Minisemlor med vaniljkräm

Det blir helt enkelt när Barnet är på dagis som jag har tid att skriva något här, och det är han ju inte så mycket. Idag skulle han ha gått 8-12 men nu när han inte går så mycket på dagis längre verkar han ha kommit ner i varv (fast jag inte märkte att han var så rastlös innan) så han sov fortfarande klockan halv åtta. Förut har han hoppat upp ur sängen så fort han märkt att någon av oss har varit vaken och ropat ”Upp!”. Även på helgerna har han kunnat vakna runt 5.30 och kastat sig upp ur sängen.

Så idag ringde jag dagis och sa att vi blir lite sena och lät honom sova ut.

Jag saknar honom faktiskt när han är på dagis, även om jag tycker att det är skönt att kunna greja hemma i lugn och ro. Jag är så väldigt trött nu att jag inte orkar vara en så bra mamma som jag vill vara när han är hemma. Visst har vi det mysigt, vi är inne i en bra period nu, men jag orkar inte leka så mycket och igår var han inte utanför dörren på hela dagen. Jag försökte men han ville absolut inte gå ut och jag orkade inte tjata på overall och allt utan tyckte innerst inne att det var rätt skönt att bara sitta i soffan och titta på Madicken istället.

Jag tänker också att det kan vara bra att ha egentid med bebisen sen när den kommer. Kanske är det svårt att knyta an när man har ett barn redan som kräver ens uppmärksamhet och som man är rädd ska känna sig avundsjuk och undanskuffad? Jag vill ju göra allt jag kan för att Barnet ska känna sig så speciell som möjligt fortfarande och då kanske det är svårt att få den kontakten med den nya bebisen som jag vill ha? Jag vet inte, jag känner mig mest förväntansfull men också lite undrande för hur livet med två barn kommer att bli.

Så nu passar jag på att baka semlor – semmeldagen till ära!

Ofta gör jag minisemlor när jag gör egna semlor. De ser trevliga ut och det är lätt att ta en semla till!

I år har jag fyllt dem med vaniljkräm istället för med mandelmassa, och för oss som älskar vaniljkräm blir det riktigt gott! Jag har gjort det lätt för mig och gjort vaniljkräm på marsanpulver och mjölk, vill man göra lyxigare varianter går det förstås också bra.

Minisemlor med vaniljkräm 8-10 st

Bullar
20 g jäst
25 g smör
1 dl mjölk
1 msk socker
3 krm kardemumma (malen eller stött)
2 krm bakpulver
150 g vetemjöl

1 ägg

Fyllning
2 dl vaniljkräm (ganska tjock)
1 dl vispgrädde
florsocker

Smula jästen i en bunke.

Smält smör i en kastrull och häll i mjölken. Låt bli fingervarmt och blanda sedan med jästen.

Tillsätt socker, kardemumma och bakpulver. Blanda och häll sedan i mjölet.

Arbeta till en smidig deg och låt jäsa cirka 1 timme.

Knåda degen igen och forma till små runda bullar och lägg på plåt med bakplåtspapper.

Sätt ugnen på 230 grader.

Jäs bullarna i cirka 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg.

Grädda i mitten av ugnen tills de fått fin färg, cirka 10 minuter. Låt svalna på galler under en handduk.

Gör vaniljkrämen enligt anvisningar på förpackningen (eller hur du nu väljer att göra din kräm.)

Vispa grädden ganska lätt.

Klipp upp ett lock, lägg i vaniljkräm och spritsa över grädde. Lägg på locket och pudra över florsocker.

Egentid!

Nu har jag lämnat Barnet på sin första dagisdag efter att jag gått på mammaledighet.

Det känns toppen! Jag måste säga att det är skönt att vara hemma i lugn och ro, det är så väldigt sällan jag är det. Så nu sitter jag i soffan, äter en sen frukost, bloggar och har Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Ja, ni hör ju – rena lyxen!

2015/01/img_4383.jpg
Jag har köpt tulpaner för att fira min mammaledighet. Nu hinner jag ju njuta av dem även på vardagar!

