Avgiftning från TV

Som sagt så är det en bra tid med barnen nu. För bara ett par veckor sen slet jag mitt hår, Lillan skrek eller gnällde nästan konstant och Barnet gick antingen bärsärkagång eller busade i skymundan.

En dag när jag dessutom hade en ordentlig huvudvärk lånade jag Barnets hörselskydd ett tag och gick runt med här hemma bara för att orka.

Men nu är den fasen över och det är rätt lugnt igen. Ja, just nu skulle jag säga att det är ganska lätt att vara tvåbarnsmamma. Barnet är så stor och redig och klarar mycket själv och Lillan är nöjd och tar sig fram dit hon vill. Sen en tid tillbaka sover hon oftast bara en gång på dagen också och då sparar jag mycket tid på sövning och blir inte lika låst. Det är väl lite så, när barnen blir runt ett år blir allt så mycket enklare!

Just nu provar vi dessutom att vara utan tv. Vi hade helt enkelt haft på den för mycket på sistone, tyckte vi. Ibland är det en gudagåva att ha ständig tillgång till barnkanal, barn-appar och ipads, andra gånger är det mer till besvär. Visst är det bra när jag till exempel vill söva Lillan utan att Barnet kommer och stör, men det här att det inte är någon ände på det blir jobbigt. När jag var liten var det barnprogram klockan 18.15 och när det var slut så var det slut. Det var inget mer med det. Nu måste man alltid bryta fast Barnet vet att det väntar fler program, och det blir alltid en konflikt.

Men i söndagsmorse drog vi ur sladden och än så länge har vi inte satt i den igen. Och det går SÅ bra! Barnet är mycket mer harmonisk och har knappt tjatat alls om tv:n. Han leker, bygger med sitt lego, bläddrar i nån bok eller hänger efter mig, precis som det ska vara. Och jag tycker att vi slipper de här röjar-lägena som han annars har kommit in i efter att ha suttit stilla framför tv:n. Säkert åker sladden in snart igen men just nu saknar vi absolut inte tv:n. Det finns så mycket annat man kan göra. Överlag är jag ganska trött på skärmar just nu. Jag har dessutom tagit bort min facebook-app i mobilen så att jag inte ska ”råka” trycka på den så fort jag tar upp telefonen. Nu blir det mest bara några snabba och effektiva minuter vid Facebook och Instagram per dag, inte något slötittande, och det känns också jätteskönt.

Jag menar inte att sitta på några höga hästar och vara moraltant, andra får göra som de vill, men just nu känns det här bra för oss.

Just nu är det faktiskt en sån bra period att Pappsen och jag ibland tittar på varandra och säger att kanske har vi gjort nåt rätt med barnen ändå.

Allt känns lättare när det börjar bli vår.

Baka med barn

Det är ju oundvikligt att påverka barnen med sina intressen. Pappsen präglar Barnet med sitt bilintresse och jag med matlagning och bakning. Bland annat. Det är svårt att veta vad som ligger i generna och vad som kommer från omgivningen. Men när Barnet var knappt två år och jublade och gjorde glädjepiruetter varje gång han hörde signaturmelodin från ”Mitt kök” så tror jag nog ändå att det mest var för att han sett min reaktion…

Men hur som helst så gör han mig gärna sällskap i köket när jag bakar och lagar mat. Förut har han bara varit intresserad av att provsmaka och när jag gett honom en degbit har den utan undantag åkt in i munnen.

IMG_6602

Bullar med nutella på gång.

Men nu har han börjat att hjälpa till på ett helt annat sätt och han är väldigt noga och visar ett stort tålamod!

Första gången han bakade ”på riktigt” gjorde han allt från att hälla i ingredienserna till att forma degen som han penslade och strödde frön på. En annan gång när jag bakade plockade han fram kruskaveln och gjorde knäckebröd till farfar. Man blir så stolt!

