En präktig tur till biblioteket

Idag gick vi till biblioteket. Det var Barnet, Lillan och jag.

Jag har inte varit där på en herrans massa år, vad jag minns, och det skäms jag för. Mitt drömjobb var faktiskt länge att bli bibliotekarie och jag har ju också en halvfärdig utbildning som det. Jag har inte helt gett upp drömmen heller utan tänker att jag ska göra ett gott intryck på blivande kollegor.

Men jag vet inte vad som händer när jag känner mig pressad att göra bra ifrån mig. Jag, som i vanliga fall är oansenlig och lite blygsam, förvandlas till en bullrig och skrävlig rektorstyp. Istället för att vara tyst och stilla måste jag liksom göra en stor affär av allt.

”Hur är de här böckerna sorterade?” frågar jag myndigt direkt när jag kliver in.

För att inte avslöja att jag har ett fult linne utan BH under har jag knäppt täckjackan upp till hakan. Det får mina kinder att pressas upp en aning.

”Eh..” säger kvinnan bakom disken.

”Ja, är de sorterade efter titel?” frågar jag barskt.

Som om någon bok i något bibliotek någonsin var det. Som om det vore mycket lättare att hitta alla Astrid Lindgrens böcker om man fick gissa titel istället för att de bara stod på samma ställe.

”Eh… nej, de är sorterade efter författare.” svarar bibliotekarien.

”Ah, gott.” säger jag.

Sen svänger jag mig med lite författarnamn också för att visa min kunnighet.

”Då kanske jag kan hitta några böcker av Barbro Lindgren då. Hon är bra.”

Jag bläddrar bland böckerna.

”Den här har vi hemma. Den här har vi läst. Den här har vi hemma.” rapar jag. Ja, inte är vi bortkomna bara för att vi så sällan besöker biblioteket, inte.

När vi så plockat ut ett antal böcker till barnen gör jag klart för alla och envar att det är mammas tur att leta.

Med viktig min marscherar jag hylla upp och hylla ner.

”Den här har jag läst. Jaha, Maryan Keys. De har jag läst.” skrävlar jag. ”Kristin Hannah, har jag läst den?”

” Ja, det har jag.” fortsätter jag snabbt, fast jag inte har det. Jag vill inte förstöra den här imagen som jag tror mig ha skapat.

”Men nu ska vi se.” säger jag och stannar vid Mons Kallentoft.

Det börjar bli varmt i täckjackan.

”Här har vi nog nån bok som jag har missat.” säger jag.

Jag väljer två böcker.

”Nu blir de ju inte i kronologisk ordning… jag ser mig om i mjugg för att se om jag har någon imponerad åskådare ”men det får gå ändå.” fortsätter jag besviket när jag inser att jag inte har det.

Sen gör jag en stor affär av att ta mig till disken. Jag bär mer eller mindre fram en bok i taget, men avbryter ibland för att, helt planlöst och under mycket stånk och stön, flytta runt Lillan lite i bilbarnstolen.

Jag har redan hunnit berätta för alla att jag inte varit på biblioteket på åratal, men nu säger jag det igen. Under högtidliga former lämnar jag också fram mitt gamla inplastade lånekort från 90-talet som jag har letat fram.

”Ojojoj,” skrattar bibliotekarien. ”Nä, de här gamla korten har vi inte registrerade i databasen. Vi har bytt kort flera gånger sen dess. Då har du verkligen inte varit här på länge.”

Jag skrattar förmätet, nöjd över reaktionen.

”Då är det ingen idé att vi letar efter dig i datan då. Då har du inget kort registrerat nu?”

”Nähähä” gnäggar jag. ”Det behövs inte!”

Hon söker på mitt personnummer ändå.

”Eh…” säger hon, och jag ser att hon skäms lite å mina vägnar. ”Du har faktiskt TVÅ nya kort registrerade här. Ska jag ta bort ett?”

Det lägger lite sordin på stämningen vi har byggt upp och jag funderar på om jag ska säga att det kanske är min syster som har varit här och uppgett mina siffror. Hon kom hem med ett papper från biblioteket en gång. Jag bestämmer mig för att låta bli.

Som genom ett under låter jag också bli att upprepa hur varmt jag tycker att det har blivit, som man annars gör i liknande situationer (Oj, vad varmt det är. Är det inte väldigt varmt här inne? Är det bara jag eller är det väldigt varmt här inne? fast det är uppenbart att man bara skäms.) Nej, jag sitter högröd, svettas ymnigt och lider under tystnad.

Den här svettningen i kombination med att jag inte har någon deo på mig är sannerligen förödande. Nu när jag sitter ner skaver täckjackan en del i de upptryckta kinderna också.

När hon frågar om jag verkligen kommer att komma ihåg pin-koden, samtidigt som hon skyndsamt sträcker sig efter ett papper, dunkar jag bara med ett flottigt finger mot pannan, som för att visa att här inne, här finns det minsann kapacitet.

När jag så äntligen får mitt lånekort packar jag ner böckerna i en påse som jag inte kan betala för.

Jag ler lite lustigt medan jag tar på mig toppluvan. Sen föser jag Barnet framför mig och går.

Jag hoppas att mina blivande kollegor blev nöjda.

 

 

 

Vad svarar man på ”Säg nåt kul!”?

”Säg nåt kul!”

Är det bara jag som får prestationsångest av uppmaningen som ofta kommer när man sätter sig i fikarummet eller när det varit tyst ett tag i samtalet?

Jag vet inte riktigt vad man förväntar sig av mig? Jag har själv aldrig sagt så till någon så jag vet inte vad man brukar svara. Oftast hasplar jag bara ur mig:

”Eh…jo, men… Jag var på IKEA i helgen.”