Vi har nu tillbringat sex dagar helt tillsammans, Barnet och jag, så jag känner också att vi båda har tankat en massa närhet. Det är också gudomligt skönt, att få så mycket tid med sitt barn. Han är så väldigt mammig nu. Det har säkert både med den omtumlande trots-åldern att göra och att han vet att det snart kommer ett syskon.

Igår sa Pappsen nåt om att Barnet är börjar bli en stor kille nu.

”Nä, inte stor!” protesterade Barnet förtvivlat. ”Liten!”

Det skär i mammahjärtat. Han har ju så rätt, Barnet! Han har gott om tid på sig att vara stor senare. Nu är han bara 2,5 år och verkligen en liten kille fortfarande. Tiden som han är liten kommer inte tillbaka. Vi måste ta vara på den och han måste få känna att han fortfarande är mammas och pappas lilla parvel.

Just nu har jag bara satt att han ska gå sju timmar i veckan, och det är ju inte särskilt mycket. En vanlig dag på dagis när jag jobbar är han där i nio timmar. På en dag! Kanske sätter jag honom på lite mer tid när jag har känt efter hur det här funkar, fast 15 timmar kommer vi inte att komma upp till, åtminstone inte nu innan bebisen har kommit.

Ja, jag är verkligen glad att jag gick hem fem veckor före beräknat datum. Faktiskt känner jag mig ändå lite stressad över allt jag har tänkt att jag ska hinna under dessa veckor. Det kan ju vara så långt som sju veckor kvar innan bebisen kommer och i så fall har jag gott om tid, men samtidigt måste jag vara beredd på att den kan komma tidigare också, Barnet kom en vecka för tidigt. På sista tiden har jag hört flera personer som har fött tre veckor för tidigt och det stressar mig. Jag är inte beredd på att få tillökning om två veckor! Vi har en del kvar att förbereda, både praktiskt och mentalt.

Sen har vi ju våran nya familjemedlem att ta hand om också.

Han heter Ragnar men kallas för Ragge. Jag har planer på att döpa om honom till Måns men Barnet har helt sonika bestämt sig för att kalla honom för Pelle…

2015/01/img_4353.jpg

Jag berättar mer om Ragge/Måns/Pelle snart.

Yr i mössan

image

Igår avbröt jag mitt jullov och var inne och jobbade. Även Pappsen jobbade så vi hade Barnet på dagis.

Jag var lite bekymrad över att behöva lämna honom nu när han varit hemma ganska länge. Jag var rädd att han skulle vara ledsen större delen av dagen. Som väl är har jag en snäll syster som erbjöd sig att hämta honom om det var så att han inte skulle trivas på förskolan på fredagen. Jag nämnde det för fröken men hade inget sagt till Barnet. Han ställer så lätt in sig på saker då och har svårt att acceptera att det blir annorlunda sen.

Nu var han ganska ledsen och hängde runt mitt ben när jag skulle lämna honom. Det är ju så svårt att tänka när man har ett ledset barn! Jag hade klätt av mig för att lämna in schema och kläder, nu stod jag i kapphallen, tryckte på mig mössan och försökte prata avslappnat och samlat med fröken samtidigt som jag försökte en någorlunda bra lämning.

När jag ska gå ser jag att min mössa ligger på golvet! Men… vad är det då för mössa jag har på huvudet??

Jag sliter av mig mössan och upptäcker att det är min tvåårings blåa lilla mössa med dinosaurie på! Att jag har lyckats trycka ner den på huvudet! Och stått och pratat med fröken i den… Oj då, där rämnade fasaden av en avslappnad och samlad mamma.

Sen hade Barnet en bra dag på förskolan. Normalt brukar han ändå bli glad när jag kommer men nu hade det blivit lite missförstånd. Man trodde att det var min syster som skulle hämta och Barnet hade fått höra det och sett fram emot att få bli hämtad av sin älskade moster, leka med kusinerna och deras fina leksaker. När så hans mamma skyndade sig in till sin efterlängtade parvel blev han så besviken att han knappt visste vart han skulle ta vägen! Han ville inte med hem! Moster skulle hämta!

Jag förstår att han blev besviken men det känns inget vidare när mitt eget barn blir ledset och besviket när han får se mig efter en lång dag.

