Rabarber är så väldigt god och användbar! Jag älskar den syrliga smaken och föraningen av sommar. Den där allra första smulpajen för året, så klart med rabarber, är verkligen något extra.

I år har jag flyttat på mina plantor så de får vila från skörd ett tag. När värmen kom och körsbärsträden blommade kände jag ändå att suget efter rabarberpaj behövde stillas, så mamma fick komma med rabarberstjälkar från sig. Jag fick så mycket att det räckte till både paj och en omgång med saft.

Det är så roligt nu när man har barn att bjuda på fika. Förr när jag gjorde paj åt jag mest själv och sen fick jag till slut slänga halva pajen. Nu när både barnen, farfar, Pappsen och jag åt försvann hela pajen i ett nafs. Härligt!

Saften däremot fick jag ha för mig själv eftersom jag gillar så sur saft. Men jag tyckte att den var makalöst god! 

Här kommer receptet! Vill man inte ha sur saft får man ta den större mängden socker.

  Hemmagjord rabarbersaft 

Dag 1

1,5 kg rabarber 

1 citron

30 g citronsyra

2 liter vatten 

Dag 2

600 g – 1 kg socker 

Dag 1

Skölj och skär rabarbern i mindre bitar/skivor. Tvätta citronen och skär i skivor. Lägg rabarbern tillsammans med citron och citronsyra i en stor kastrull. 

Häll i vattnet i en annan kastrull och koka upp. Häll det kokande vattnet över rabarbern. Ställ svalt i ett dygn.

Dag 2

Sila av saften till en ny kastrull. En vanlig sil duger gott.

Koka upp saften tillsammans med sockret och låt koka i några minuter så att allt socker löser upp sig. Skumma av om det behövs.

Låt svalna och häll upp i flaskor eller frys in.  

Vi har så mycket plommon i trädgården nu och jag brukar aldrig göra nåt särskilt med dem. Det är några intensiva dagar som de är mogna och då äter vi bara från trädet. Resten räfsar vi bort – i bästa fall, annars lämnas det till getingarna, och i år även till vackra amiralfjärilar som vill äta upp sig innan de flyger söderut.

I år ville jag prova att göra en vegansk paj till ett av Barnets födelsedagskalas och hoppades att äpplena skulle vara mogna till dess. Det var de inte riktigt och i sista stund kom jag på att jag kunde prova att använda alla plommon som ju var perfekt mogna istället.

Jag var väldigt osäker på om det skulle bli bra, men både jag och mina gäster åt med god aptit, det blev faktiskt jättegott!

Så om någon mer har plommon i trädgården som man vill använda men inte riktigt vet till vad, så rekommenderar jag denna paj. Det går naturligtvis lika bra med vanligt smör som med mjölkfritt margarin om man inte behöver göra den vegananpassad.

Plommonpaj

500 g plommon
knappt 1 dl socker
2 tsk vaniljsocker
0,5 tsk mald kardemumma

150 g mjölkfritt margarin (eller smör då, i så fall rumstemp.)
1 dl socker
3 dl vetemjöl
1 dl havregryn
0.5 tsk (fling)salt

Sätt ugnen på 200 grader.

Kärna ur och klyfta plommonen. Lägg klyftorna i en skål och rör runt dem med socker, vaniljsocker och kardemumma.

Smörj en form med lite margarin/smör.

Blanda 150 g margarin/smör med de torra ingredienserna med fingrarna till en smulig deg.

Häll plommonblandningen i formen. Smula över degen och grädda i mitten av ugnen i cirka 20 minuter tills den är gyllenbrun.

Vi serverade med vegansk glass och vegansk vaniljsås och förstås igen går det lika bra med vanlig glass och vaniljsås.

Lycka till!

Mer tid över för dem som är viktigast.

Jag har aldrig varit avundsjuk på människor som har höga befattningar, mycket pengar eller många prylar.

Men jag blir alltid lite avundsjuk på (och inspirerad av!) människor som vågar bryta normen och göra det de verkligen tycker är viktigt. Sluta på sitt vanliga jobb och skriva den där boken de alltid fantiserat om, flytta ut med familjen i skogen och leva så enkelt det går… Att bryta ekorrhjulet och stressen i samhället, såna saker!

Själv har jag under småbarnsåren gått med känslan av att det inte borde vara så här. Att man lämnar bort barnen så mycket, skyndar iväg i ottan med dåligt samvete för att man stressar på barnen, kanske kommer sent till jobbet och får dåligt samvete för det. Kommer hem sent på eftermiddagen, slavar med mat och hushåll medan barnen blir satta framför en skärm för att inte vara i vägen. Kastar i sig ett par huvudvärkstabletter för att orka lite till.

