som ingick!

Sen kom det riktigt svåra. Att bära en fullproppad skötväska, en kartong och en påse och samtidigt försöka balansera ett ställ med skvimpande dricka. Dessutom helst hålla Barnet i handen som inte ville gå ut själv OCH öppna den tunga dörren ut. Jag lyckades med nöd och näppe baxa ut oss och precis innan dörren går igen bakom mig hör jag en ung tjej argt väsa ”Men herregud!” bakom mig.

Genast kände jag mig dum som inte hållit upp dörren för henne och hennes vänner, fast jag knappt kunde öppna dörren själv!

Jag vände mig om, bad så hemskt mycket om ursäkt och förklarade att jag inte sett att de kom, vilket jag inte heller hade.

Tjejen skrattade förläget och förklarade att det inte alls varit det hon menade, hon hade bara sett några som lämnade skräpet på bordet. Det gillade hon inte.

Så det löste sig ju ändå. Barnet åt gladeligen sin hamburgare och även Mamman frossade glatt! Fast nästa gång ska jag be om en kasse att lägga maten i! Och har de ingen kasse och inga kunder så får de väl följa mig ut och hålla upp dörren för mig…