Nu är det dags att värna om mjölkbönderna

IMG_4393-1
Visst är det kul att det ser ut så här i reklambladen numera?! Borta är lockpriserna på utländskt kött och istället framhåller man det svenska köttet!

Det är riktigt roligt att allt fler blir medvetna och bryr sig om djurens välfärd och om böndernas och landsbygdens fortlevnad. Det har länge varit något jag själv har värnat om.

Nu är det istället mjölkböndernas tur att hamna i fokus. Rysslands bojkott av bland annat mejeriprodukter och minskad efterfrågan på mjölkprodukter på världsmarknaden har gjort det svårt för många mjölkbönderna att fortsätta sin produktion. Glädjande nog sprids många röster för att höja mjölkpriset om ökningen går till bönderna, och för ett par veckor sen var det möte i riksdagen om just mjölkböndernas situation.

Nu är det ju inte så att det har varit glansdagar för mjölkbönderna fram till nu. Det har varit riktigt svårt att överleva redan innan och en stor andel har redan lagt ner sin verksamhet. Ungefär varannan mjölkgård har lagt ner de senaste 10 åren, så en kris nu slår hårt mot de som är kvar.

Jag har alltid köpt svensk mjölk men jag har faktiskt inte varit så medveten om övriga mejeriprodukter. Vissa har jag bara utgått från att de är svenska och andra har jag köpt ändå. Inte minst italienska ostar tjusas man ju av – mozzarella, mascarpone, parmesan, ricotta… Det låter ju så mycket mer spännande än prästost och hushållsost. Och visst kommer jag att fortsätta köpa importerade mjölkprodukter, men jag har försökt att bli mer medveten om de olika produkternas ursprung så att jag åtminstone vet vad jag väljer.

Eftersom det går åt cirka 10 liter mjölk för att producera ett kilo ost tänker jag att det kan vara bra att köpa svensk ost om man nu vill stötta de svenska mjölkbönderna. Och importen av just ost har enligt Jordbruksverket ökat mycket de senaste åren.

Nu finns det inget krav på ursprungsmärkning på ost, men de ostar (gäller även övriga mjölkprodukter) som har den röda arla-kon är garanterade att bara innehålla svensk mjölk. Jag tror att det bara är de varumärkesskyddade ostarna som har den märkningen, alltså Svecia, Prästost, Herrgårdsost och Hushållsost. Men i Arlas produkter använder man svensk mjölk i mån av tillgång, så oftast är det ändå svenskt ursprung.

IMG_0385

Däremot i affärernas egna varor, som till exempel ICAs, är det inte alls säkert att det är svensk mjölk. Jag har rätt ofta köpt ICAs créme fraiche och på den står det bara att mjölken kommer från EU. Jag använder också ganska mycket turkisk yoghurt och inte heller där har jag reflekterat över ursprung, men ofta produceras den, oavsett varumärke, i Tyskland.

Sen finns det ju lokala produkter också. Här i Östergötland har vi till exempel Boxholms ost som säger att de använder mjölk från gårdar som alla ligger inom en radie på fem mil från deras mejeri.

Vi har också Östgöta Mjölk som får sin mjölk från fem stora gårdar i Östergötland och i norra Småland. Sen transporteras det till ett mejeri i Hultsfred som är det enda som kan hålla mjölken från olika gårdar separerad under hela processen. Jag förstår att de behöver stora gårdar för att slippa alltför mycket transporter men själv vill jag gärna värna om också de små gårdarna.

Vi behöver lantbruken för att hålla markerna öppna och gynna den biologiska mångfalden som finns på betesmarker och också för att hålla liv i den alltmer avvecklade landsbygden. Men nu tror och hoppas jag att trenden med ökad import av kött och mejeriprodukter vänder, det känns som att det finns en mycket större medvetenhet bland konsumenter idag och det bådar gott!

 imagehttp://www.wwf.se

 

http://www.dn.se/ekonomi/antalet-svenska-bonader-minskar-dramatiskt/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6068189

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/handel/kottmjolkochagg/handelmedkottmjolkochagg/handelmedmjolkochmjolkprodukter.4.3a3862f81373bf24eab80001786.html

http://www.arla.se/vara-produkter/vara-produkter/naturligare-produkter/om-tillsatser/

http://www.boxholmsost.se

http://www.ostgotamjolk.se

http://www.dn.se/ekonomi/svenska-mjolkbonder-i-krismote-med-landsbygdsministern/

Prussiluskan och Josef Hillman

2015/01/img_0383.jpg2015/01/img_0384.jpg
Vad har de gemensamt? Har ni tänkt på det?