IMG_7885

”Bollar” och ”ormar”

Fast det finns en del baksidor (haha) också. Allt tar ruskigt mycket längre tid när det är barn med och det ser ut som ett slagfält efteråt! Dessutom kan man inte gärna baka gå-borts-fika tillsammans med barnen eftersom hygienen är under all kritik! Fingrar som kladdar i allt, slickas av och kladdar på nytt. Och sist han var med när jag lagade mat gjorde jag nåt stressigt och hade inte full koll på honom. När jag sen tittade till satt han naken på köksbänken och studsade rumpan mot hushållsvågen.

”Rumpan väger tre kilo!” ropade han.

Håhåjaja.

Men för att ändå uppmuntra hans intresse ytterligare har jag lovat honom ett barnförkläde. Det kanske förbättrar hygienen något också.

Det är så roligt med barn ändå att de kan uppskatta enkla saker så mycket. Bara en sån sak som strössel på kakorna möts av hurrarop.

IMG_7888

Ja, det är en ganska rolig tid med barnen nu.

Dagens aggressiva barn

IMG_7882

Jag är väldigt intresserad av relationer och samspelet mellan människor. Inte för att jag är duktig på det, utan tvärtom, för att jag ser mina brister och vill lära mig mer.

En relation som är svår, mest eftersom den är så viktig, är relationen till våra barn. Jag får så lätt dåligt samvete, särskilt om jag läser något som hobbypsykologerna på Facebook skriver om dagens usla föräldrar. Då känner jag mig som en dålig mamma och när jag gör det får jag svårare att hantera mina barn, i alla fall när de är arga och missnöjda. Då känns det som personlig kritik av mig. Men jag vet ju att aggression inte är någon dålig känsla, det är upp till mig som förälder att tolka barnens signaler rätt och att finnas där som bra förebild.

Många menar att dagens barn är så högljudda och tar plats och inte visar respekt. De är jobbiga. Och det tycker väl jag också ibland. Men jag tror inte att det bara handlar om att vi idag är för slappa i våran uppfostran. Jag tror att det delvis betyder att dagens barn vet att de är älskade och accepterade för dem de är, de behöver inte foga sig i rädsla för att inte vara föräldrarna till lags eller för att inte passa in i ett beteende som är accepterat inom familjen (eller i klassrummet). De är bara vanliga barn med känslor och beteenden som hör barndomen till. Jobbiga barn som blir bra vuxna, tänker jag. Sen finns det förstås mycket som är dåligt idag också, överstimulerade barn som aldrig hinner varva ner och känna efter, eller ha tråkigt och därmed bli kreativa. Och föräldrar som är stressade och inte hinner se sina barn ordentligt, eller inte orkar ta konflikter med dem. Det finns mycket som kan bli bättre, alltså.

Min 3,5-åring är en pojke med mycket känslor. Att han ofta är högljutt glad och sprudlande tycker jag ju bara är roligt, men att han sen blir lika högljutt vild och arg känns inte lika enkelt att hantera. Därför har jag precis läst boken ”Aggression – ett nytt och farligt tabu” av Jesper Juul. Och den var så bra!  Jag höll med i så mycket som han skrev, även om jag själv inte har kunnat formlera det. Och istället för att få mig att känna mig som en dålig mamma känner jag mig inspirerad till att uppfostra mina barn på ett bra sätt.

Kort och gott menar Jesper Juul att vi i dagens samhälle tror att vi är bra föräldrar om vi inte tappar tålamodet eller blir arga på våra barn. Och vi vill inte tillåta våra barn att vara riktigt arga eller ledsna heller! Istället borde vi välkomna barnens aggression som en inbjudan, ”jag vill signalera att jag tycker att något är fel och det här är det enda sätt som jag känner till.” Och vi föräldrar måste vara öppna och verkligen se barnen, inte bara försöka forma dem till fogliga barn som ska bli omtyckta av förskolepersonalen eller som ska få andra att tycka att vi har lyckats i våran uppfostring. Han menar att vi fokuserar för mycket på barnen när de inte fungerar som vi vill. Istället för att etikettera barn som problematiska och kanske sätta en bokstavs-diagnos på dem så borde vi se på de vuxna och på samhället. Ofta är barnens aggressioner bara helt sunda reaktioner på den situation som de befinner sig i. Det kanske inte är barnet som behöver hjälp, det kanske är föräldrarna, omgivningen eller samhället som behöver ändra på sig.

