Ångest och bävan

Nu har det hänt. Beskedet har kommit.

Det som många verkar se fram emot och glädjas åt. För mig känns det snarare som en käftsmäll, möjligen en spark i magen.

Barnet har fått dagisplats.*

Det borde inte ha kommit så oväntat. Jag har ju pratat om det i ett år nu, att han ska in på dagis i mars. Men det har liksom bara varit en fras som jag har rapat upp, nåt som man bara säger men egentligen inte tror på. Visst, jag har skickat in papper med önskemål om plats och datum, men det kändes som en skenmanöver. ”Det är nog fullt.” tänkte jag. ”Dessutom är det ju bara ett önskemål om att han kanske ska in på dagis nån gång framöver, inte nödvändigtvis i vår”, tänkte jag.

Men nu landade ett brev med ångest på lådan. Inskolning i slutet av februari…

Okej, jag förstår att de föräldrar som gläds över dagisplatsen till stor del gör det för att de har fått sitt förstahands-val, vi kryssade ju bara för ett dagis. Och jag antar att en del av min vånda beror på att jag själv är så hemmakär och var så känslig och mammig som liten, Barnet är ju mycket mer framåt och social än vad jag var. Men hur man än vrider på det så är det ofta stora barngrupper och stökiga miljöer. Det blir långa dagar när både Pappsen och jag pendlar, även om jag ska jobba deltid. Och barn är inte alltid så snälla mot varandra.

Nåja, vi har tackat ja till platsen.

Nu har jag bara ett litet halmstrå kvar att hänga i, ett kluvet sådant. Att Barnet ska vara mycket sjukt så att vi mest är hemma och vabbar.

Mitt lilla hjärta.

Jag är inte redo för det här.

Väx inte upp så fort.

Pappa och jag vill fortsätta att dela dagarna med dig.

 

* jag vet att det heter förskola men jag gillar order dagis. Det låter mer barnvänligt och mindre skrämmande och jag vet att fröknarna gör ett otroligt bra jobb och är högskoleutbildade vare sig det heter förskola/pedagog eller dagis/fröken.

Jag ber om ursäkt…

…till alla gäster som använt vår toalett!

Jag har inte satt upp några skyltar vid våra handdukar men jag brukar ha en i avvikande färg för gäster. Det kan väl vilken enfaldig stackare som helst förstå, tänker jag.

Pappsen har varit i garaget och kommer in på badrummet och tvättar sig medan jag borstar tänderna.

”Men varför torkar du dig på gästhandduken för när du har så oljiga händer?” frågar jag.

”Gästhandduk?” svarar Pappsen. ”Jag som alltid har trott att det är en Väldigt-skitiga-händer-handduk!”

20131128-135745.jpg

En skrämmande kombination

Jag är nog ganska nöjd med mig själv men har ändå ett par dåliga egenskaper. En är att jag aldrig har koll på mina nycklar, jag vet inte hur många gånger jag tappat bort nycklar eller blivit utelåst. En annan är att jag klär mig som ett loppisfynd så fort jag kommer innanför husets väggar. Annars klär jag mig helt svensson och normalt men så fort jag kommer hem känns det som att alla kläder skaver och sitter åt och raskt byts jeansen ut mot ett par illasittande mysbyxor med hängröv eller en nött gammal morgonrock.

En gång sammanstrålade dessa egenskapar i en skrämmande kombination!

Vi hyrde ett hus mitt ute på slätten och jag var ensam hemma på kvällen för Pappsen var iväg på kurs. Det var mörkt ute och vi var precis nyinflyttade. Katterna var ute och jag ville få in dem innan jag gick och la mig. När ingen kom när jag ropade tog jag en ficklampa och gav mig ut och letade.

När jag var bakom ladan blev jag plötsligt iskall. Jag hade glömt att vi på den dörren brukade ställa in så att låset gick igen när vi stängde. Hade vi gjort så denna gång med? Hade jag låst ute mig kockan halv elva på kvällen utan telefon och utan någon i närheten som jag kände?

Jag sprang tillbaks och ryckte i dörren… och den var låst! Då kollar jag vad jag har på mig och möts jag av raggsockor i Pappsens för stora träskor, termobyxor med trasig jylf och en gammal täckjacka. Som om det inte vore nog fladdrar morgonrocken fram under täckjackan, jag har samma tofs som jag vaknat i, glasögon och en toppluva.

Vi hade inte gett någon extranyckel till någon vi kände utan de enda som hade reservnyckel var de vi hyrde av. Och de bodde många mil därifrån! Tanken på att gå ut bland trafiken på landsvägen i beckmörkret, med morgonrocken flaxande i vinden, knacka på hos en okänd familj och ringa dit hyresvärdarna så sent gjorde mig panikslagen!

Men så fick jag en strimma av hopp! Hade inte Pappsen dagarna innan pratat om att gömma en extranyckel? Han hölls med något i magasinet medan jag lallade runt och inte riktigt lyssnade.

Tänk min enorma lättnad när jag faktiskt hittade en ensam nyckel i magasinet!! Skulle den passa?

Med darrande hand och bultande hjärta fumlade jag med den i låset… och den passade inte. Så fort träskorna bar mig jäktade jag till dörr två… pressade och fumlade… och den funkade inte där heller!

Men på det huset hade vi tre ingångar och när jag, svettig i min bylsiga klädsel, provade nyckeln i tredje dörren, på baksidan, så öppnades den!!!

Jag blev så lättad att jag föll in genom dörren, lealös i mina termobyxor med gapande jylf och med glasögonen på sniskan, låg jag och hämtade andan, prisade Pappsen och lovade att aldrig mer låsa mig ute.

Dagen därpå gjorde jag det igen.