Jaha, hej hej, här kommer årets sämsta mamma! Förvirrad, ogillad av sitt eget barn och tänker lämna in Barnet på dagis fast hon ska vara mammaledig sen.

Dessutom har jag svårt att vända hans besvikelse när jag ska hämta honom. Jag vill gärna locka med nåt kul att göra när vi kommer hem, men det enda som kommer upp i huvudet är att muta med pepparkakor och det vill jag inte göra (inför fröknarna.)

”Kom nu så åker vi hem och gör… nåt kul.” är allt jag lyckas haspla ur mig.

Men när vi kom hem spelade vi och sjöng barnvisor på synthen (Vipp på rumpan-affären är favoriten just nu), blåste såpbubblor och bakade hemmagjord pizza. Så visst blev det en bra kväll ändå och även Barnet var någorlunda nöjd med sin mamma.

Pizzan förresten. Jag gjorde degen kvällen innan (efter ett vanligt recpet) och lät den kalljäsa i kylen till dagen därpå. Mycket smidigt och gott! Dessutom testade jag för första gången att värma plåtarna i ugnen och sen dra över bakplåtspapperet med pizzan på när den skulle in i ugnen. Det gjorde också att bottnen blev knaprig och god!

Hoppas att ni har en bra lördagskväll!

Min första lämning på förskolan

Puh! Då har jag gjort min första lämning på förskolan! Eftersom han funnit sig så väl tillrätta redan så har jag inte haft så mycket ångest utan känt att det kommer att funka bra!

Idag skulle han vara där utan mig i två timmar. Nu när det var dags kände jag mig ändå ganska spänd. Bilfärden till dagis gick under tystnad och när vi brakade in på parkeringen hade jag en klump i halsen och undrade hur jag skulle kunna förmedla lugn till Barnet när jag själv kände pulsen fladdra.

Det var sagt att man inte ska dra ut på lämningen, då blir det bara jobbigare. Möjligen stressade jag på lite väl mycket. Jag rev av honom kläderna och försökte låta normal på rösten när Barnet som vanligt frågade om tvättmaskinen i kapprummet. När våran Fröken kom sa jag till Barnet att jag skulle åka min väg (vi hade pratat om det även på morgonen men det är svårt att veta hur mycket en 1.5-åring förstår). Sen kastade jag honom i famnen på Fröken, slängde upp hans kanin på hyllan, försökte se någorlunda glad ut och vinkade hej då. Barnet såg förvånad ut och såklart hade jag tårar i ögonen när jag gick till bilen. Jag visste inte om han hade låtit bli att gråta av pur förvåning eller om det faktiskt hade gått bra!

Jag kan inte föreställa mig hur uppslitande det måste vara att behöva lämna ett gråtande och skrikande barn! Själv tyckte jag att det var mycket mer omskakande än vad jag trott fast Barnet verkade någorlunda nöjd.

När jag åkte därifrån ville jag egentligen inte göra så mycket mer av min efterlängtade egentid än att begrava mig under en filt med ett stort wienerbröd (gärna med choklad eller också med väldigt mycket vaniljkräm), men jag lyckades handla mat, dricka kaffe, fixa disken, städa toan och klippa ner perenner i trädgården!

En kvart före utsatt tid kom jag tillbaka för att hämta. Det kändes nästan lika jobbigt eftersom jag inte visste vad som väntade mig, om Barnet skulle vara ledsen eller hur jag skulle reagera på att återse honom.

Med bultande hjärta smög jag in på dagiset. Hörde jag inga barnskrik?

Nej…

När jag tassade in i matrummet satt Barnet i knät på Fröken och tittade i en bok.

Det hade gått jättebra! sa Fröken. Han hade inte varit ledsen en enda gång! Han hade lekt, varit med på hela samlingen och applåderat efter sångerna, men nu var han ganska trött.

Förstås blev jag lättad! Sen har Barnet alltid varit sån att han inte visar så mycket känslor när man hämtar honom eller kommer hem efter en arbetsdag. Han kan ha ropat efter mamma eller pappa hela dagen men när mamma eller pappa väl kommer hem så pekar han oftast bara på nåt han vill visa och sen är det bra. Nu när jag kom kände han att han ville visa mig en röd hink och mer storartad än så blev inte återföreningen mellan mor och son.

