Fina minnen 

Jag har lite för lite tid över på kvällarna för att hinna göra allt som jag skulle vilja hinna med. Just nu prioriterar jag att gå och lägga mig i tid och kanske klämma in ett avsnitt av Walking Dead mellan sövning av barn och nattning av mig själv. Och så en kvällsmacka. Aldrig missa kvällsmackan.

När jag får mer tid över ska jag blogga oftare, träna mera och börja läsa böcker igen. 

Tänker jag. 

Nån gång när jag får mycket tid över (detta har jag sagt i flera år nu) ska jag framkalla foton och göra en fotobok från Lillans första tid i livet. Vi gjorde en till Barnet och då vore det ju väldigt orättvist om inte Lillan skulle få en också. Dessutom har barnen börjat intressera sig mycket för foton nu, och det är ju så fint att kunna bläddra bland gamla minnen. 

Även om vi inte framkallat foton på evigheter så har vi ändå gjort en del saker med vissa bilder och det är nog så fint.

Canvas på Barnet som Bäbis. Borde finnas en på Lillan också men så långt har vi inte kommit.

Inramad förstoring



Fotoböcker från två av våra resor. 

Annars rullar det på som vanligt. Jag längtar mig tokig efter våren men misstänker att jag inte kommer att vara lika flitig med trädgårdsarbete som när jag var mammaledig. Jag är nog mest flitig på att läsa trädgårdstidningar, smida orimliga planer och beställa växter och trädgårdsprylar på nätet. Men bara det blir varmare och ännu ljusare ute så kommer nog lusten att kantskära rabatter och springa och kasta gödsel tillbaka också.


Foton från våran senaste trädgårdsdag när vi fällde ett av de gamla päronträden. Det är viktigt att skapa fina minnen mitt i livet och vardagen också.

Besvär hos veterinär

Nu skulle vi till veterinären igen.

Vi har haft några episoder nu. Första gången fick jag ringa återbud eftersom jag tappat bort katten och andra gången tog jag fel på tid så jag kom en timme för sent.

Men nu skulle Måns vaccineras och den här gången skulle jag visa mig från min bästa sida.

Jag började med att ta in Måns och låsa kattluckan. Så långt allt gott om jag inte ett par timmar senare tittat ut genom fönstret och fått se Måns ute i trädgården. Vad fasen? Jag kastade mig raskt ut och fångade in honom. Det visade sig att jag bara låst kattluckan från inkommande trafik men när jag låst den för utgående trafik också kände jag mig lugn igen.

Och mycket riktigt kom vi iväg med katten, barnen och jag. Exakt på minuten sladdade ful-bilen in på veterinärparkeringen och vi marscherade in.

Till min lättnad var det en annan veterinär än den jag gjort mina tidigare fadäser hos.

”Är det Måns?” frågade hon när hon kom in i väntrummet.

”Ja, här sitter Måns och company.” sa jag i skämtsam ton från den lilla soffan som var överfull av mig, barnen och kattburen.

Veterinären log lite.

Därmed insåg jag att jag lagt ribban. Jag var en avspänd skämtare!

Hur skulle jag leva upp till detta nu?

Jag började svettas där jag gick i korridoren. Vi gick in i ett litet rum och jag försökte komma med små vitsar och klappade då och då barnen lite hårt rakt på huvudet på riktigt gubb-skämtarvis.

Detta gick ju bra.

Sprutan var snart avklarad och sen skulle jag få in Måns i buren igen. Till min lycka gick han in självmant men eftersom jag ställt buren bara till hälften på bordet och till hälften rakt ut i luften så började buren välta när han kom in i det bakre partiet. 

Jag borde kanske anat att detta kunde hända, men jag blev precis lika överraskad som man blir över en gravid-fjärt. 

Jag kastade mig stoiskt fram och med magen över bordet och med rumpan i vädret lyckades jag fånga buren och sakta hasa mig bakåt igen med buren hårt i famnen.

Oj!” utbrast veterinären när jag hasat mig tillbaka. ”Men det är nyttigt att träna blodtrycket ibland.” sa hon snällt.

”Det här blodtrycket står pall för det mesta.” deklarerade jag, högröd i ansiktet och med svetten lackades om näsan.

Sen så tågade vi ut.

Ute på parkeringen var det några jättestora vattenpölar och barnen ville hoppa. Jag har en tendens att tro att alla står i fönstret och tittar på mig så jag kände mig lite spänd. Jag tycker visserligen att det är kul med vattenpölar men eftersom jag kanske ibland gett intryck av att vara en white-trash-slarver-mamma hos veterinärerna tänkte jag att jag kanske borde vara lite hård nu när de ändå stod och tittade.

