Klibbiga händer

Jaså, kvinnor är från Venus?

Och män från Mars?

Det kan förklara att vi fungerar olika på vissa saker! Bland annat så uttrycker vi oss olika.

Vi kvinnor förringar ofta det vi säger. Vi använder adverb som kanske, nog och lite för att det vi säger inte inte ska låta så hårt. Och så pratar vi snabbare för att vi är rädda för att folk ska bli uttråkade.

Det är lite synd. Då kanske vi inte blir tagna på lika stort allvar och det vi säger låter nog inte lika viktigt?

Männen tar för sig! De pratar högt och mer långsamt, för de vet att man ändå lyssnar för dem. De behöver inte be om ursäkt för sig själva! De får ta plats!

Dessutom använder vi kvinnor mer känslor när vi vill förmedla saker. Det gör att vi ofta överdriver när vi blir arga eller när vi verkligen vill poängtera något.

”Du skottar aldrig!” säger vi och menar att han gör det sällan, men vi vill visa att det känns som aldrig och att vi tycker att det är ett stort problem.

Mannen som tänker fyrkantigt och hakar upp sig på detaljer kan inte se förbi det.

Aldrig?! svarar han. ”Jag skottade en gång förrförra veckan och två gånger ifjol!”

Och så är det lätt hänt att man fastnar i en pseudodiskussion som inte leder nån vart.

Nä, männen, de överdriver inte. Karga, tuffa karlar som ägnar sig åt väsentligheter och säger saker precis som de är. De är inga mjukisar, inte, våra macho-män…

”Pappsen, kan du ta med mitt schema från köket?”

”Nja, det kan jag nog inte, tyvärr.” säger Pappsen. ”Jag har precis smörjt in händerna med 18 500 kg handcreme.”

20140130-210356.jpg

Hur mycket? Ja,det måste väl vara en sisådär arton… tusen kilo, tänker Pappsen.

Tele-fån

Vi kvinnor är ju riktiga sladdertackor i telefon, det vet ju alla. Vi maler på och maler på, sitter i timmar med luren klistrad mot örat tills gubbarna blir hungriga och drar ut jacket. Karlarna själva – de ringer bara när de absolut måste och då är det bara det absolut mest väsentliga som avhandlas.

ELLER?

Nja, jag är inte nån vidare telefonmänniska! jag är mycket kortfattad i telefon.

Vet jag inte vem det är ja då svarar jag helst inte alls.

Och när jag svarar och det är någon jag känner tänker jag att den säkert vill lägga på snart så jag ska inte uppehålla den i onödan. Därför hummar jag bara lite utan  att ställa en enda artighetsfråga tillbaka. Ja, ni hör ju, det blir alldeles rumphugget! Sen skäms jag som en hund när jag har lagt på över att jag framstått så ouppfostrat.

Inte är jag bra på att avsluta heller. På jobbet när kunder ringer och frågar om hjälp besvarar jag samtalet så proffsigt jag kan men sen spräcker jag det alltid genom att avsluta med ”Tack så mycket för hjälpen!” Fast det är jag som hjälpt dem. Usch!

Och när jag själv ringer upp folk har jag en tendens att avsluta samtalet med ”Tack för att du ringde!” Det blir ohyggligt genant!

Tur att det finns sms, mejl och sociala medier där man kan samtala istället…

Pappsen då?

DSC_0762

Hans telefon tutar konstant upptaget. Han snattrar och tjattrar med än den ena än den andra.

Pladdrar och sladdrar utan en tanke på övriga familjemedlemmar.

Han kacklar på värre än en äggsjuk höna!

Hur är det med telefonerandet hemma hos er?