Bananspöken och pumpaclementiner

Idag är det vabb-dag hemma med barnen. Det kan vara lite svårt att underhålla dem en hel dag hemma ibland. Herrejesus faktiskt, man blir cirka femton gånger mer slut av att vara hemma med barn än av att vara på jobbet. 

Men då försöker vi att ha en del små projekt att sysselsätta oss med. Så här års har det blivit lite Halloween-pyssel och idag blev det bananspöken och pumpaclementiner till förmiddagens fruktstund.


Det är ett busenkelt pyssel som barnen själva kan göra. Skala och dela ett par bananer och peta in russin som ögon och mun. Jag använde tandpetare till mina hål men barnen har så små och vassa fingrar så de petade hål med fingertopparna istället. 

Sen skalade vi clementiner och sprang ut i trädgården och tog in ett par myntablad som dekoration till minipumporna.

Barnet ville gärna ha ögon och tänder på clementinerna också så vi gjorde hål och petade in russin i dem med sen.


Gott och nyttigt pyssel och så slog vi ihjäl en kvart på kuppen också.

Avgiftning från TV

Som sagt så är det en bra tid med barnen nu. För bara ett par veckor sen slet jag mitt hår, Lillan skrek eller gnällde nästan konstant och Barnet gick antingen bärsärkagång eller busade i skymundan.

En dag när jag dessutom hade en ordentlig huvudvärk lånade jag Barnets hörselskydd ett tag och gick runt med här hemma bara för att orka.

Men nu är den fasen över och det är rätt lugnt igen. Ja, just nu skulle jag säga att det är ganska lätt att vara tvåbarnsmamma. Barnet är så stor och redig och klarar mycket själv och Lillan är nöjd och tar sig fram dit hon vill. Sen en tid tillbaka sover hon oftast bara en gång på dagen också och då sparar jag mycket tid på sövning och blir inte lika låst. Det är väl lite så, när barnen blir runt ett år blir allt så mycket enklare!

Just nu provar vi dessutom att vara utan tv. Vi hade helt enkelt haft på den för mycket på sistone, tyckte vi. Ibland är det en gudagåva att ha ständig tillgång till barnkanal, barn-appar och ipads, andra gånger är det mer till besvär. Visst är det bra när jag till exempel vill söva Lillan utan att Barnet kommer och stör, men det här att det inte är någon ände på det blir jobbigt. När jag var liten var det barnprogram klockan 18.15 och när det var slut så var det slut. Det var inget mer med det. Nu måste man alltid bryta fast Barnet vet att det väntar fler program, och det blir alltid en konflikt.

Men i söndagsmorse drog vi ur sladden och än så länge har vi inte satt i den igen. Och det går SÅ bra! Barnet är mycket mer harmonisk och har knappt tjatat alls om tv:n. Han leker, bygger med sitt lego, bläddrar i nån bok eller hänger efter mig, precis som det ska vara. Och jag tycker att vi slipper de här röjar-lägena som han annars har kommit in i efter att ha suttit stilla framför tv:n. Säkert åker sladden in snart igen men just nu saknar vi absolut inte tv:n. Det finns så mycket annat man kan göra. Överlag är jag ganska trött på skärmar just nu. Jag har dessutom tagit bort min facebook-app i mobilen så att jag inte ska ”råka” trycka på den så fort jag tar upp telefonen. Nu blir det mest bara några snabba och effektiva minuter vid Facebook och Instagram per dag, inte något slötittande, och det känns också jätteskönt.

Jag menar inte att sitta på några höga hästar och vara moraltant, andra får göra som de vill, men just nu känns det här bra för oss.

Just nu är det faktiskt en sån bra period att Pappsen och jag ibland tittar på varandra och säger att kanske har vi gjort nåt rätt med barnen ändå.

Allt känns lättare när det börjar bli vår.

Baka med barn

Det är ju oundvikligt att påverka barnen med sina intressen. Pappsen präglar Barnet med sitt bilintresse och jag med matlagning och bakning. Bland annat. Det är svårt att veta vad som ligger i generna och vad som kommer från omgivningen. Men när Barnet var knappt två år och jublade och gjorde glädjepiruetter varje gång han hörde signaturmelodin från ”Mitt kök” så tror jag nog ändå att det mest var för att han sett min reaktion…

Men hur som helst så gör han mig gärna sällskap i köket när jag bakar och lagar mat. Förut har han bara varit intresserad av att provsmaka och när jag gett honom en degbit har den utan undantag åkt in i munnen.

IMG_6602

Bullar med nutella på gång.

Men nu har han börjat att hjälpa till på ett helt annat sätt och han är väldigt noga och visar ett stort tålamod!