Och så på´t igen nästa dag.

En del barn älskar ju förskola/fritids men mina barn är såna barn som helst hade velat vara hemma jämt om de fick välja, och av och till har det varit mycket oro och ledset runt det. Och vad det skär i hjärtat att lämna iväg ledsna och oroliga barn för att inte ses igen förrän en massa timmar senare! (Inte på nåt sätt ont om förskolor och fritids, de gör ett jättebra arbete.)

Varje morgon i flera år har jag tröstat mig med att ”Jaja, det blir bättre sen. Vi ordnar livet på nåt annat sätt snart.” Fast jag har inte haft någon plan för hur, bara känt att det måste bli en förändring.

Och nu sitter jag här. Jag har sagt upp mig från jobbet och sen slutet av januari är jag hemma med barnen mycket mer. Inga supertidiga morgnar, inga stressade, ledsna barn, inga mastodontdagar för barnen i förskola/fritids.

Jag jobbar hemifrån i Pappsens företag med deras pappersarbete och städar hos dem. Och förutom att vi alla lever mycket mer harmoniska liv är det dessutom utvecklande för mig! Jag får lära mig nya saker på ett område som jag inte alls varit så insatt i! Jag har så smått börjat ta över bokföringen och tycker att det är superkul att få lära mig såna arbetsuppgifter. Jag läste bokföring på distans i höstas, med noll vision om att livet skulle ta den här vändningen, utan bara för att kunna hjälpa till lite mer vid sidan av mitt vanliga jobb. Men på nåt sätt var det som att vägen var utstakad ändå, om man får vara lite filosofisk.

Sen menar jag inte att det här är den rätta mallen för alla människor. Andra människor behöver mer kollegor runt sig, deras barn trivs på förskola/fritids, deras livspussel fungerar bra på sitt sätt. Jag är bara glad att vi kunde hitta den här lösningen under småbarnsåren för att göra något som vi tyckte kändes rätt.

Och att vi vågade ta steget.

Avskedsbukett från jobbet

Nöjd och piffad efter avslutningsmiddag med kollegor. Jag hade dragit mig för att säga upp mig för att jag inte ville ha fokus på mig själv med middag och avtackning, men det gick ju bra…

Idag har vi varit lediga. Det är inte så ofta jag är ledig på just onsdagar men det är en väldigt bra dag att bryta arbetsveckan på, det känns nästan redan som att det är helg på ingång.

Just idag blev jag lite trött på att bara gå här hemma och plocka efter barnen. Man vill ju inte att de ska sitta framför tv och padda hela tiden men så fort de inte gör det så blir det lätt rätt vilda lekar och de kräver mycket engagemang och underhåll och stökar ner och blir osams.

Dessutom känns det inte som att vi kommer någon vart med något här hemma just nu. Borta är tiden som Pappsen hade ett projekt i varje hörn och inte kunde sitta stilla i soffan i en minut. Nu har vi snarare ett oavslutat projekt i varje hörn, eller åtminstone många tankar och idéer som vi vill komma till skott med men som det aldrig finns tid till.

Egentligen vill jag ju se mig som en människa som har ett hem som luktar rengöringsmedel, nybakta bullar och blommor och där man kan spegla sig i vasken. Nu är det ju inte riktigt så. Här luktar som instängd gammal farbror och prutt och skulle vasken vara en spegel skulle jag se ut som en blandning mellan en flygplansolycka och kräks ungefär. Ja, så det skulle väl stämma på ett ungefär i alla fall.

Och inte blir det bättre av att vi inte har haft någon fungerande fläkt här hemma sen vi flyttade in för fem år sen heller.

Det har verkligen varit med på prioriteringslistan hela tiden men av olika anledningar aldrig blivit av. Egentligen är det ju viktigt med bra inomhusluft och bra ventilation med tanke på alla kemikalier i hemmen idag. Särskilt kanske när jag inte orkar damma så ofta. Men rätt vad det är så blir det väl en fläkt och då ska luften i mitt hem också kännas frisk och fin som utomhusluften direkt efter ett åskoväder i juli.

Så idag tog ungarna och jag vårt pick och pack och drog på bokrea istället för att gå hemma i röran.

Det var skönt att komma ifrån lite och så fick vi lite förströelse att ägna oss åt här hemma också. Till exempel fick jag ännu mer inspiration till den där köksträdgården som jag  har med på att-göra-listan i vår (och jag tror bestämt att den stod med på listan förra året och året före det också.)

