Klibbiga händer

Jaså, kvinnor är från Venus?

Och män från Mars?

Det kan förklara att vi fungerar olika på vissa saker! Bland annat så uttrycker vi oss olika.

Vi kvinnor förringar ofta det vi säger. Vi använder adverb som kanske, nog och lite för att det vi säger inte inte ska låta så hårt. Och så pratar vi snabbare för att vi är rädda för att folk ska bli uttråkade.

Det är lite synd. Då kanske vi inte blir tagna på lika stort allvar och det vi säger låter nog inte lika viktigt?

Männen tar för sig! De pratar högt och mer långsamt, för de vet att man ändå lyssnar för dem. De behöver inte be om ursäkt för sig själva! De får ta plats!

Dessutom använder vi kvinnor mer känslor när vi vill förmedla saker. Det gör att vi ofta överdriver när vi blir arga eller när vi verkligen vill poängtera något.

”Du skottar aldrig!” säger vi och menar att han gör det sällan, men vi vill visa att det känns som aldrig och att vi tycker att det är ett stort problem.

Mannen som tänker fyrkantigt och hakar upp sig på detaljer kan inte se förbi det.

Aldrig?! svarar han. ”Jag skottade en gång förrförra veckan och två gånger ifjol!”

Och så är det lätt hänt att man fastnar i en pseudodiskussion som inte leder nån vart.

Nä, männen, de överdriver inte. Karga, tuffa karlar som ägnar sig åt väsentligheter och säger saker precis som de är. De är inga mjukisar, inte, våra macho-män…

”Pappsen, kan du ta med mitt schema från köket?”

”Nja, det kan jag nog inte, tyvärr.” säger Pappsen. ”Jag har precis smörjt in händerna med 18 500 kg handcreme.”

20140130-210356.jpg

Hur mycket? Ja,det måste väl vara en sisådär arton… tusen kilo, tänker Pappsen.

11-kaffe och sömntåg

20140129-205150.jpg

Det nya året har börjat bra! Fast jag får medge att ålderstecknen börjat komma i en strid ström sen årsskiftet.

Det här har hänt bara under januari!

* chips och cola framför soffan låter väl ganska ungdomligt? Och chips äter vi flera gånger i veckan (om Pappsen själv får välja)! Men jag har börjat föredra en kopp te till chipsen. Chips och te, det osar mer medelålder än ungdom är jag rädd!

* Men överdragsbyxor är väl en bra idé? Toppenbra när man är ute och leker med barn! Men Mammsen tycker att det är toppen till alla tillfällen. Nu har jag termobyxor/överdragsbyxor både när jag åker till jobbet och när jag handlar mat. Det är ingen som kastar långa blickar efter mig ändå, och lika bra är det med den saken, fastslår Mammsen.

* Jag har börjat höja radion när nyheterna kommer. Och när väderleksrapporten kommer på tv så hyssjar jag åt Pappsen och Barnet. Behöver jag säga mer?

Vad kommer härnäst? 11-kaffe och ”sömntåg”?

Ny på Facebook?

Är du ny på Facebook? Så roligt! Välkommen!

Då är det förstås dags att börja med statusuppdateringar – men det finns några saker du bör tänka på innan du skriver:

*  Det är roligt om du uppdaterar ofta, det är inte så kul att vara vän med någon som aldrig skriver.

*  Skriv inte för ofta. Det är jobbigt.

*  Tänk på att det är extra kul med foton! Det piggar upp!

*  Lägg inte ut foton till höger och vänster. Du förstår säkert att man inte lägger ut på andra utan att först kolla av, men även bilder på dig själv får folk att fälla ut taggarna. Herregud, du går väl ändå inte runt och tror att du är snygg?

*  Beklaga dig inte. Det finns de som har det värre. Nä, försök att vara lite optimistisk!

*  Var inte för glad i dina uppdateringar. Det sticker verkligen i ögonen på folk!