Sen så for vi hem, Barnet och jag. Barnet ivrigt bubblande och Mammsen lättad och nöjd men med huvudvärk efter anspänningen av sin första lämning på förskolan.

DSC_0714

Jag är så stolt över dig min lilla parvel! Att jag snart ska behöva lämna dig långa dagar för att åka 6 mil till jobbet, det kan jag fortfarande inte föreställa mig!

Fläckvis perfekt

Än så länge är jag nöjd med dagen! Det här är ju INTE en blogg som handlar om att jag har ett välstädat hem, ett vackert barn och att jag lagar mat och bakar bröd som ser fasligt snyggt ut på bild.

Men just idag är det lite så!

Jag vill ju vara en sån mamma som städar bakom spisen varannan torsdag, istället är jag en sån som staplar soppåsar utanför dörren och kastar kissiga blöjor på golvet.

Fast idag har vi varit en ganska kort och tidig dag på förskolan så vi var hemma redan vid 11. Eftersom Barnet sov ett kort pass igår när han skulle försöka sova i vagnen på dagis och sen blev väckt tidigt idag så tror jag att han sover ett långpass nu.

Jag hade tänkt berätta om att Barnet blir så väl omhändertagen av de större barnen på förskolan som säger att han är så söt. (Förstås av personalen också.)

Att jag hunnit hämta gårdagens post innan dagens kom och att jag torkade av bänken på momangen efter att jag bakat bröd idag istället för att vänta till dagen därpå.

Ja, och så har jag bakat bröd men det framgick kanske?

Men eftersom Barnet vaknade samtidigt som jag skrev ”långpass” så ska jag försöka runda av.

Hur som helst så ska jag prova att lämna för första gången imorgon och det känns faktiskt bra! Mest tänker jag på vad jag ska göra under nästan två timmar mitt på dagen hemma själv!  Tanken är svindlande! Jag kan ju göra i princip vad jag vill!

Ska jag:

* ta en promenad?

* städa?

* eller laga mat?

Ojojoj! Jag får hybris.

DSC_0792 DSC_0793

tekakor

Utslagna vårliljor och nybakade tekakor förstärker känslan av ett fläckvis perfekt hem.

Hur går det med inskolningen då?

Vi har nu avverkat första tre dagarna och för er som undrar kan jag säga att det går bra. Men det är inte alldeles lätt! Vare sig för mig eller för Barnet.

Jag tror nog att han kommer att trivas bra där! Men än så länge är allt ovant och det är också svårt att veta vad som förväntas av mig under inskolningen. Det finns jättebra pedagoger där och vi får ett väldigt bra bemötande, men förstås ska de inte gå och hålla mig  i handen hela tiden och viska vad jag ska göra. Föräldrarollen är alltid svårare när man inte är ensam hemma i lugn och ro utan man får för sig att det finns andra som iakttar hur man beter sig och som kanske har åsikter ifall man är en hönsmamma eller om man är nonchalant.

Jag vet med mig att jag är en ganska tillåtande förälder. När Barnet kladdar med maten hemma så ler jag och tänker att han kommer att bli en riktigt bra fysiker en vacker dag. Och när han slår två klossar mot varandra och hojtar så är det så att ögonen tåras på mig för jag tycker att han är så go och fin och verkar ha en sån fantastiskt musikalisk ådra.

Men när vi har besök eller är iväg känner jag att det kommer tillfällen när man borde vara mer tillrättavisande, och då är blir jag osäker på om man lägger sig på ”rätt” nivå eller om man plötsligt uppfattas som för hård. Nej, jag är inte optimal i mitt föräldraskap, det är alltid mycket lättare att utifrån säga hur man borde bete sig, men när man är mitt i situationen är det många gånger väldigt svårt och man gör inte alltid som man skulle gjort om man fått tänka efter i lugn och ro först.

På förskolan ställs vi också inför problem som vi inte riktigt möter hemma.