Men men, badrummet på övervåningen går det ju framåt med i alla fall.

Eller nä förresten…

Fast tagetesen som jag planterade i söndags har åtminstone tittat upp redan så det är lyckligt!

Det är mycket på jobbet nu och det är svårt att få ihop livspusslet ibland. Ena dagen tycker jag att det är kul med ansvar och känner mig nästan lite vuxen (nåja…), andra dagar vill jag mest dra täcket över huvudet och säga upp mig. Där fick ni för att ni gav mig ansvar, liksom. Skäms på er.

Jag tycker ju att det är viktigt att vara mycket med barnen när de är små och att de inte ska ha för långa dagar på förskola, men det är inte helt lätt att få till när jag har lång restid och sambon har eget företag. Samtidigt tycker jag att det känns bra att ha en jobbidentitet och en egen inkomst.

När man går i olika tankar och kanske funderar på om man vill plugga, jobba kvar på sitt jobb eller byta till nåt annat kan man passa på att fördriva tiden med lite mer matnyttiga tester på internet än de man snöar in på på Facebook, kanske. (”Hur ser ditt fylle-sms ut?” ”Hur skulle du se ut om du vore en man?” Världen väntar. Så många frågor, så många svar.)

Just nu har jag försökt öva upp mina färdigheter på logio.se, där man kan träna inför högskoleprov. Jag har bara gjort högskoleprovet en gång, fick 1,1 i resultat och var lite besviken. Jag tänkte länge att jag skulle göra om det och kanske prestera bättre nån gång i framtiden. Just nu är jag osäker, kan bli platt fall också, inser jag. Enda avsnittet jag behärskar bra idag är ord-delen.

Har du skrivit högskoleprov nån gång och blev du i så fall nöjd över ditt resultat?

Jag jobbar helg ibland. Det bär alltid emot att åka och arbeta på en lördag eller en söndag så man får göra vad man kan för att lindra det.

Till exempel så har vi ganska långt att gå från parkeringen till jobbet.  Men nu har jag börjat att fulparkera på helgerna! Jag står strax utanför dörren bland cykelställ och allt.

I början var jag väl mest rädd. Hjärtat skuttade i bröstet och jag vågade inte gå ut ur bilen om nån tittade. Sen under dagen stod jag som en hök i fönstret och spanade ut över bilen för att se om någon skulle lappa den. Ibland kom Securitas och då fick jag andnöd och kunde inte jobba på en kvart.

Ja, det var både spännande och olustigt, men när helgerna gick och inga böter kom så blev jag alltmer tuff. Jag kände mig som en kung som bara backade in vid dörren (nåja, fram och tillbaks och fram och tillbaks och så öppna dörren och se vart man hamnat egentligen och så börja om från början). Men sen var jag på jobbet på bara tre kliv!

Fast sist jag jobbade helg och intet ont anande styrde mot min nya parkering så stod Securitas där! Shit! Jag visste inte vad jag skulle göra, fick panik och körde ut mot gatan igen som ett jehu.

Där ångrade jag mig. Jag har ju faktiskt aldrig fått böter fast de sett bilen. Jag vände på en tvärgata och åkte tillbaka. Jag skulle just gå ur bilen när jag såg Securatias-vakten gå ut genom dörren. Ujuj! Den här gången reagerade jag snabbt, satte plattan i mattan och for ut på gatan igen.

Men förresten, vakten hade nog bara varit på väg att åka. Att två gånger lämna platsen i full karriär kanske bara ser misstänkt ut. Jag vände igen men var fortfarande skakis så jag stannade vid ett rödljus fast det var grönt.

”Jaja,” tänkte jag, ”nu hinner vakten åka åtminstone.” Och det blev rött. Och det fortsatte att vara rött. Det fanns ingen annan bil i närheten men jag hade rött. Till slut insåg jag att rödljuset trott att jag hade åkt för länge sen och helt enkelt inte tänkte slå om. Osäkert backade jag från trottoarkant till trottoarkant och när jag kommit en bit bort bytte jag växel, satt på helspänn och pressade bilen mot rödljuset på nytt.

Och ja! Det slog om!

Äntligen! Jag var förbi rödljuset och vakten hade helt säkert åkt. Så jag far in till jobbet en tredje gång men…. nej! Securitas står kvar! Det ryckte i gas-foten men jag inser att jag verkligen behöver börja jobba nu. Så jag kliver ur och bums kommer Securitas-vakten ut och jag anar att det faktiskt är mig han varit ute efter hela tiden… Lite ångrar jag kanske mina turer fram och tillbaka men gjort är gjort, nu är det bara att hålla sig kall.