*  Det är bra om man kan vara lite personlig så att ens gamla vänner och klasskompisar fortfarande kan få en bild av hur man är.

*  Var för guds skull inte för personlig!

Sådär ja, nu är du nästan redo men det finns också några uppdateringar som man som ny och grön kan tro är harmlösa och trevliga, men som i själva verket är riktiga fällor och som bör undvikas!

*  Skriv inte att du har varit på gymmet eller tränat. Då framstår du som väl energisk och skrytig och tänk dessutom på alla soffpotatisar som ligger med ena handen i chipsskålen och med dip i båda mungiporna. Ska de behöva känna sig dåliga? Nä, undvik!

*  Visst kan det vara frestande att lägga ut bilder på mat som du omsorgsfullt har lagat, lagt upp och strax ska äta, men det är en dålig idé! Det tycker folk är patetiskt! Vadå, har du inget liv, liksom? Och tänk på att det finns de som knappt klarar av att koka korv.

*  Dessutom, försök att inte lägga ut en massa bilder på barn eller djur. Du kanske tycker att det är sött men det finns faktiskt både barnlösa och pälsallergiker därute. Tänk lite längre än vad näsan räcker nån gång, va?

Inte minst, kom ihåg att folk är väldigt nyfikna av sig och det kan bli många som läser det du skriver! De sitter hemma i stugorna och klickar, förstorar dina bilder och försöker se om du har finnar eller om du börjar bli rynkig. De följer med stor spänning allt du skriver och vad du får för kommentarer och de har åsikter om det mesta!

Men viktigast av allt – fundera på om någon verkligen är intresserad av dig och det du skriver. Vem bryr sig om vad lilla du tycker? Ska man behöva slösa sin tid på dig? Du är ju vare sig intressant eller särskilt speciell. Det trodde du väl ändå inte?

Bra! Nu när du vet hur du ska undvika de största fallgroparna vill jag bara önska dig ett stort lycka till!

tumme

Och än en gång varmt välkommen!

Bästa köpen i Ullared

Nu har jag varit i Ullared!

20140122-194449.jpg

Överlag gick det bra! Jag hade klockan på 3.50 och skulle åka hemifrån 4.30. Hutlöst tidigt men andra ord! Syrran, den nitiske tidspolisen, oroade sig nog för att jag skulle försova mig men jag vaknade långt innan klockan ringde och hämtade upp henne nästan tio minuter före utsatt tid! Där kan man tala om att passa tiden!

Vi kom fram när det öppnade och det var nog bara 15 bilar på hela parkeringen! Syrran fick hybris och visste inte vart hon skulle stå men efter att ha bytt plats några gånger blev hon någorlunda nöjd.

Mamma hade inte varit i Ullared innan men hon behövde bara kasta en blick på varuhuset för att snappa upp det hela.

”Måndag-fredag 8-20…. det måste vara öppetiderna.” sa hon med blixtsnabb slutledningsförmåga.

Det här skulle bli bra!

Och väl inne på varuhuset såg det ut så här.

20140122-194514.jpg

Tomt!

20140122-194505.jpg

Tomt!

20140122-194523.jpg

Fast här står det visst en luffare.

 Sen vill jag väl tillstå att jag inte är nån riktig lång-shoppare. Fast det inte var mycket folk kände jag mig trött efter ett par timmar. Jag är van att snabbt rassla ihop det jag ska ha och nu när det inte var så mycket folk blev det mer att vi strosade omkring. Men det var väldigt skönt att inte behöva trängas!

Jag höll mig i skinnet, köpte bara sånt jag behöver och sånt som jag gärna vill ha. Ändå blev det mycket mer än jag förväntat mig och i kassan sipprade kallsvetten i vanlig ordning ur armhålorna av skräck för att pengarna inte skulle räcka!

Men det räckte och här är några av mina bästa köp!

DSC_0699

Söta små burkar.

DSC_0700

Dags för en one-piece!