Första gången han bakade ”på riktigt” gjorde han allt från att hälla i ingredienserna till att forma degen som han penslade och strödde frön på. En annan gång när jag bakade plockade han fram kruskaveln och gjorde knäckebröd till farfar. Man blir så stolt!

IMG_7885

”Bollar” och ”ormar”

Fast det finns en del baksidor (haha) också. Allt tar ruskigt mycket längre tid när det är barn med och det ser ut som ett slagfält efteråt! Dessutom kan man inte gärna baka gå-borts-fika tillsammans med barnen eftersom hygienen är under all kritik! Fingrar som kladdar i allt, slickas av och kladdar på nytt. Och sist han var med när jag lagade mat gjorde jag nåt stressigt och hade inte full koll på honom. När jag sen tittade till satt han naken på köksbänken och studsade rumpan mot hushållsvågen.

”Rumpan väger tre kilo!” ropade han.

Håhåjaja.

Men för att ändå uppmuntra hans intresse ytterligare har jag lovat honom ett barnförkläde. Det kanske förbättrar hygienen något också.

Det är så roligt med barn ändå att de kan uppskatta enkla saker så mycket. Bara en sån sak som strössel på kakorna möts av hurrarop.

IMG_7888

Ja, det är en ganska rolig tid med barnen nu.

En präktig tur till biblioteket

Idag gick vi till biblioteket. Det var Barnet, Lillan och jag.

Jag har inte varit där på en herrans massa år, vad jag minns, och det skäms jag för. Mitt drömjobb var faktiskt länge att bli bibliotekarie och jag har ju också en halvfärdig utbildning som det. Jag har inte helt gett upp drömmen heller utan tänker att jag ska göra ett gott intryck på blivande kollegor.

Men jag vet inte vad som händer när jag känner mig pressad att göra bra ifrån mig. Jag, som i vanliga fall är oansenlig och lite blygsam, förvandlas till en bullrig och skrävlig rektorstyp. Istället för att vara tyst och stilla måste jag liksom göra en stor affär av allt.

”Hur är de här böckerna sorterade?” frågar jag myndigt direkt när jag kliver in.

För att inte avslöja att jag har ett fult linne utan BH under har jag knäppt täckjackan upp till hakan. Det får mina kinder att pressas upp en aning.

”Eh..” säger kvinnan bakom disken.

”Ja, är de sorterade efter titel?” frågar jag barskt.

Som om någon bok i något bibliotek någonsin var det. Som om det vore mycket lättare att hitta alla Astrid Lindgrens böcker om man fick gissa titel istället för att de bara stod på samma ställe.

”Eh… nej, de är sorterade efter författare.” svarar bibliotekarien.

”Ah, gott.” säger jag.

Sen svänger jag mig med lite författarnamn också för att visa min kunnighet.

”Då kanske jag kan hitta några böcker av Barbro Lindgren då. Hon är bra.”

Jag bläddrar bland böckerna.

”Den här har vi hemma. Den här har vi läst. Den här har vi hemma.” rapar jag. Ja, inte är vi bortkomna bara för att vi så sällan besöker biblioteket, inte.

När vi så plockat ut ett antal böcker till barnen gör jag klart för alla och envar att det är mammas tur att leta.

Med viktig min marscherar jag hylla upp och hylla ner.

”Den här har jag läst. Jaha, Maryan Keys. De har jag läst.” skrävlar jag. ”Kristin Hannah, har jag läst den?”

” Ja, det har jag.” fortsätter jag snabbt, fast jag inte har det. Jag vill inte förstöra den här imagen som jag tror mig ha skapat.

”Men nu ska vi se.” säger jag och stannar vid Mons Kallentoft.

Det börjar bli varmt i täckjackan.

”Här har vi nog nån bok som jag har missat.” säger jag.

Jag väljer två böcker.

”Nu blir de ju inte i kronologisk ordning… jag ser mig om i mjugg för att se om jag har någon imponerad åskådare ”men det får gå ändå.” fortsätter jag besviket när jag inser att jag inte har det.

Sen gör jag en stor affär av att ta mig till disken. Jag bär mer eller mindre fram en bok i taget, men avbryter ibland för att, helt planlöst och under mycket stånk och stön, flytta runt Lillan lite i bilbarnstolen.

Jag har redan hunnit berätta för alla att jag inte varit på biblioteket på åratal, men nu säger jag det igen. Under högtidliga former lämnar jag också fram mitt gamla inplastade lånekort från 90-talet som jag har letat fram.

”Ojojoj,” skrattar bibliotekarien. ”Nä, de här gamla korten har vi inte registrerade i databasen. Vi har bytt kort flera gånger sen dess. Då har du verkligen inte varit här på länge.”

Jag skrattar förmätet, nöjd över reaktionen.

”Då är det ingen idé att vi letar efter dig i datan då. Då har du inget kort registrerat nu?”