Ni får gå fort genom vattenpölarna” beslutade jag. ”Men inte hoppa!” ropade jag högt så att mina inbillade åskådare skulle höra.

Storebror gick fort och duktigt genom alla vattenpölar men Lillan fick feeling och började småspringa. När hon kom till slutet av vattenpölen visade det sig att det var en hög asfaltskant som inte syntes så hon flög genom luften och landade med huvudet i asfalten och med kroppen i vattnet och låg och ylade. Aj fasen då. Jag ställde ifrån mig kattburen mitt på parkeringen och sprang och hämtade henne. Med barnen tröstade och inlastade i bilen kastade jag en sista blick mot mina åskådare i fönstret. Jag ryckte till lite när jag såg katten och kattburen stå övergivna mitt ute på asfalten, men jag fann mig, la i handbromsen igen och gick och hämtade honom.

Sen åkte vi hem. 

Jag log lite för mig själv. 

Äntligen hade jag återupprättat mitt anseende.

Juleljus och dundertabbar

Det har varit mycket juleljus nu, både levande och elektriska. Det piggar verkligen upp i mörkret! Jag som är lite kacklig av mig gillar elektriska värmeljus, men Pappsen som är mysansvarig kör helst med levande ljus. Och visst är det vackert, bara man är noga med att släcka dem efter sig och hålla småbarn och djur på ett visst avstånd.

Jag är väl lite risktänkande av mig. Inte precis så att jag går och kollar fem gånger om spisen är avstängd innan jag åker hemifrån eller så, fast det kanske jag borde göra… Det är ju riktigt läskigt om det skulle börja brinna.

Alla har vi väl gjort nån sån där riktigt tabbe nån gång, när det verkligen kunde gått illa?

Jag minns en gång när jag pluggade på universitetet och bodde i en lägenhet i Linköping, men skulle åka hem över helgen. Jag hade en buss som jag skulle med, men så ringer mamma och säger att jag kan svänga in hos henne om jag tar en tidigare avgång. Jag höll på att laga mat men hann precis kasta i mig maten och rusa till busshållplatsen. På fredag eftermiddag.

På söndag kväll när jag kommer tillbaka till lägenhet tycker jag att det känns ovanligt varmt inne i köket. Björkriset som jag tagit in till påsk hade slagit ut på sidan som var vänd mot spisen, men inte på andra sidan. Och ja, det kändes onekligen extra varmt runt spisen…

Till min fasa upptäcker jag att spisen är på! När mamma ringde på fredagen hade jag bara dragit ner plattan till ettan, sen tagit kastrullen, kastat i mig maten och åkt hemifrån! TUR att plattan bara stod på ettan! Jag kunde ju bränt ner hela hyreshuset!

img_9842

Hemförsäkring och bra minne kan vara på sin plats är man eldar ljus.

En annan gång när jag var gravid och trött skalade jag potatis inför kvällen. Sen gick jag och la mig på soffan och sov. Jag vaknade av att det kom rök och luktade bränt och när jag springer till köket visar det sig att jag av bara farten ställt kastrullen på spisen och satt på plattan. Fast jag hade inte haft i nåt vatten.

Har du nån sån här tabbe bakom dig eller är du typen som kör med både hängslen och livrem och därför aldrig råkar ut för såna här saker?

Vilken städtyp är du?

Nästa vecka är julaftonsveckan! Det känns inte som att jag ligger i fas med förberedelserna. I sedvanlig ordning blir det mest att man hinner med matlagning, disk och plock och sen börjar det mest bara om igen.

Pappsen och jag går och plockar här hemma och vi är som vanligt helt olika även i detta… Jag vill att det ska vara rent och damm- och kladdfritt. Sen om det ligger papper och kläder och diverse prylar framme så bekommer det mig inte så mycket. Bara det är rent under alla grejer!

Pappsen är tvärtom. Han bryr sig inte om några dammråttor men retar sig på om saker ligger framme eller är i oordning.

Så vi kompletterar varandra ganska bra men samtidigt retar vi oss lite på varandra eftersom båda tycker att den andra är slarvig på det som är viktigt för oss själva.

Jag tycker att folk ganska ofta hör till någon av dessa städtyper. Vilken städtyp är du?

 

Trisslotter och en rulle med snus

Nu är det julklappstider! Vissa kanske är klara, andra kanske inte ens har börjat. Själv är jag nånstans i mitten.

Jag är inte alls bra på att köpa julklappar och presenter till folk. Jag har för dålig fantasi! Barn går väl an men vuxna är svårare eftersom de oftast har det mesta som de behöver redan.