DSC_0702

Har länge önskat mig en lergryta!

DSC_0705

Gardiner med rosor!

image4xl

Och så en vårjacka! Bild lånad från http://www.asos.com

Såklart blev det en hel del barnkläder och lite leksaker också, passade bland annat på att ladda upp med ytterkläder inför dagis.

Idag har jag börjat min jobbvecka. Imorgon avslutar jag den. Två dagar i veckan går an.

Wie viel Uhr ist es?

Det är lite roligt detta med att passa tider.

Somliga är tids-optimister och kommer för sent för jämnan. Andra är tids-poliser och alltid punktliga (och nåde den som är en minut försenad!)

När Pappsen och jag träffades visade det sig ganska snart att vi var olika . Min familj är nitisk med tider. Säger man klockan ett så menar man klockan 13.00! Ska vi till mamma på kalas kan man räkna med en orolig signal på mobilen om man så missat tiden med bara nån minut, där mamma frågar vart man är och vad som har hänt.

Men Pappsen dök inte upp till våra träffar förrän minst en halvtimme efter utsatt tid. Och sen kunde han försvinna lika snabbt. ”Jag ska bara ut och prata med en kompis. Jag kommer in om tio minuter.” sa han en gång i början när jag skulle bjuda på middag.

Två timmar senare kom han insläntrande igen som om inget hade hänt. Förstås hade jag ätit upp nästan all mat själv vid det laget. (Tur det, hade jag inte varit så mätt och belåten hade jag kanske givit honom på moppo.)

Lika illa var det när vi väntade besök. Jag är en sån som ordnar och fixar och förbereder i god tid (alldeles för god tid egentligen, hela dagen går åt när jag väntar besök). Pappsen var en sån som tog det hela med ro. Han började inte anstränga sig förrän det var tid för gästerna att komma. Han räknade kallt med att alla andra också skulle vara sena!

Dessutom ska han alltid duscha innan vi ska iväg eller väntar folk. Många är gångerna som jag har fått ta emot Pappsens besök för att han ställt sig i duschen precis när det ringer på dörren. Men lika många gånger har Pappsen rätt. Ungefär hälften av vår bekantskapskrets är punktliga, men resten kommer alltid sent.

Vad är du själv för slags person när det kommer till att passa tider? (Eller Vad är min människa för människa? som Pappsen skulle säga.)

Wie viel Uhr ist es?

katt på rygg

Dålig taxi, tycker Rut. Det drar om öronen och långsamt går det.

Das ist kein Filur! Es ist Pappsen!

Pappaskämt #19

pappaskämt3

En nackdel med att leva med en pappaskämtare är att man alltid tajmar in fel tidpunkt för matlagning! Pappan kan ha haft det lugnt under mycket lång tid. Han kan ha suttit i soffan, tittat på tv och facebookat i nästan en timme.

”Nähä, om vi skulle ta och börja med maten, då?” säger man.

Men tänk! Vilken otur! Pappaskämtaren hade precis tänkt att sysselsätta sig med något! Han skulle just till att resa sig!

Vad han skulle göra? Ja, det måste vara nåt som inte går att ifrågasätta och som inte går att skjuta upp.

Nåt viktigt med bilen? Ett angeläget telefonsamtal?

Nja, det är inte tillräckligt. Det ska vara brådskande. Nåt som han kan använda gång på gång!

Pappan har ett ess i rockarmen.

En ursäkt som är akut och som kan dra ut på tiden till nästan hur länge som helst. Åtminstone tills det låter som att maten börjar bli klar där ute i köket.

”Jag måste gå på toaletten!” säger han.

Det kom ett paket

snöäpplenJag njuter verkligen av dagarna hemma! Jag minns hur ofattbart det kändes innan Barnet kom, att någon av oss alltid skulle vara hemma på dagarna! Så roligt för katterna, tyckte jag! Och vilken lyx att få se dagsljus även på vintern!