IMG_7877

Jag skulle kunna skriva många exempel från boken, men om man är intresserad av sånt här får man läsa boken själv istället. Själv ska jag försöka hitta fler böcker av Jesper Juul.

Trädgårdstankar och infiltration

Jo, jag går ju med många trädgårdstankar nu. Vi har tagit ner ganska mycket träd och buskar i trädgården sen vi flyttade hit. En del för att de helt enkelt var fula, vissna eller skuggade för mycket, och en del funderar vi på att ta bort eftersom Pappsen är orolig för att rötterna ska störa infiltrationen från brunnen.

Vi har enskilt avlopp med en tank, och infiltrationen ligger under hallonlandet. Vi har redan tagit bort två körsbärsträd som var fula och inte vare sig blommade eller gav några körsbär (förstås då), men om Pappsen fick bestämma skulle nästa körsbärsträd, rönnen i slänten och hela hallonlandet få stryka med.

IMG_5926Jag vet egentligen inte om rötterna gör så stor skada nu när det är uppväxt. Jag vill ju ha kvar mina hallon och jag är rädd att det blir väldigt tomt om de andra träden också ska försvinna.

Så småningom borde vi kanske göra en bättre infiltration på ett annat ställe i trädgården där det inte växer så mycket, och låta det vara som det är så länge.

Dessutom har vi en högrest tuja som herre på täppan rakt framför huset, som jag gärna skulle se försvann, men i så fall blir det ju väldigt tomt på framsidan. Så nu vet vi inte riktigt i vilken ände vi ska börja. Vad vi ska spara och vad vi ska ta bort och vad vi ska plantera för nytt istället.

IMG_3736IMG_5749

Den står verkligen mitt framför huset, den där tujan, och jag som inte är så förtjust i barrträd har aldrig riktigt gillat den. Jag tänker att det finns så mycket annat som skulle vara snyggare där ovanför bänken. Kanske något som hänger fram lite, men samtidigt vill jag inte ha för mycket skugga, och inte för mycket rötter som blir i vägen.

IMG_5748IMG_6666

Samtidigt finns det en del som har sagt att de tycker att den är ståtlig och lite tuff där den tronar.

IMG_7038

Vad tycker ni? Spara eller slänga?

PS. Det bästa med att ha egen brunn och tank är när slambilen kommer. Det tycker i alla fall Barnet som väntat och väntat och blev hemskt besviken att vi inte var hemma nu i veckan när tankbilen kom. Annars brukar vi sitta på första parkett.

Lilla tanten

Ja, så går det när jag kommer iväg till biblioteket. Varje liten stund som jag får över sitter jag med näsan i en bok och hinner inte ägna mig alls åt bloggen.

Pappsen sa det när vi nyss hade flyttat ihop, att det bästa han visste var att se mig sitta och läsa. Det var fint sagt, tyckte jag. Att se mig uppkrupen i soffan med en filt om benen och en tekopp i handen, försjunken i en bok, det älskade han. Och det är ju tur, för det är väl något som jag kommer att kunna åstadkomma även i ganska hög ålder!

Dessutom har febern vaknat igen. Rosfebern. Jag öppnade en trädgårdsbok den tjugonde januari och så kom det över mig igen. Nu sitter jag igen och slår i böcker och googlar och läser på om blomningstider, härdighet, upprätta eller bågböjda grenar, starka och svaga dofter, om det är stor risk för svartfläcksjuka eller om blomman blir ful vid regn. Och samtidigt försöker jag att intala mig att jag inte borde plantera någon ny ros alls i år innan jag ser hur de jag planterat hittills tar sig istället!

Jag har hunnit börja med lite hederligt trädgårdsarbete också. Barnet och jag har klippt ner lite perenner (eller timmerstockar, enligt Barnet) och jag har beskärt vinbärsbuskarna och ryckt bort lite ogräs. Det var en solig och fin dag här, vintergäcken blommade och jag fick vårkänslor. Sen kom det snö igen.