Enklast är saker som går åt. Ja, jag är en sån här vän av trisslotter. Och chokladaskar. Eller en rulle snus om man nu har att göra med en glad snusare. Sånt kommer alltid till användning på ett eller annat sätt. (Och även om jag inte förespråkar tobak så känns ändå snusning rätt harmlöst).

De senaste åren har jag köpt i princip alla mina julklappar på nätet. Som stressad småbarnsförälder som bor på landet känns det som en bekväm lösning. Men lite julshopping bland tomtar och granar till tonerna av Jingle Bells vill man ju ändå åt så Pappsen och jag ska försöka få till en stadstur i dagarna.

Hur ligger du till med julklapparna? Och vad är du för typ av julklappsköpare? Kör du också på trisslotter eller har du livligare fantasi än så?

img_9742img_9741

I de flesta lägen vinner landet, men när det gäller julskyltning är den ändå bäst i stan. Här Stora torget i Linköping.

Om du fick drömma fritt

Jag tänker ibland på att vi som lever idag har sådan tur att vi har så många jobbmöjligheter. Det finns hur många olika slags jobb som helst att välja bland och vi har verkligen chans att hitta något som passar oss.

Tänk förr när nästan alla fick livnära sig på att bruka jorden. Någon som sitter framför sitt dataspel och dricker jolt cola idag skulle ha varit tvungen att gå med plogen bakom oxen medan hela familjen varit beroende av hans färdigheter som jordbrukare. Det är svårt att föreställa sig!

Och jag tycker att jag är ganska skärpt, men om jag hade behövt leva som samlare eller jägare hade det nog sett annorlunda ut. Med tummen mitt i handen hade jag nog varit en usel jägare, och med mitt lokalsinne skulle jag väl gått vilse jämt med mina bär så att folk skulle tycka att jag bara verkade allmänt koko varje gång de fick göra eftersök på mig.

Nä, det är tur att vi idag har chans att utveckla det vi är bra på och att andra får se oss i våra rätta element.

einstein

Dessutom är vi ju mer benägna att byta jobb nu än vi var för bara ett par generationer tillbaka så vi har verkligen alla möjligheter att hitta något vi gillar.

Just idag är jag nöjd med mitt arbete. Efter att ha varit ifrån jobbet så länge på mammaledigheten har jag fått en nytändning och tycker att det är kul. Samtidigt har jag svårt att se att jag kommer att jobba kvar där jag är idag fram till pensionen. Jag går ofta i tankar på hur jag vill leva och utvecklas och hur jag ska balansera jobb, familj och fritid på bästa sätt och i det tänket är jag absolut öppen för ett karriärbyte.

Hur känner du? Har du hittat rätt i det du gör eller finns det något annat du skulle vilja göra istället? Om du fick drömma fritt…

Blodblåsan

Det är inte lätt för Pappsen. Han råkar illa ut och får blessyrer både nu och då.

Häromsistens fick han en blodblåsa. Den satt på baksidan av låret och den var ganska stor. Barnet och jag upptäckte den när Pappsen stegade omkring i köket utan byxor.

”Vad är det där?” ropade Barnet när han fick se den stora mörka fläcken.

Pappsen, som alltid är intresserad av märken på sin egen kropp, dök snabbt ner med huvudet och utlåtande kom snabbt och säkert.

”Det är en mycket stor blodblåsa!”

Det gick inte att undgå att höra att han var lite stolt. Sen kom en redogörelse för hur blodblåsor uppstår och varför de ser ut som de gör. Barnet lyssnade intresserat och jag blev imponerad över att Pappsen inte hade beklagat sig över den tidigare. Den borde ju ha gjort ont, kan man tycka. Ja, han steg faktiskt i mina ögon. Kanske har jag varit för hård när jag gjort narr av hans självömkan tidigare? Han kanske är lite tapper ändå, min man?

Så gick ett par dagar och jag frågade Pappsen hur det var med hans blåsa.

Men han, som brukar tycka om att berätta om utvecklingen på sina skador, hummade bara något ohörbart.

”Va, vad sa du?” frågade jag.

Jo, när Pappsen i sin ensamhet skulle undersöka sin skada närmare hade han upptäckt att han varit lite för snabb i sin bedömning. Blodblåsan gick att peta loss utan att det gjorde ont. Den hade egentligen bara fastnat i håret på låret, plattats till och blivit missfärgad när den skavt mot byxan en tid.

Pappsen hade egentligen bara råkat sätta sig i något.

”Eh hrm, ett tuggummi.” mumlade Pappsen. ”Det var bara ett tuggummi.”

Håhåjaja.

Där föll han tillbaka lite igen.

Pappsen. Min tappre man.

Bubblemint i byxan