Så var vi där igen! Here we go around again! Pappsen tror att han får använda Finbilen till jobbet och lämnar mig med andrabilen ifall jag nu får ett oväntat ryck och åker en sväng.

Usch!

Det är med stor bävan jag smyger fram till fönstret på morgonen och kollar vilken bil som står kvar på parkeringen. Nu har det varit Fulbilen flera dagar i rad! Jag tror att det har att göra med att det snart är bränslestopp i den och Pappsen väntar tålmodigt på att jag ska tanka upp den innan han behagar röra den.

Förutom det här med att jag bara kan dragläge någorlunda på en bil i taget är det alltid specialgrejer med Pappsens bilar. Det gör mig tokig! Det är tändningar som ska vridas om på ett visst sätt (”Hoppsan, är startmotorn trasig? Ja, inte har jag gjort nåt fel inte. Jag kände exakt hur jag skulle vrida om nyckeln. Nu när jag tänker efter kommer jag precis ihåg hur jag satt där och gjorde helt rätt.”) Det är larm som går igång automatiskt om du inte gjort allt i en viss ordning och nu – en baklucka som inte går att öppna om du inte trycker på exakt rätt ställe, med exakt lagom tyngd och öppnar i exakt rätt sekund efter det att du har börjat trycka.

Igår skulle jag iväg till Bäbisens Morfar för att träffa syskonen igen. Stressat hade jag kånkat ut barnvagn och väskor och en otålig Bäbis för att intet ont anande börja lasta in i bilen.

Och bakluckan går inte upp! Jag fick ringa Pappsen på jobbet flera gånger innan han till slut svarade och försökte förklara trickset.

Sammanbitet och på tionde försöket fick jag faktiskt upp luckan och kände att det kanske inte var så svårt ändå. Dessutom lyckades jag backa ut på stora vägen på nästan första försöket och både Bäbisen och jag kände att vi hade flow.

Sisådär ja! Vi puttrade på hela vägen till Bäbisens Morfar utan några större incidenter och sen var det bara att lasta ur vagnen så att vi kunde gå våran promenad.

Come on!

Ge dig nu, då!

Men det var då…!

Syskonbarnen och syrran stod snällt och väntade medan jag mumlade en osammanhängande harang om Pappsen samtidigt som jag slet i bakluckan.

”Eh…Lina?” säger äldsta syskonbarnet efter en stund. ”Är bilen… dum?”

”Dum? Ja, det kan man faktiskt säga. Den är dum, ja!” svarade jag.

Sen slet jag och tryckte och ryckte och slet i ett par minuter till.

Men för sjutton gubbar!

Nu blir jag snart tossig!

”Bilen är dum och måste ha stryk.” fortsatte jag efter ett tag.

Men innan jag hunnit skrida till verket med mina planer bröt syrran in och försökte och sen ville syskonbarnen göra varsitt prov men inte heller de lyckades.

Så jag slet och tryckte och mumlade i några minuter till medan barnen tittade på och syrran fotade med mobilen.

”Lina…” sa andra syskonbarnet till slut och la huvudet på sned.

”Ja..!” pressade jag fram.

”Ska du inte åka hem och… tänka lite istället?” sa han och så såg han så klok och ut som bara ett barn kan göra och jag gav upp och hämtade Morfar.

När vi kom tillbaka hade syrran fått upp luckan och allt var frid och fröjd.

Och den bakluckan stänger vi ALDRIG mer!

Se så fint och grant den gick upp ändå. Den kanske inte är så dum trots allt, Fulbilen.

Några rejäla kok stryk så ska jag nog få folk av den med.

Jag blir lite trött på de båda parasiterna i familjen. De som bara äter och klagar och skräpar ner och sen går ut. Sen jamar de direkt för att komma få komma in. Och när man släpper in dem får man en förebrående blick innan de går till matskålen och äter. Det ramlar ut några bitar torrfoder ur mungipan på dem och sen jamar de för att få komma ut!

Repeat..!

De följer alltid efter när jag går på promenad också.

Lunka på lunka på, vi har långan väg att gå!

Så rart, säger ni.

Ja, sannerligen!

Om det inte vore för att de drar benen efter sig, nosar på allt och märker revir på grannarnas soptunnor. Efter 50 meter tokjamar de och vill vända och tre gånger i minuten måste Rut lägga sig och vila.

Nu tyar ja nte mer. Nu måste ja ta rast!