”Nähähä” gnäggar jag. ”Det behövs inte!”

Hon söker på mitt personnummer ändå.

”Eh…” säger hon, och jag ser att hon skäms lite å mina vägnar. ”Du har faktiskt TVÅ nya kort registrerade här. Ska jag ta bort ett?”

Det lägger lite sordin på stämningen vi har byggt upp och jag funderar på om jag ska säga att det kanske är min syster som har varit här och uppgett mina siffror. Hon kom hem med ett papper från biblioteket en gång. Jag bestämmer mig för att låta bli.

Som genom ett under låter jag också bli att upprepa hur varmt jag tycker att det har blivit, som man annars gör i liknande situationer (Oj, vad varmt det är. Är det inte väldigt varmt här inne? Är det bara jag eller är det väldigt varmt här inne? fast det är uppenbart att man bara skäms.) Nej, jag sitter högröd, svettas ymnigt och lider under tystnad.

Den här svettningen i kombination med att jag inte har någon deo på mig är sannerligen förödande. Nu när jag sitter ner skaver täckjackan en del i de upptryckta kinderna också.

När hon frågar om jag verkligen kommer att komma ihåg pin-koden, samtidigt som hon skyndsamt sträcker sig efter ett papper, dunkar jag bara med ett flottigt finger mot pannan, som för att visa att här inne, här finns det minsann kapacitet.

När jag så äntligen får mitt lånekort packar jag ner böckerna i en påse som jag inte kan betala för.

Jag ler lite lustigt medan jag tar på mig toppluvan. Sen föser jag Barnet framför mig och går.

Jag hoppas att mina blivande kollegor blev nöjda.

 

 

 

Trassligt hår och vårkänslor

Jag har fått ett så väldigt tråkigt hår efter senaste förlossningen. Efter första förlossningen tappade jag mycket av självfallet i håret, men den här gången har håret blivit mycket trassligare.

Jag har nästan aldrig haft tovigt hår förut men nu får jag en stor tova i nacken direkt om jag har håret utsläppt. Jag har provat olika schampon och balsam och inpackningar (fast bara billiga från ICA förstås) men det har inte blivit någon skillnad. Nu provar jag spray-balsam för första gången och det verkar funka bra! Så slipper jag ett moment i duschen också.

Jag valde denna för att den såg så oansenlig ut. Jag trodde det var ett tecken på att den inte luktade så mycket…

Tyvärr luktar just min spray som en hel parfymfabrik – för män. Men som tur är är inte Pappsen den svartsjuka typen, så när han kommer hem och det luktar herre redan i hallen så ropar han bara:

”Vad gott det luktar!”

Han är snäll, Pappsen.

Jag har köpt hem mina fröer i veckan också. Och nu när det töar och slaskar ute trivs jag som fisken i vattnet. Jag kan inte låta bli att skorra ”Vår på Saltkråkan” när jag kommer ut och känner den blöta friska luften och hör takdroppet.

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,

jag såg en lärka nyss och det var våren som kom…

 

Det fyller på sig i frö-lådan.

 

Denna vecka är rätt fullbokad annars (en sak per dag alltså). Imorgon ska vi till BVC, Lillan och jag. Hon vill inte bli matad längre utan kör bara med plockbitar. Ingen gröt och ingen välling, men ammar fortfarande. Vi får se vad domen från sköterskan och doktorn blir. Med tanke på att Lillan är rund som en boll så är jag inte så orolig.

Ett stilla lunk

Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.

Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!

Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.

Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.

Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…

 

Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns. 
 

Hej då långkallingar!

Gosh gosh gosh… Imorgon börjar Pappsen att jobba igen efter all ledighet. Jag bävar! Vi har haft det så bra hela familjen tillsammans, vi har klarat av att varva ner (gäller mest Pappsen, jag har inte så stora problem med det) och vara hemma tillsammans, leka med lego, vara ute och åka spark och snowracer och sjunga sånger och läsa sagor. TV:n eller paddan har inte behövt rycka ut som barnvakt när jag söver Lillan eller står framför spisen och det känns så bra!

Nu är det åter till vardagen och att ensam behöva klä på två barn och sig själv full vinterutrustning när man ska utanför dörren, att parera hungriga barn med matlagning och att försöka städa i smyg samtidigt som man leker att man är Taurus och jagar barnen.

Men, jaja, nu går vi ju mot våren och samtidigt är det skönt att kunna planera upp dagarna som jag vill utan att ta hänsyn till Pappsens agenda. Fast vi kommer att sakna att ha hans långkalsonger med häng traskandes här hemma… Vi har ju haft så fina dagar. Vi är glada att vi haft dem tillsammans.

DSC_0227DSC_0236DSC_0277

Nu är det matlåde-träsket som gäller igen. 😉