DSC_1463

Men nu har jag ju dessa fina nycklar…

Bra tillfälle att vara kvinna!

marilyn presley

Många gånger är det bättre att vara kvinna än att vara man!

Så var det här hemma för ett par dar sen.

Våra katter är inte så keliga. Jag vet inte om det beror på att det är honkatter eller om det bara är för att vi har tvångskelat för mycket med dem.

Fast häromkvällen var Matilda på finfint humör. Hon hade just kommit in från kattluckan, kall och blöt och satt i hallen och lekte med Barnets jacka som låg på golvet (ja, det händer att det ligger jackor på golvet hos mycket upptagna mammor).

Glad och ganska uppspelt lät hon mig både klappa och pussa på henne medan hon grävde med tassen i jackärmen. Barnet försökte tålmodigt att mata henne med några löv som han hittat på golvet (ja, det händer att det ligger löv på golvet hos mycket spännande mammor).

Så satt vi länge och njöt av varandras sällskap innan jag fick ett infall, lyfte på jackan – och ut rusade…

…EN MUS!!!

Ja, inte så att jag är rädd för möss eller så men det är ju inte så skoj att försöka fånga in dem heller. Men vem klandrar en kvinna som helt enkelt ställer sig i hörnet av rummet och skriker:

”Iiiiih, en mus!”

och sen tar Barnet och går och lägger sig medan Pappsen dyker fram i kalsonger och påbörjar jakten.

Efter en lång och uppslitande kväll med arga blickar mellan Pappsen och Matilda och en nedmonterad soffa så var musen ute ur huset.

Själv låg jag lugnt kvar i sängen tills det tystnat. När jag sen kliver ut och Pappsen stolt berättar att han tagit musen av daga blänger jag på honom och fräser:

”MEN!!! Stackars mus!”

Detta upprepar jag sedan resten av kvällen.

Det finns förstås många fler saker som är bra med att vara kvinna! (Men mest är det väl detta och så att inte ha korv som en favoriträtt.)

 

bilder från biography.com, sightspeople.com

Mest Av Allt

Som ni förstått är jag ju tillsammans med en klantig herre som ofta trampar i klaveret och som fäller grodor till höger och vänster. Detta delar jag ju gärna med mig av i bloggen.

Men nu har väldigt många fiktiva läsare hört av sig. De är oroliga över vårt förhållande och undrar hur det står till.

Var inte oroliga! säger jag då. Visst, småbarnsåren är tuffa. När dagarna går och allt man hinner säga till varandra är pikar om disk och tvätthögen måste man ibland gå tillbaka och tänka på det där som var så fantastiskt i början.

När jag träffade Pappsen föll jag för att han var så snäll och mjuk. Han gjorde sig inte till men hade lätt för att ge komplimanger. Han var glad, trevlig och social – en hygglig kille.

Han uppskattade små saker med mig och hade lätt för att visa det. Jag vet en gång när jag satt i soffan med en filt om knäna och drack te. Då kom han in i rummet, stannade upp och tittade på mig. Efter en stund sa han:

”Jag älskar att se dig dricka te! Det är det bästa jag vet!”

Det var så gulligt sagt och lite senare skrev jag en dikt om det. Den gäller förstås än idag, även om jag numera sällan skriver ner några dikter. Är ni intresserade av blogginlägg på vers så kika istället in på Ulrikas blogg, ”Det som händer hos oss.”

hjärta

MEST AV ALLT

Vi talar utan ord
du och jag

Du vet vad jag menar
vad jag än säger

Och jag vet vad du menar
även när du säger
Ingenting alls

På natten försöker jag
att andas in
Den luft
som du andas ut

Och om du gråter
är det med mina tårar
För dina känslor
är mina

När inte du orkar
så orkar jag

För att jag älskar dig

Men när du säger
att det bästa du vet
I hela världen
är att se mig dricka te

Då älskar jag dig
Mest Av Allt.

Ljust bröd med manitoba cream

När Barnets Faster och Farbror svängde förbi i helgen hade jag bakat detta bröd på morgonen och jag vet att jag lagt ut flera brödrecept och säger att alla är så bra – men detta är en ny favorit. Det kräver mycket tid (och kärlek!) och ett bra mjöl, men resultatet blir finemang. Segt, saftigt och supergott!

Ljust bröd med manitoba cream

Dag 1

6 gram jäst
3 dl vatten
300 gram manitoba cream (alt. vetemjöl special)

Blanda i en stor bunke som får stå övertäckt under natten, jag har bara testat i rumstemperatur men det ska gå bra även i kyl.

Dag 2

6 gram jäst
3 dl ljummet vatten
degen från dag 1
600 gram manitoba cream (alt. vetemjöl special)

2 tsk salt

Lös upp jästen i vattnet. Häll i  degen från dag 1 och tillsätt mjölet. (Vänta med saltet!) Bearbeta i maskin i 13 minuter. Tillsätt saltet och arbeta degen i ytterligare 7 minuter. Ja, det är länge men det gör brödet riktigt segt och gott!

Jäs 1 timme.

Dela degen i tre delar och forma till limpor. Jag brukar ha olja istället för mjöl på bakbordet.

Låt jäsa 1-1½ timme, gärna lite svalt, så att de inte blir överjästa.

Sätt ugnen på 230 grader.

Sätt in plåten när ugnen är varm och spraya samtidigt in lite vatten, så blir det lättare för brödet att höja sig.

Efter 5 minuter sänker du värmen till 180 grader och gräddar i ytterligare 45 minuter.

Vädra gärna ut vattenånga några gånger under gräddningen för att få en bättre skorpa, första gången efter tidigast 10 minuter.

Spraya limporna med vatten när du tagit ut dem ur ugnen och låt svalna på galler.

20131111-192847.jpg

Världens godaste bröd