Så nu vet ni att jag lever och har hälsan. Nu blir det tekoppen, Mons Kallentoft och pläden igen. Det är tur att Pappsen uppskattar tanten inom mig.

En präktig tur till biblioteket

Idag gick vi till biblioteket. Det var Barnet, Lillan och jag.

Jag har inte varit där på en herrans massa år, vad jag minns, och det skäms jag för. Mitt drömjobb var faktiskt länge att bli bibliotekarie och jag har ju också en halvfärdig utbildning som det. Jag har inte helt gett upp drömmen heller utan tänker att jag ska göra ett gott intryck på blivande kollegor.

Men jag vet inte vad som händer när jag känner mig pressad att göra bra ifrån mig. Jag, som i vanliga fall är oansenlig och lite blygsam, förvandlas till en bullrig och skrävlig rektorstyp. Istället för att vara tyst och stilla måste jag liksom göra en stor affär av allt.

”Hur är de här böckerna sorterade?” frågar jag myndigt direkt när jag kliver in.

För att inte avslöja att jag har ett fult linne utan BH under har jag knäppt täckjackan upp till hakan. Det får mina kinder att pressas upp en aning.

”Eh..” säger kvinnan bakom disken.

”Ja, är de sorterade efter titel?” frågar jag barskt.

Som om någon bok i något bibliotek någonsin var det. Som om det vore mycket lättare att hitta alla Astrid Lindgrens böcker om man fick gissa titel istället för att de bara stod på samma ställe.

”Eh… nej, de är sorterade efter författare.” svarar bibliotekarien.

”Ah, gott.” säger jag.

Sen svänger jag mig med lite författarnamn också för att visa min kunnighet.

”Då kanske jag kan hitta några böcker av Barbro Lindgren då. Hon är bra.”

Jag bläddrar bland böckerna.

”Den här har vi hemma. Den här har vi läst. Den här har vi hemma.” rapar jag. Ja, inte är vi bortkomna bara för att vi så sällan besöker biblioteket, inte.

När vi så plockat ut ett antal böcker till barnen gör jag klart för alla och envar att det är mammas tur att leta.

Med viktig min marscherar jag hylla upp och hylla ner.

”Den här har jag läst. Jaha, Maryan Keys. De har jag läst.” skrävlar jag. ”Kristin Hannah, har jag läst den?”

” Ja, det har jag.” fortsätter jag snabbt, fast jag inte har det. Jag vill inte förstöra den här imagen som jag tror mig ha skapat.

”Men nu ska vi se.” säger jag och stannar vid Mons Kallentoft.

Det börjar bli varmt i täckjackan.

”Här har vi nog nån bok som jag har missat.” säger jag.

Jag väljer två böcker.

”Nu blir de ju inte i kronologisk ordning… jag ser mig om i mjugg för att se om jag har någon imponerad åskådare ”men det får gå ändå.” fortsätter jag besviket när jag inser att jag inte har det.

Sen gör jag en stor affär av att ta mig till disken. Jag bär mer eller mindre fram en bok i taget, men avbryter ibland för att, helt planlöst och under mycket stånk och stön, flytta runt Lillan lite i bilbarnstolen.

Jag har redan hunnit berätta för alla att jag inte varit på biblioteket på åratal, men nu säger jag det igen. Under högtidliga former lämnar jag också fram mitt gamla inplastade lånekort från 90-talet som jag har letat fram.

”Ojojoj,” skrattar bibliotekarien. ”Nä, de här gamla korten har vi inte registrerade i databasen. Vi har bytt kort flera gånger sen dess. Då har du verkligen inte varit här på länge.”

Jag skrattar förmätet, nöjd över reaktionen.

”Då är det ingen idé att vi letar efter dig i datan då. Då har du inget kort registrerat nu?”

”Nähähä” gnäggar jag. ”Det behövs inte!”

