Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.