Häromdan var han ledsen på sångstunden och jag var jag osäker på om det var okej att han hade nappen eftersom inga andra barn där hade napp och när de sa åt de andra barnen att sitta stilla undrade jag om det förväntades även av mitt Barn fast det var så nytt för honom. Men nu har jag kollat läget och visst får han använda nappen och såklart får han knalla omkring medan de andra sjunger om han vill.  Jätteskönt! (Han får kladda med maten också vilket kändes som en lättnad.)

Idag var vi ute och lekte för första gången. Jag hade hoppats att Barnet mest skulle sitta stilla med nån spade, men han for iväg överallt; skulle klättra upp på de mest otillgängliga ställena, ville ha allt han inte nådde i leksaksboden och när de andra barnen skulle åka rutschkana ville han klättre upp åt fel håll. Och när jag fick flytta bort honom blev han jättearg. Om och om igen! Överlag verkar han visa mer humör på förskolan än hemma, men allt är ju så nytt och ovant för honom och på ett sätt kan jag tycka att det är lite bra att han inte bara går undan och blir ledsen. Jag tror att det kommer att bli enklare när han vet mer vad som gäller där.

Sen är det förstås sorgligt att tiden hemma drar mot sitt slut. Att vi snart ska lämna bort honom hela dagarna. Att vi ska vinka hejdå på morgonen och inte hämta honom förrän sent på eftermiddagen och han inte riktigt förstår varför.

Men det är en ny fas i livet för både honom och oss och snart kommer vi säkert att komma in även i dessa rutiner och tycka att det funkar riktigt bra.

DSC_0539

Mammas lilla plutt… Är det redan dags att bli ett dagisbarn?

Pappsen kryper till korset

Åh, vad jag retar mig på att Pappsen aldrig går och lägger sig förrän jag gör det. Det spelar ingen roll hur länge jag sitter uppe, på pin kiv ska han sitta uppe lite till. Det innebär att det alltid är jag som måste masa mig upp ur soffan först och sen åker jag på att bädda sängen också eftersom ingen av oss gjort det under dagen.

Men så igår satt jag uppe jättelänge! Så länge att Pappsen till slut kröp till korset och gick in på badrummet före mig!

Haha! Segerns sötma var ljuvlig!

Trodde jag. Ja, jag visste ju inte bättre.

Först fick jag gå runt och släcka alla lampor och sen tog Pappsen sån faslig tid på sig på badrummet så jag bäddade sängen när jag ändå väntade.

Men det kändes ändå ganska bra, tyckte jag.

Till slut öppnades dörren till badrummet. Äntligen var han klar!

Nä, då kom han med tandtråden i högsta högg!

”Oj, du har då inte kommit särksilt långt!” utbrast jag som trott att han skulle vara helt färdig.

Pappsen leende sträckte sig misstänkt från öra till öra, och mycket riktigt:

”Jag sket också.” berättade han.

Förstås blev jag mäkta irriterad eftersom jag fick vänta ytterligare innan jag vågade gå in på badrummet. När jag väl gick in stod Pappsen och borstade tänderna. Med min tandborste!

Ilskan steg inom mig.

Jag har köpt en grön och en blå tandborste eftersom jag tycker att det är larvigt att köpa rosa till mig bara för att jag är tjej. Men då visade det sig att Pappsen också använde den gröna!

Jag är väldigt noga med min tandborste och hyser lätt bacillskräck även för Pappsen i tandborst-sammanhang.

Så mitt under min borstning retade jag upp mig och försökte mig på att ge Pappsen en utskällning, men det enda som hände var att det frustade om mig och sprutade lödder över golvet. Pappsen, den rackaren, blev inte alls särskilt ångerfull utan skrattade tills han låg på backen och sprattlade med benen rakt upp som en stor och väldigt oförskämd skalbagge.

Usch usch.

Så nu blir det sängen ögonaböj. Jag gör vad som helst för att slippa dela badrum med Pappsen om kvällarna.

(Hur det gick på förskolan? Det gick toppen! Det var väldigt lugnt nu under sportlovet och Barnet var inte särskilt blyg utan lekte och var glad. Det enda negativa var kanske att vi stannade mycket längre än vi tänkt oss eftersom både Barnet och jag tyckte att det var så trevligt.)