Jo, här har jag braskande information som var helt ny för mig. Kanske inte lika braskande som när jag berättade för alla som ville lyssna att det var Thorsten Flinck som spelade Bertil i Nionde kompaniet.

Alla blev väldigt förvånade och många trodde mig inte ens! Då är det roligt att komma med nyheter!

Nu visade det sig ju visserligen att jag hade fel. Gunnar spelas av Thomas Hanzon och Thorsten Flinck hade en liten roll i Strul.

2015/01/img_0382.jpg

2015/01/img_0381.jpg
Jaja.

Men Prussiluskan och Josef Hillman i Beck då?

Deras munnar rör sig inte riktigt i takt till orden, fast det gör det för andra skådespelare i samma film! Konstigt, eller hur?

Många kanske har koll på detta men några kanske inte har det! Det är nämligen så att i bland annat Pippi Långstrump och Beck-filmerna är Tyskland med och finansierar. Som motkrav vill de att tyskar ska få en del av filmrollerna. Dessa tyska skådespelare får lära sig repliker på svenska men dubbas sedan. Det gäller också tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom i Pippi och Krösa-Maja i Emil i Lönneberga.

Och vet ni vad Tommys och Annikas mamma heter på riktigt? Öllegård Wellton. Tufft namn, va?

Jo, Barnet älskar Pippi Långstrump just nu och jag kan inte låta bli att googla saker som jag blir nyfiken på…

Här är en artikel med rolig information från Astrid Lindgren-filmerna som jag snubblade över.

Bakom kameran i Astrid Lindgrens värld

Bilder lånade från Google

Att skaffa en katt till

Jo, men det går bra med Ragnar!

Vi hade egentligen inga som helst planer på att skaffa en katt till. Våran erfarenhet är att katter trivs bäst som ensamkatter och Matilda har verkligen blommat upp efter att Rut försvann. Dessutom vill vi inte ha för många förändringar i huset innan bebisen kommer, vi tänker att det är mycket nog att vänja sig vid för både Barnet och för Matilda.

Nu var det ändå så att en arbetskamrat till Pappsen skulle flytta till lägenhet och han ville inte att deras katt skulle bli innekatt. Han visste att vi var kattälskare och bodde på landet och ville därför att vi skulle överta Ragnar.

”Nä, fast vi ska ju inte skaffa en katt till.” la Pappsen till direkt efter att han berättat situationen för mig.

”Nej, det ska vi inte för det funkar inte.” svarade jag.

Fast sen veknade våra katthjärtan och vi kände att det kanske vore värt att prova ändå.Så i söndags anlände han. Vi lät vårat gamla sovrum bli Ragnars trygga punkt, så vi började med att släppa ut honom där och ha dörren dit stängd.

När han hade legat under sängen i nästan ett och ett halvt dygn började vi tvivla på att han skulle trivas hos oss. Vi hade tänkt att han skulle få kika fram helt i sin egen takt men framåt kvällen igår hämtade jag ändå ett par skinkskivor och lockade med. Han kröp fram till sängkanten och norpade sina skinkor och sen lät han mig klappa honom medan han fortfarande låg kvar under sängen. Ett litet tag senare kröp han fram helt och visade sig vara en riktig kelgris. Han kelade med både Pappsen och mig, spann och larvade.

Vi trodde att Matilda skulle morra när hon kände att det fanns en ny katt i huset men hon visade bara nyfikenhet när hon nosade på sovrumsdörren första gången. Senare strök sig mot hans borste och gick in i hans transportbur utan att vara varken avvaktande eller missnöjd.

Idag har också Barnet kelat med Ragnar. Han har inte brytt sig så värst mycket om vare sig Matilda eller Rut, de har mer varit som inventarier i huset, men med Ragnar (”Pelle!”) är det helt annorlunda. Han ropar på honom (Katten! Kom katten! Till mig katten! Inte farlig!”) med pjoskande röst. Han håller ut armarna och vill krama katten och de stryker sina ansikten mot varandra. När katten gömmer sig under sängen igen, vilket han fortfarande gör stora delar av tiden, så ligger Barnet vid sängen och ropar och gullar och ställer fram kudde (”Sova katten!”) och matskål (”Äta katten!”) eller en liten leksakskanin (”Kattens Tilla!”). Det är så roligt att se dem och katten verkar tycka bra om Barnet också. De går och stryker sig mot varandra och det är bara när Barnet blir lite väl till sig som katten springer och gömmer sig igen.

