Dagens aggressiva barn

IMG_7882

Jag är väldigt intresserad av relationer och samspelet mellan människor. Inte för att jag är duktig på det, utan tvärtom, för att jag ser mina brister och vill lära mig mer.

En relation som är svår, mest eftersom den är så viktig, är relationen till våra barn. Jag får så lätt dåligt samvete, särskilt om jag läser något som hobbypsykologerna på Facebook skriver om dagens usla föräldrar. Då känner jag mig som en dålig mamma och när jag gör det får jag svårare att hantera mina barn, i alla fall när de är arga och missnöjda. Då känns det som personlig kritik av mig. Men jag vet ju att aggression inte är någon dålig känsla, det är upp till mig som förälder att tolka barnens signaler rätt och att finnas där som bra förebild.

Många menar att dagens barn är så högljudda och tar plats och inte visar respekt. De är jobbiga. Och det tycker väl jag också ibland. Men jag tror inte att det bara handlar om att vi idag är för slappa i våran uppfostran. Jag tror att det delvis betyder att dagens barn vet att de är älskade och accepterade för dem de är, de behöver inte foga sig i rädsla för att inte vara föräldrarna till lags eller för att inte passa in i ett beteende som är accepterat inom familjen (eller i klassrummet). De är bara vanliga barn med känslor och beteenden som hör barndomen till. Jobbiga barn som blir bra vuxna, tänker jag. Sen finns det förstås mycket som är dåligt idag också, överstimulerade barn som aldrig hinner varva ner och känna efter, eller ha tråkigt och därmed bli kreativa. Och föräldrar som är stressade och inte hinner se sina barn ordentligt, eller inte orkar ta konflikter med dem. Det finns mycket som kan bli bättre, alltså.

Min 3,5-åring är en pojke med mycket känslor. Att han ofta är högljutt glad och sprudlande tycker jag ju bara är roligt, men att han sen blir lika högljutt vild och arg känns inte lika enkelt att hantera. Därför har jag precis läst boken ”Aggression – ett nytt och farligt tabu” av Jesper Juul. Och den var så bra!  Jag höll med i så mycket som han skrev, även om jag själv inte har kunnat formlera det. Och istället för att få mig att känna mig som en dålig mamma känner jag mig inspirerad till att uppfostra mina barn på ett bra sätt.

Kort och gott menar Jesper Juul att vi i dagens samhälle tror att vi är bra föräldrar om vi inte tappar tålamodet eller blir arga på våra barn. Och vi vill inte tillåta våra barn att vara riktigt arga eller ledsna heller! Istället borde vi välkomna barnens aggression som en inbjudan, ”jag vill signalera att jag tycker att något är fel och det här är det enda sätt som jag känner till.” Och vi föräldrar måste vara öppna och verkligen se barnen, inte bara försöka forma dem till fogliga barn som ska bli omtyckta av förskolepersonalen eller som ska få andra att tycka att vi har lyckats i våran uppfostring. Han menar att vi fokuserar för mycket på barnen när de inte fungerar som vi vill. Istället för att etikettera barn som problematiska och kanske sätta en bokstavs-diagnos på dem så borde vi se på de vuxna och på samhället. Ofta är barnens aggressioner bara helt sunda reaktioner på den situation som de befinner sig i. Det kanske inte är barnet som behöver hjälp, det kanske är föräldrarna, omgivningen eller samhället som behöver ändra på sig.

IMG_7877

Jag skulle kunna skriva många exempel från boken, men om man är intresserad av sånt här får man läsa boken själv istället. Själv ska jag försöka hitta fler böcker av Jesper Juul.

Mina mest pinsamma: 3

Jag kommer ihåg att Cecilia Blankens gjorde en bok för ett antal år sen där folk fick berätta om sina mest pinsamma händelser. Sånt är alltid kul! Jag tänkte köpa boken då men det blev aldrig av.

Jag har ofta funderat på vilka mina mest pinsamma händelser är och jag tror att jag har det ganska klart för mig.

Jag tänkte bjussa på topp tre.

Så här kommer min tredje mest pinsamma händelse!

Jag var på fest hos min kompis. Vi var 17-18 år och förutom oss var det bara ett stort grabbgäng som vi umgicks med. Såklart kände man sig snygg och uppskattad som man bara kan göra när man är nästan ensam tjej bland en massa unga killar. Jag gled omkring, rörde mig lite ärtigt från rum till rum och oj så beundrad jag kände mig. Så fort jag gick in i ett rum hade jag allas blickar på mig.

Med vetskapen om detta var jag nonchalant på väg in i ett av rummen där det satt en drös med killar. Jag slängde med håret, putade lite med munnen, det var alldeles knäpptyst i rummet och allas blickar hängde på mig.

”Jag sköter mig bra.” tänker jag.

Men då!

En av de lite skojfriskare killarna har gömt sig bakom dörren och nu hoppar han fram och skriker!

Jag blir förvånad och jätterädd! Alla killar blir tysta, de ser ner i backen och skäms men det är inget mot mig! Jag är knallröd, skäms som en hund och vet inte vart jag ska ta vägen men försöker att nervös-prata bort det.

Jaja, att bli skrämd är väl inte så farligt? Det kan vara lite sött också.

Om man inte i rena förskräckelsen råkar lägga av en jättefis, vill säga.

Sorry, I farted.

Gammal bild. Fräsch och nyfist.

bortgjord

 

 

Hallonbåtsracet – En bok som gör skillnad

DSC_0798

Jag har fått läsa en barnbok som jag gärna vill tipsa om!

Den heter Hallonbåtsracet och är skriven av Mikael Rosengren.

Hallonbåtsracet är en fin och tänkvärd bok. Den handlar om en svensk familj som är på semester i Thailand där de besöker ett barnhem. Barnen märker att det finns skillnader mellan länderna och att de bor på olika sätt, men de finner också likheter och vänskap!

I slutet av boken finns frågor där man tillsammans med barnet kan diskutera och reflektera över vad man läst, så att man på det sättet övar inlärning och läsförståelse.

Mitt kille är lite för liten än så länge, han tittar mest på de fina illustationerna av Märta Lindqvist, men för lite större barn kan den väcka många tankar och funderingar.

DSC_0805 (2)

Författaren har startat Childrens book for change som med hjälp av sagoböcker stöttar utsatta barn, djur och natur.

För varje såld bok går 10 kronor till ett barnhem i Muang Mai i Thailand.

Provläs gärna boken genom att klicka här eller kika in på bokens facebook-sida: Hallonbatsracetbarnbok.