Att skaffa en katt till

Jo, men det går bra med Ragnar!

Vi hade egentligen inga som helst planer på att skaffa en katt till. Våran erfarenhet är att katter trivs bäst som ensamkatter och Matilda har verkligen blommat upp efter att Rut försvann. Dessutom vill vi inte ha för många förändringar i huset innan bebisen kommer, vi tänker att det är mycket nog att vänja sig vid för både Barnet och för Matilda.

Nu var det ändå så att en arbetskamrat till Pappsen skulle flytta till lägenhet och han ville inte att deras katt skulle bli innekatt. Han visste att vi var kattälskare och bodde på landet och ville därför att vi skulle överta Ragnar.

”Nä, fast vi ska ju inte skaffa en katt till.” la Pappsen till direkt efter att han berättat situationen för mig.

”Nej, det ska vi inte för det funkar inte.” svarade jag.

Fast sen veknade våra katthjärtan och vi kände att det kanske vore värt att prova ändå.Så i söndags anlände han. Vi lät vårat gamla sovrum bli Ragnars trygga punkt, så vi började med att släppa ut honom där och ha dörren dit stängd.

När han hade legat under sängen i nästan ett och ett halvt dygn började vi tvivla på att han skulle trivas hos oss. Vi hade tänkt att han skulle få kika fram helt i sin egen takt men framåt kvällen igår hämtade jag ändå ett par skinkskivor och lockade med. Han kröp fram till sängkanten och norpade sina skinkor och sen lät han mig klappa honom medan han fortfarande låg kvar under sängen. Ett litet tag senare kröp han fram helt och visade sig vara en riktig kelgris. Han kelade med både Pappsen och mig, spann och larvade.

Vi trodde att Matilda skulle morra när hon kände att det fanns en ny katt i huset men hon visade bara nyfikenhet när hon nosade på sovrumsdörren första gången. Senare strök sig mot hans borste och gick in i hans transportbur utan att vara varken avvaktande eller missnöjd.

Idag har också Barnet kelat med Ragnar. Han har inte brytt sig så värst mycket om vare sig Matilda eller Rut, de har mer varit som inventarier i huset, men med Ragnar (”Pelle!”) är det helt annorlunda. Han ropar på honom (Katten! Kom katten! Till mig katten! Inte farlig!”) med pjoskande röst. Han håller ut armarna och vill krama katten och de stryker sina ansikten mot varandra. När katten gömmer sig under sängen igen, vilket han fortfarande gör stora delar av tiden, så ligger Barnet vid sängen och ropar och gullar och ställer fram kudde (”Sova katten!”) och matskål (”Äta katten!”) eller en liten leksakskanin (”Kattens Tilla!”). Det är så roligt att se dem och katten verkar tycka bra om Barnet också. De går och stryker sig mot varandra och det är bara när Barnet blir lite väl till sig som katten springer och gömmer sig igen.

Idag har vi faktiskt låtit Ragnar och Matilda hälsa på varandra. Det har gått ganska bra. Jag släppte ihop dem i morse och det var lite oplanerat egentligen. Ragnar raskade runt i hela huset och jamade utan att jag riktigt hann stoppa honom, Matilda gick en bit bakom och var mer avvaktande än jag hade tänkt mig och mellan dem for Barnet runt med Ragnars transportbur (”Kom in katten! Sova katten!”) i högsta hugg. Jag tror att både katterna frästa åt varandra vid ett tillfälle och sen lyckades jag få in Ragnar i sovrummet igen. När man läser på hur man bör göra när man skaffar en ny katt så vill de ju att man ska vänta i flera veckor innan katterna ska träffas och det är en himla process med dofter och matskålar om vartannat innan dess.

Jag lät dem åtminstone äta ur varandras matskålar efter sammanföringen och senare på dagen har vi låtit dörren till sovrummet stå öppen så att Ragnar har kunnat komma ut om han har velat. Ikväll har han tagit några lovar runt i huset, han verkar tryggare och Matilda har inte sagt ifrån utan är mer eller mindre sig själv.

Så vi är hoppfulla!

Det är namnet som vi inte är eniga om bara. Och så är han mycket större och hårigare än vad någon av oss hade trott!

Men det blir nog bra det där.

image

Nä, vi har inte fått till nån bra bild på katten än.