Idag har vi faktiskt låtit Ragnar och Matilda hälsa på varandra. Det har gått ganska bra. Jag släppte ihop dem i morse och det var lite oplanerat egentligen. Ragnar raskade runt i hela huset och jamade utan att jag riktigt hann stoppa honom, Matilda gick en bit bakom och var mer avvaktande än jag hade tänkt mig och mellan dem for Barnet runt med Ragnars transportbur (”Kom in katten! Sova katten!”) i högsta hugg. Jag tror att både katterna frästa åt varandra vid ett tillfälle och sen lyckades jag få in Ragnar i sovrummet igen. När man läser på hur man bör göra när man skaffar en ny katt så vill de ju att man ska vänta i flera veckor innan katterna ska träffas och det är en himla process med dofter och matskålar om vartannat innan dess.

Jag lät dem åtminstone äta ur varandras matskålar efter sammanföringen och senare på dagen har vi låtit dörren till sovrummet stå öppen så att Ragnar har kunnat komma ut om han har velat. Ikväll har han tagit några lovar runt i huset, han verkar tryggare och Matilda har inte sagt ifrån utan är mer eller mindre sig själv.

Så vi är hoppfulla!

Det är namnet som vi inte är eniga om bara. Och så är han mycket större och hårigare än vad någon av oss hade trott!

Men det blir nog bra det där.

image

Nä, vi har inte fått till nån bra bild på katten än.

 

Egentid!

Nu har jag lämnat Barnet på sin första dagisdag efter att jag gått på mammaledighet.

Det känns toppen! Jag måste säga att det är skönt att vara hemma i lugn och ro, det är så väldigt sällan jag är det. Så nu sitter jag i soffan, äter en sen frukost, bloggar och har Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Ja, ni hör ju – rena lyxen!

2015/01/img_4383.jpg
Jag har köpt tulpaner för att fira min mammaledighet. Nu hinner jag ju njuta av dem även på vardagar!

Vi har nu tillbringat sex dagar helt tillsammans, Barnet och jag, så jag känner också att vi båda har tankat en massa närhet. Det är också gudomligt skönt, att få så mycket tid med sitt barn. Han är så väldigt mammig nu. Det har säkert både med den omtumlande trots-åldern att göra och att han vet att det snart kommer ett syskon.

Igår sa Pappsen nåt om att Barnet är börjar bli en stor kille nu.

”Nä, inte stor!” protesterade Barnet förtvivlat. ”Liten!”

Det skär i mammahjärtat. Han har ju så rätt, Barnet! Han har gott om tid på sig att vara stor senare. Nu är han bara 2,5 år och verkligen en liten kille fortfarande. Tiden som han är liten kommer inte tillbaka. Vi måste ta vara på den och han måste få känna att han fortfarande är mammas och pappas lilla parvel.

Just nu har jag bara satt att han ska gå sju timmar i veckan, och det är ju inte särskilt mycket. En vanlig dag på dagis när jag jobbar är han där i nio timmar. På en dag! Kanske sätter jag honom på lite mer tid när jag har känt efter hur det här funkar, fast 15 timmar kommer vi inte att komma upp till, åtminstone inte nu innan bebisen har kommit.

Ja, jag är verkligen glad att jag gick hem fem veckor före beräknat datum. Faktiskt känner jag mig ändå lite stressad över allt jag har tänkt att jag ska hinna under dessa veckor. Det kan ju vara så långt som sju veckor kvar innan bebisen kommer och i så fall har jag gott om tid, men samtidigt måste jag vara beredd på att den kan komma tidigare också, Barnet kom en vecka för tidigt. På sista tiden har jag hört flera personer som har fött tre veckor för tidigt och det stressar mig. Jag är inte beredd på att få tillökning om två veckor! Vi har en del kvar att förbereda, både praktiskt och mentalt.

Sen har vi ju våran nya familjemedlem att ta hand om också.

