Jag förstår inte varför jag har blivit sån här för? Det var jag ju inte innan mammaledigheten.

Förr hade jag stenkoll på vad jag hade sagt och till vem! (tror jag.)

Nu när det inte händer så mycket om dagarna borde det väl vara lättare att ha koll? När jag bara har 3-4 historier att berätta för 3-4 umgängeskretsar borde väl saken vara biff?

Ändå sitter jag glad i hågen och tjatar om samma historia för samma personer varje gång vi ses!

”Jo ni förstår, när vi hade köpt huset och skulle träffa de förra ägarna…” börjar jag.

Och alla lyssnar artigt och ler chevalereskt. Eftersom jag är en sån miserabel historiaberättare så borde jag ju ana ugglar redan när jag märker att folk hänger med i min historia, och om de dessutom förstår att jag har kommit till slutklämmen, utan att jag måste slå ut med händerna och osäkert säga ”Jaaa…?” så borde jag väl genast inse min blunder?

Istället sitter jag glad och nöjd över min prestation och det slår mig inte förrän långt senare att jag ju redan berättat EXAKT samma historia på EXAKT samma sätt VARJE gång vi setts det senaste halvåret!

Usch, skjut mig eller nåt!

Eller uppfinn en mojäng som ger mig en elektrisk stöt när jag börja smyga in på ett område som jag redan har varit på några gånger, och som blir starkare om jag ändå inte fattar vinken.

”Jo, ni förstår…”

bbbzzzt!

”…när vi hade köpt huset…”

bbbzzzt! bbbzzzt!

”…och skulle träffa…”

BBBZZZZTTT!!!

Vänta, jag ska bara stänga av den här mojängen.

”…skulle träffa de förra ägarna… då åt jag TVÅ bitar äppelpaj och sen så spillde jag kaffe på mig.”

Tänk att den här anekdoten gick så väl hem. Den borde jag berätta oftare!