Jag förstår att de vill se sig om man jag får ingen motion när jag måste gå och vänta in de båda pappskallarna.

Och när det är dags att vända hem, ja då överraskar de med att pila förbi som två skott och sen låtsas de att det regnar när jag kallar på dem. Ofta får jag gå hem själv och då går de vilse och jag får komma tillbaks senare och bära hem dem.

Verkligen tröttsamt!

Nej, jag vet inte hur man ska lösa detta.

Kanske kunde de få en egen bil? Då kunde de själva roa sig och ta sig ut på lite utflykter.

Matilda skulle förstås vilja köra. Men då skulle Rut sitta med hjärtklappning och stirrande blick i framsätet och Matilda skulle köra som ett svin, göra en handbromsvändning och hamna i diket.

Matilda

Nä, det är bättre att Rut kör. Hon är sammanbiten och allvarlig. Det skulle gå i lugn och maklig takt. Matilda skulle förstås tjata hål i huvudet på Rut genom att hela tiden fråga när de var framme men Rut skulle bara bita ihop som om hon inget hört (fast hon avslöjas av att öronen fladdrar lite och sen lägger sig bakåt). När de sent om sider kommit förbi grannen skulle Matilda tröttnat och vilja åka hem.

Rut

Men Rut skulle tuffa vidare i flera minuter innan ögonen plötsligt sluter sig, tassen rycker till och Rut somnar bakom ratten.

Nä… det var kanske ingen bra idé. Nån som har ett bättre förslag?
Rut har hittat en lösning, säger hon.

Så här kan vi göra. Det här känns rätt.

Men jag vet inte…

 Idag har varit en härlig sensommardag!

Jag vaknade av att Bäbisen satt med ett stort leende och försökte sätta på mig mina glasögon som han så fint hade lyckats hämta ner från nattduksbordet. Han kämpade på ganska bra och fick dem nästan att sitta kvar, fast han inte hade vikt ut skarvarna. Han är så duktig!

Sen åt vi lite gröt och hämtade upp Bäbisens Mormor och for in till Linköping för att besöka International Street Market. Det var en trevlig tillställning! Mycket mat och många dofter. Bakelser, godis, korvar, ostar, kryddor, oliver, nötter och allt man kan tänka sig! Vid många stånd lagade de mat i stora kärl eller bakade bröd och det pratades utrikiska till både höger och vänster.

Greek Taverna! Där åt Pappsen och jag två gånger när vi var i San Augustin. Så gott!

Engelsk fudge! Här spelade de så bra musik så vi var tvungna att handla!

Det är svårt det här med engelskan. Bäbisens Mormor och jag hade stora problem med att veta vad vi skulle svara när alla avslutade köpen med ”Have a nice day!”

Vi svarade ”The same to you.” men det låg inte riktigt bra i munnen. Vad svarar man egentligen?

Nåväl, vi köpte korv i flera stånd, dyr engelsk fudge, nybakat bröd och åt spansk paella. De hade ett helt stånd med cheddarost av olika slag också så det ville vi köpa.

”One cheddarost, please!” sa Bäbisens Mormor förnumstigt.

”Which one do you want?” undrade engelsmannen.

”C-H-E-D-D-A-R” förtydligade Bäbisens Mormor.

Haha.

Det var verkligen en upplevelser för ett par lantisar! Bäbisen och jag blev nästan yra i huvudet av alla intryck. Jag köpte en strandklänning också och när den trevliga och pratglade försäljaren överraskat Bäbisen genom att smyga upp på olika sidor om vagnen så blev både Bäbisen och jag så vimmelkantiga att vi fick åka hem.

Sen tog vi en lång middagslur både Bäbisen och jag. (Jag blir mer och mer lik en Bäbis ju längre tid jag spenderar hemma. Idag var första dagen som Bäbisen bara sovit ett pass och jag känner verkligen hur trött jag är nu ikväll.)

Men vi åkte i alla fall ut till Bäbisens Morfar och tankade själen lite vid åkrarna. Alla vi syskon var där och vi promenerade, pratade och lekte med barnen.

  Det är så vackert nu i skördetider!

Rågvete

Ja, jag borde tagit en bättre bild men tanken slog mig inte förrän vi ätit upp så ni får nöja mig med min instagram-skryt-bild.

Och det är fint att få tapas som start på fredagsmyset. Tunt skuren salami, tjocka skivor cheddar, österrikiskt vallmobröd och varsin kall öl!

Hur gott som helst!

Till efterrätt blir det engelsk fudge!