Borde jag berätta en rolig historia istället? En om Bellman? Eller nåt kortare?

Världens vigaste man, kröp in i arslet och försvann.

Nä, det känns uttjatat.

Ska jag berätta nåt roligt om mig själv?

En gång rapade jag upp en hel skiva champinjon. Den landade på capricciosan igen.

Fast varför ska jag fläka ut mig? Personen som ställde uppmaningen kanske kan tåla lite?

Du ser ut som en ballong i ansiktet när du gör så där.

Eller så kanske man inte får säga?

Det kanske inte behöver vara så roligt egentligen, det kanske räcker att det är intressant?

Visste du att en snigel kan sova oavbrutet i tre år?

Ja, sånt tycker jag bättre om. Jag älskar fakta!

När man gör reklam för klockor ställer man ofta visarna på 10 över 10 för då ser klockan glad ut och man vill köpa den.

Piloter som måste använda katapultstol blir cirka tre centimeter kortare efteråt.

Eller nåt som inte direkt kommer som nån överraskning för oss småbarnsföräldrar.

Under en bebis första år ser hen till att föräldrarna förlorar i genomsnitt 400-750 timmars sömn.

Nu är jag laddad! Nu slipper jag känna mig tagen på sängen nästa gång!

Och då slår det mig att de personer som brukar be mig att säga nåt kul kanske själva har en massa roliga saker som de vill få tillfälle att säga? De kanske sitter på en hel arsenal med såna här fakta och så frågar jag aldrig tillbaka! 

Snopet.




Pappaskämt #25

pappaskämt3

Män.

Det finns kanske saker som de är bra på – men inte är det kommunikation.

Det ska vara klara besked. Raka spår – inget fjomp. Då går det dem förbi.

Vi kvinnor envisas ändå med att linda in saker och dela ut ordrar i form av frågor, vi vill ju inte att det ska låta hårt!

”Lillan har bajsat, kan du byta blöja sen?” säger jag artigt och förväntar mig (varje gång – visst är det konstigt?) att Pappsen ska resa sig direkt och skrida till verket.

Men Pappsen hör bara ”SEN” och fortsätter lugnt att titta på tv.

Eller som jag hörde i mataffären.

”Kan du kika på lite pålägg?” säger kvinnan älskvärt.

”Kika på!? Det är väl inget att kika på!” vrålar mannen. ”Ska vi ha pålägg eller inte?”

Övertydlighet är det som gäller.

En dag när allt går snett

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.

 

Ung och snygg

Det är inte så att man aldrig får komplimanger för sitt utseende längre. (Ja, det är väl inte så att de duggar tätt heller…) 

Fast det tråkiga med komplimangerna numera är att de oftast avslutas med ett ”…för att…” 

Jo, men du ser ju bra ut… för att vara 32 år.” 

 ”Du är ju rätt fräsch… för att ha fött två barn.” 

 Man är liksom aldrig bara snygg. 

 Ändå känner jag mig nöjd. Det känns som att jag äntligen har fått min kropp tillbaka!

Inte som att jag har gått ner alla gravidkilon eller så, det har jag visst inte. Det sitter en krans runt magen som nickar ivrigt när jag säger något viktigt. 

Eller när jag går fort, eller hur det är? 

Men jag känner mig ändå lätt och smidig igen. Jag mår bra. Det är skönt att slippa gravidbesvär och allt jobbigt efter en förlossning.

Jag kan dricka kaffe igen och jag får dricka vin och äta mögelost om jag vill. 

Relativt nyförlöst begav jag mig till systemet. Det var inte muntert. För första gången nånsin fick jag inte visa leg, och jag som ser så ung ut (för min ålder). Så idag gjorde jag en ansiktsmask och la ett par gurkskivor över ögonen. Det blev fridfullt i flera sekunder.

Sen började Barnet klättra på mig 

”Inte gurka! Mamma, inte gurka! Inte ögonen! Inte gurk-linser”

Och sen började Lillan skrika också. 

Nu när jag tittade mig i spegeln blev jag ändå full av beundran över resultatet. 

”Fin hy” bedömde jag. ”Ser ung ut, kanske 27,” kisade jag där i skumrasket i hallen. ”Och då är jag ju ändå 32 år och tvåbarnsmamma,” la jag belåtet till. 

Jag gick gick ut till Pappsen i garaget. Han såg glad ut och gjorde tumme upp. 

”Han ser det också.” insåg jag. 

”Du tycker att jag är snygg.” konstaterade jag och i mysbyxor med häng och håret kladdigt av bebiskräks lutade jag mig lojt mot dörrposten. 

Pappsen frustade till. 

Nä hä hä,” gnäggade han. ”Fast det går bra här ute.” sa han. 

 Jag gick raskt in igen.

”Den där Pappsen borde veta hut.” mumlade jag.

Kransen runt magen nickade ivrigt.  

Pappsen biter ifrån

”Det där har han fått efter dig.” säger jag till Pappsen vid frukostbordet när Barnet just lägger armen i smörgåsen efter att jag har torkat av honom.

Pappsen, som ägnar nio av tio vakna timmar åt att häckla mig, ser plötsligt mycket kränkt ut.

”Ja, men vad då, du är ju klantig.” säger jag.

Pappsens mun blir till ett streck.

”Fast du välter ju alltid ut saker och slår emot grejer och så…” fortsätter jag.

Riktigt så är det väl inte,” säger Pappsen förorättat.

Sen tar han en sista tugga på smörgåsen, reser sig resolut upp och slår huvudet i taklampan.