Han heter Ragnar men kallas för Ragge. Jag har planer på att döpa om honom till Måns men Barnet har helt sonika bestämt sig för att kalla honom för Pelle…

2015/01/img_4353.jpg

Jag berättar mer om Ragge/Måns/Pelle snart.

Mammaledig!

Nu har jag faktiskt gått på min efterlängtade mammaledighet! Jag ska inte jobba på cirka ett år, fast det har jag svårt att förstå!

Jag skulle jobbat imorgon också men jag avslutade mitt jobb med att vara sjuk både idag och imorgon…. Rätt så trist! Det känns inte som att man har förtjänat att vara ledig när man inte jobbar in i det sista. Dessutom var morgondagen ett extra insatt pass som jag var rätt missnöjd över. Jag hade begärt föräldraledigt från och med måndagen så mina chefer var ju i sin fulla rätt att utnyttja mig även under helgen, fast det kändes ändå rätt surt att de satte in en extra lördag just där. Det finns nog ingen på jobbet som jag inte muttrat lite över detta om, inklusive mina chefer, så när jag nu är sjuk på lördagen gör dessutom att jag är livrädd att ses som en simulant!

Överlag så har jag väldigt svårt för att sjukanmäla mig. Jag får så dåligt samvete! I nattas hade jag riktigt ont i magen, hade frossa och fick springa på toaletten. På morgonen var jag utmattad, fick fortfarande springa på toaletten och jag gjorde även en halvhjärtad kräkning. Ändå tänkte jag att jag måste gå, det var ju min sista vardag! Jag hade skrivit ett hej då-kort till kollegorna och skulle bjuda på fika.

”Jag får mörka att jag är sjuk.” tänkte jag innan jag tog mitt förnuft till fånga.

Ganska snart mådde jag ändå ganska bra så då kändes det fel att stanna hemma imorgon också. Nu bestämde jag mig ändå för det ifall det är något som smittar.

Tanken med mammaledigheten nu i början är ju att jag ska få tid tillsammans med Barnet, vila upp mig och gärna få en del saker gjorda som jag får svårt att hinna sen när bebisen kommit, och den saken ändras ju inte för att jag avslutar med att vara sjuk. Jag får helt enkelt spara mina kakor och mitt kort och åka in till jobbet och sägs hej då nån annan dag istället.

Nu ska jag varva ner och ställa in mig på att det snart kommer en bebis till familjen.

Fast redan på söndag väntas en ny familjemedlem till huset…

Gravid och vikt

Snart borde jag nog ta av mig min ring. Oftast kan jag ta av den men om jag är varm så sitter den fast.

När jag promenerat från bilen och sen upp och ner för trapporna på jobbet för att byta om så är det rent omöjligt att ta av sig ringen! Nu har jag fått jobba med den nån timme varje morgon och det gillar jag inte riktigt, med alla bakterier som vi labbar med.

Förra graviditeten tog jag av mig ringen i vecka 25, nu är jag i vecka 34 så jag har inte svullnat upp lika mycket denna gång.

Jag minns inte riktigt vad jag gick upp förra gången men gissar att det var mellan 16 och 20 kilo, och det mesta gick jag upp i början. Den här gången har jag glömt bort vad min ursprungsvikt var men jag tror att jag inte ökat så mycket mer än tolv kilo.

Det där spelar mig egentligen inte så stor roll. Jag tycker att det är fint med gravida kvinnor – oavsett kroppsform och vikt eller storlek på magen. Men förra gången fick jag en del kommentarer om min viktökning, och framför allt var det många som dristade sig till fråga hur mycket jag hade gått upp egentligen. Jag tror att många ser på gravidkroppen som en kropp för sig. Att det inte är kvinnans vanliga kropp utan bara en slags tillfällig, och då tänker man att det inte är så farligt att kommentera den heller.

Fast om jag ska tala för mig själv så känns min gravida kropp väldigt mycket som min kropp. Och jag var så stolt över min kropp förra gången. Redan tidigt i graviditeten ökade jag, till min förtjusning, med ett kilo i veckan. Jag tyckte att varje kilo var ett tecken på att graviditeten gick framåt och att Barnet därinne mådde bra. Jag hade längtat så länge efter att gå med mage och jag kände mig som en prinsessa när den äntligen kom!