Och det är det. När jag började skriva på det här satt jag i uterummet. Barnet sov, Rut lekte med en låtsasmus intill mig och då och då såg jag upp från datorn, ut över snön i trädgården och över myllret av småfåglar.

Nu har vi blivit så vana vid att någon alltid är hemma. Hur ska det gå sen? Vem ska ta emot alla paket som Pappsen beställer? I förrgår kom det ett. Jag skämdes eftersom det stod tomma majonnäsburkar på trappan och två soppåsar stod lutade mot dörren.

Fast igår skämdes jag mera. Då kom det också paket. Den här gången stod det tre soppåsar utanför dörren och jag hade på mig ett par stora mysbyxor tillsammans med ett par halkiga underbyxor, så jag var tvungen att hålla uppe byxorna med ena handen. Håret var flottigt efter min hemmagjorda hårinpackning.

Fast ändå var det mest för budkillens skull som jag var generad.

Pappsen hade sagt att det skulle komma paket mellan klockan 11 och 13. Det hade jag glömt. När det ringde på dörren klockan halv tre möttes jag av en stressad budkille som sa att han hade ett enormt paket till oss, det skulle inte gå in genom dörren!

”Nähä”, sa jag, drog i byxorna med ena handen och försökte mota undan Barnet som ville ut med den andra. ”Då får vi försöka med garaget.”

Nu har vi ju bara bott i huset i tio månader så jag har inte riktigt lärt mig hur man öppnar garaget än.

Jag ryckte i porten från utsidan.

Barnet skrek.

Jag sprang in och ryckte i dörren från insidan.

Barnet skrek.

Jag ryckte från utsidan.

Jag ryckte från insidan.

Budkillen baxade ut det jättestora paketet från lastbilen.

Nu hade jag fått bära med mig Barnet ut i snöyran, för han skrek så förskräckligt för att han inte fick titta på lastbilen. Med ena handen bar jag honom och med den andra ringde jag till Pappsen för att fråga hur man öppnar garageporten.

När jag låst upp garaget och öppnat portarna visade det sig att paketet ändå inte gick in! Det var ett par centimeter för stort!

Budkillen blev allt mer stressad.

”Det går inte!” ropade han. ”Jag måste klippa upp kartongen!”

Pappsen var kvar i luren.

”Vad har du beställt egentligen?” frågade jag med byxorna på halv stång. ”Det går inte ens in i garaget!”

”Oj då! Då måste de ha använt en väldigt stor förpackning” tyckte Pappsen. ”Det är ett par ledlampor!”

Jag tittade på paketet. Det var ett par meter långt, brett och tunt.

”Det ska vara ett par lampor.” sa jag försiktigt till budkillen som börjat riva i kartongen.

”Har jag verkligen… har jag verkligen tagit fel paket?” viskade han. Sen hoppade han upp på släpet och efter ett tag kom han skamset och lite motvilligt tillbaka med en oansenlig, och verkligen mycket liten, påse.

”Ja, den här var ju lite behändigare.” log jag. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret. Jag borde verkligen ha haft koll på vad det var för slags paket vi väntat oss!” sa jag för att släta över hans misstag.

”Äsch…Det är snabbt gjort att få upp den här på flaket igen”, sa han och försökte se hoppfull ut.

Jag kunde inte stänga garageportarna men sprang ändå in med Barnet eftersom han inte var klädd för snö.

Barnet skrek för att han inte fick titta mer på lastbilen.

Lastbilen åker snart. Vi vinkar från fönstret”, lovade jag.

Sen fånglodde vi genom fönstret på budkillen som kämpade och stretade för att få upp sitt otympliga paket på flaket igen.

Det tog en kvart.

Mammsen skämdes och försökte gå jättesnabbt fram och tillbaks framför fönstret så att han kanske inte skulle se oss.

Budkillen skämdes där han slet.

Och Barnet… ja, han var glad.