Hon söker på mitt personnummer ändå.

”Eh…” säger hon, och jag ser att hon skäms lite å mina vägnar. ”Du har faktiskt TVÅ nya kort registrerade här. Ska jag ta bort ett?”

Det lägger lite sordin på stämningen vi har byggt upp och jag funderar på om jag ska säga att det kanske är min syster som har varit här och uppgett mina siffror. Hon kom hem med ett papper från biblioteket en gång. Jag bestämmer mig för att låta bli.

Som genom ett under låter jag också bli att upprepa hur varmt jag tycker att det har blivit, som man annars gör i liknande situationer (Oj, vad varmt det är. Är det inte väldigt varmt här inne? Är det bara jag eller är det väldigt varmt här inne? fast det är uppenbart att man bara skäms.) Nej, jag sitter högröd, svettas ymnigt och lider under tystnad.

Den här svettningen i kombination med att jag inte har någon deo på mig är sannerligen förödande. Nu när jag sitter ner skaver täckjackan en del i de upptryckta kinderna också.

När hon frågar om jag verkligen kommer att komma ihåg pin-koden, samtidigt som hon skyndsamt sträcker sig efter ett papper, dunkar jag bara med ett flottigt finger mot pannan, som för att visa att här inne, här finns det minsann kapacitet.

När jag så äntligen får mitt lånekort packar jag ner böckerna i en påse som jag inte kan betala för.

Jag ler lite lustigt medan jag tar på mig toppluvan. Sen föser jag Barnet framför mig och går.

Jag hoppas att mina blivande kollegor blev nöjda.

 

 

 

Bonden har ont i nacken

Så här när barnen sover pöser mammahjärtat som vanligt över. Nog för att man känner sig som en urvriden trasa efter en dag, men ändå. Nu när de sover. Så fina de är. Så duktiga. Så stolt jag är.

Barnet leker så bra, och allra helst vill han leka med sin mamma. Det bästa han vet är när vi leker rollekar med dockor eller figurer. Han är Pippi och jag är Annika, eller han är Bonden och jag är Fruen. Och så har vi några bifigurer också. Krokodilen som bits, Hunden som bajsar, Kossan som rymmer och Veterinären. Veterinären är allt-i-allo.

Jag kommer ju ihåg hur inne man blev i den där fantasivärlden när man själv var liten, att man kunde leka hur länge som helst. Antingen var det syrran och jag med barbiedockorna eller lillebrorsan och jag med legofigurerna.

Jag är stolt över att Barnet tycker om sociala spel och inte bara att brumma runt runt med en traktor. Och ändå… jag skäms… men jag tycker inte alltid att det är superkul att ligga på golvet och bli rädd för krokodilen för sjuttielfte gången eller att skälla på hunden för att han har bajsat inne på McDonalds IGEN. Jag har haft ont i nacken och ryggen i en period så då har jag känt mig lite ursäktad och sagt att ”Mamma tycker att det är jättekul att leka med dig, men just nu har jag så ont i nacken så jag kan inte ligga på golvet.”

Och sen senare när vi leker så har han såklart snappat upp så efter det har alla figurerna ont i nacken.

”Ah!” säger Bonden med Barnets tillgjort mörka röst. ”Jag har SÅ ont i nacken idag.”

och då känner jag mig lite dålig.

Eller som idag:

”Har du ont nånstans idag, mamma?”

”Nej, det har jag inte.”

”Jaaa! Då kan vi leka!”

Jag måste verkligen ta tag i den här gamla kroppen. Jag har sagt sen i somras att jag ska gå till kiropraktorn för att se om alla leder sitter som de ska efter förlossningen. Då var det mer bäckenet jag funderade över, men nu behöver väl nacken en knäck också. Jag gick till kiropraktorn för några år sen och efter ett pass där kändes det som att jag kunde vrida på huvudet ett helt varv. Vi får se om han får lika bra ordning på mig denna gång.

IMG_7842

Bonden och Fruen. Bonden påstår att det är nacken som gör ont men, ja… jag vet inte jag.