Jag har aldrig haft så stora problem med min vikt så jag har inte riktigt förstått hur man kan känna sig när man får kommentarer om att man är stor. Från att ha burit min mage med stolthet kände jag mig bara stor och klumpig. Jag kände att jag klampade fram som en elefant! Det var tråkigt så jag är ändå glad över att jag slipper kommentarerna denna gång.

Sen tror jag inte att man kan påverka så hemskt mycket hur många kilo man går upp under en graviditet eller hur lätt de släpper efter förlossningen. Förra gången var jag betydligt mer noggrann med vad jag åt. Jag hade länge avsmak för chips och snabbmat, aktade mig för sötsaker och motionerade skapligt mycket, ändå kom ju kilona i rask takt.

Den här gången äter jag vad jag kommer över. Jag ger efter för mitt nyfunna sötsug och jag rör mig på tok för lite. Ändå går jag upp mindre i vikt. Säkert var det mycket vätska förra gången, men sen behöver man ju en del fettreserver inför förlossning och amning också. Det är bara som det ska vara.

2015/01/img_4367.jpg
Fast nu när den ska av så har jag visst suttit här och svullnat upp… Det får bli tvål och vatten och sen får jag gömma undan ringen för ett tag. 💛

Byxlös

Det känns som att vi ligger lite efter nu. Vi är nog till exempel de enda i trakten som har adventsljusstakarna kvar uppe. Vi har inte ens haft vett att släcka dem!

Tänk, jag har längtat i över ett år på att ha så mycket tid över att man bara kan gå och strosa på Rusta! Det är min dröm det…

Både Pappsen och jag tycker att det är tokigt att man ska jobba så mycket och att allt i samhället ska snurra så fort. (Jag jobbar ju bara 75%, men restid och promenad från parkeringen på jobbet är lite i mesta laget). Fast det där är ju egentligen upp till sig själv att bestämma. Vi ska försöka bli bättre på att skifta ner nu. Jag har planerat att vara mammaledig i ett år till att börja med och förhoppningsvis kan Pappsen vara hemma nån dag i veckan tillsammans med oss. Sen får vi se hur vi lägger upp det, och jag får fundera på hur jag kan lösa det med jobb så att det känns som att jag hinner med barnen ordentligt också. Jag tror att vi är fler och fler som tänker så, spännande att se om det leder till nån förändring i samhället!

Nu är åtminstone övervåningen färdigtapetserad! Målaren hade en liten remsa kvar som skulle upp. Han skulle komma häromkvällen, men i vanlig ordning hade Pappsen glömt att berätta det för mig. Pappsen själv var ute på jourjobb, Barnet och jag hade ätit middag och bänkat oss i soffan.

Det känns som att alla kläder skaver nu så jeansen hade jag kastat av mig i badrummet. Snart låg jag under en filt och sov medan Barnet tittade på barnprogram.

”Hallå! Hallå!”

Det lät som att rösten i hallen hade ropat ganska länge. Och den fortsatte.

”Hallå?”

Jag satte mig förvånat upp, byxlös och med korvandedräkt.

”Hallå?”

Säkert Pappsens Farfar! tänkte jag och blev irriterad. Jag snodde en filt runt benen och lufsade surt ut i hallen, framåtböjd med stor-magen. Där blängde jag mig yrvaket omkring.

”Eh… hej! Har inte Pappsen sagt att vi skulle komma?”

I hallen stod Målaren och hans söta flickvän.

”Åh… eh… jag ska bara ta på mig ett par… bättre… byxor.” mumlade jag och kastade mig in på badrummet.

Jag har ofta tänkt att jag ska vara den där människan som alltid är välklädd och snygg oavsett när det ringer på dörren. Men det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte typen som tar på mig mascara för att gå till Ica, och är jag hemma får man vara glad om jag ens har borstat håret. När jag var yngre kunde jag springa och fixa till mig lite när någon aviserat att den snart skulle hälsa på men nu springer jag och plockar undan leksaker och disk istället, så det här verkar ju bara gå utför…

Men nu ska jag ta tag i de där adventsljusstakarna… Hårbotten får vänta lite till.

2015/01/img_0380.jpg
Fast lite mysigt tycker jag allt att det är fortfarande….

Förresten har Underbara Clara skrivit ett intressant inlägg om det här med att vi jobbar så mycket.

Läs gärna: Jag hatar arbetslinjen