Tabbar i vardagen

IMG_4360.JPG
Ibland visar det sig att man fått saker om bakfoten! Man tror att man haft koll och man kan ha gjort på samma sätt flera gånger, men sen visar det sig att man krånglat till det helt…

Låt mig ge ett par exempel!

Jag hade en kompis här för ett tag sen. En synnerligen smart och begåvad tjej! Det visade sig att hon har en likadan hållare för hushållspapper som vi har. Jag tror att jag fyllde på ny rulle och då utbrast hon:

”Åh, så du har fattat att man ska trycka in knappen!”

När hon skulle byta rulle första gången hade hon vridit och vänt på hållaren och till slut hittat en skruv på undersidan.

IMG_4359.JPGEftersom hon är en handlingskraftig kvinna hämtade hon en skruvmejsel och skruvade isär hållaren.

I krångligaste laget tyckte hon men fortsatte att ta fram skruvmejseln varje gång det var dags att fylla på ny rulle. Fram till den dag då hon provade att trycka in knappen på sidan och överraskande smidigt kunde ta loss delarna!

IMG_4358.JPG

IMG_4357.JPG

Haha! Jag fick verkligen ett gott skratt när hon berättade detta!

Själv kontrade jag med de gånger som jag lagt ut sms-konversationer eller liknande från mobilen på till exempel instagram. Jag har tagit fram kameran och fotat texten eller bilden från mobilen. Det har krävt många försök för att få med lagom mycket och ofta speglar sig blixten i bilden så att man inte ser vad det föreställer. När man väl fått en bra bild får man lägga in den i datorn, mejla den till sig själv, öppna mejlet i sin mobil, spara den och sen lägga ut den.

Oj, vad mycket enklare allt blev när Pappsen visade mig print screen! 😳

Tur att man lär sig nya saker hela tiden!

Jag gjorde i alla fall inget rattomtag

IMG_4255.JPG
Vi håller på att göra i ordning ett rum på övervåningen. Idag möttes vi upp efter Pappsens jobb och köpte tapeter. Vi gjorde som vi brukar. Först gör vi iordning ett rum jättefint och sen snålar vi in på tapeterna. Vi slog till på billigaste sorten som till vår glädje dessutom var nedsatta!

Sen åkte Pappsen och Barnet hem och jag tog Fulbilen och åkte och storhandlade.

När jag skulle åka in på parkeringen fick jag vänta på en bil som backade för att ställa sig tillrätta.

När man sitter i en bil, låt vara att det är i en Fulbil, är det lätt hänt att man blir lite uppblåst.

”Den arme stackaren gör omtag.” tänkte jag pompöst medan jag stod i uppförslut och slirade koppling. När bilen framför mig hamnat rakt visade jag bestämt hur skåpet skulle stå. Med högdragen min rattade resolut in och på en parkeringsplats. ”Jaha, här blev det spikrakt direkt, ja!” tänkte jag förmätet medan jag drog i handbromsen.

”Hej!” ropade ett par glada stämmor från andra bilen när jag skuttade ut.

Förvirrat såg jag mig omkring.

Såg du inte att vi vinkade!?” utbrast de. Ett kompispar som tydligen kört andra bilen.

Eh… hrmm… nä. Jag hade ju så fullt upp med att sitta i Fulbilen och pösa åt dem. Men det sa jag inte.

Vissa saker säger man inte.

På samma sätt valde de att inte kommentera att Fulbilen visade sig stå så mycket på sniskan att man inte kunde avgöra om jag hade försökt ställa mig vågrätt eller lodrätt…

Min moraliserande mojäng

Jag förstår inte varför jag har blivit sån här för? Det var jag ju inte innan mammaledigheten.

Förr hade jag stenkoll på vad jag hade sagt och till vem! (tror jag.)

Nu när det inte händer så mycket om dagarna borde det väl vara lättare att ha koll? När jag bara har 3-4 historier att berätta för 3-4 umgängeskretsar borde väl saken vara biff?

Ändå sitter jag glad i hågen och tjatar om samma historia för samma personer varje gång vi ses!

”Jo ni förstår, när vi hade köpt huset och skulle träffa de förra ägarna…” börjar jag.

Och alla lyssnar artigt och ler chevalereskt. Eftersom jag är en sån miserabel historiaberättare så borde jag ju ana ugglar redan när jag märker att folk hänger med i min historia, och om de dessutom förstår att jag har kommit till slutklämmen, utan att jag måste slå ut med händerna och osäkert säga ”Jaaa…?” så borde jag väl genast inse min blunder?

Istället sitter jag glad och nöjd över min prestation och det slår mig inte förrän långt senare att jag ju redan berättat EXAKT samma historia på EXAKT samma sätt VARJE gång vi setts det senaste halvåret!

Usch, skjut mig eller nåt!

Eller uppfinn en mojäng som ger mig en elektrisk stöt när jag börja smyga in på ett område som jag redan har varit på några gånger, och som blir starkare om jag ändå inte fattar vinken.

”Jo, ni förstår…”

bbbzzzt!

”…när vi hade köpt huset…”

bbbzzzt! bbbzzzt!

”…och skulle träffa…”

BBBZZZZTTT!!!

Vänta, jag ska bara stänga av den här mojängen.

”…skulle träffa de förra ägarna… då åt jag TVÅ bitar äppelpaj och sen så spillde jag kaffe på mig.”

20131229-200556.jpg

Tänk att den här anekdoten gick så väl hem. Den borde jag berätta oftare!