Men jag misslyckas förstås, ser precis så skyldig ut som jag känner mig, tittar honom i ögonen och klämmer fram ett skuldmedvetet: ”Heeeej???” när vi möts.

”Du vet att det är parkeringsförbud här, va?” ropar han.

”Eh, nej det visste jag faktiskt inte. Jag har cirkulerat lite här nu på morgonen men tyckte att det såg okej ut..” säger jag. ”Men jag ska flytta på mig!” lägger jag till och joggar stelt ut till bilen igen, så där som det kan bli när man känner sig iakttagen och benen liksom inte rör sig i takt.

Nu hinner jag definitivt inte ta den långa vägen till parkeringen, utan får betala i P-huset. Sen joggar jag in igen. Vakten har positionerat sig utanför ingången till mitt labb och äter smörgås. Jag ropar onödigt: ”Jag står i parkeringshuset nu!” Han viftar avfärdande och jag springer vidare, försöker se väldigt stressad ut så att han ska förstå att han har uppehållit mig ordentligt genom att ställa till en sån cirkus av det här.

Innan jag började jobba tog jag mig ändå tid att med stor inlevelse och med många gester berätta om min morgon för kollegorna. För sent ser jag att vakten med sin smörgås har första parkett där utanför, men i samma ögonblick som våra blickar möts drar jag i alla fall ihop håret till en jobbtofs och sätter igång att arbeta.

Jag har väl lite svårt att koncentrera mig men till slut är jag igång ändå.

När jag står långt in på labbet i ett litet värmerum och läser av prover hör jag att det knackar på dörren. Vi har inte direkt nåt folk som springer omkring hos oss så jag antar att det är nån av kollegorna. Jag ler och vänder mig om – men vem kikar in genom gluggen i dörren om inte Securitas-vakten!

Herregud, hur hittade han mig här?!

Svetten sprätter till i armhålorna och jag säger ”Va?” tre gånger innan jag ens hör vad han säger.

”Det var du i Volvon, va?”

”Ja, jag ska aldrig mer stå där.”

”Jag skulle bara höra så du inte fick böter igår när jag ringde och rapporterade dig?”

”Nej, men jag ska aldrig mer stå där.”

”Nä, det är lugnt jag vill bara att det inte sprider sig. Om nån börjar vet du…”

”Ja, men jag ska aldrig mer stå där.”

”Jag är mest noga med att ingen står på handikapplatsen egentligen.”

”Nej, jag ska aldrig stå där.”

”Kan du hälsa det till dina kollegor också?”

”Ja visst, det ska jag. Och du… jag ska heller aldrig mer stå där.”

Och sen pep jag iväg innan han hann säga nåt mer och enligt mina kollegor var jag fortfarande inte mig själv på eftermiddagen utan gick fortfarande och såg nervös ut och tittade mig om över axeln.

Och hela tiden undrade jag om jag just skaffat mig en ny kompis eller en ny fiende.

Jaja, jag ska snart jobba helg igen så då är det väl på’t igen bara och se om man kanske har bättre tur med sin fulparkering.

Jag har lite för lite tid över på kvällarna för att hinna göra allt som jag skulle vilja hinna med. Just nu prioriterar jag att gå och lägga mig i tid och kanske klämma in ett avsnitt av Walking Dead mellan sövning av barn och nattning av mig själv. Och så en kvällsmacka. Aldrig missa kvällsmackan.

När jag får mer tid över ska jag blogga oftare, träna mera och börja läsa böcker igen. 

Tänker jag. 

Nån gång när jag får mycket tid över (detta har jag sagt i flera år nu) ska jag framkalla foton och göra en fotobok från Lillans första tid i livet. Jag har funderat på att beställa foton via framkallabilderonline.se som är en framkallningsguide för svenska fotolabb på nätet. Vi gjorde en till Barnet och då vore det ju väldigt orättvist om inte Lillan skulle få en också. Dessutom har barnen börjat intressera sig mycket för foton nu, och det är ju så fint att kunna bläddra bland gamla minnen. 

Även om vi inte framkallat foton på evigheter så har vi ändå gjort en del saker med vissa bilder och det är nog så fint.

Canvas på Barnet som Bäbis. Borde finnas en på Lillan också men så långt har vi inte kommit.

Inramad förstoring

Annars rullar det på som vanligt. Jag längtar mig tokig efter våren men misstänker att jag inte kommer att vara lika flitig med trädgårdsarbete som när jag var mammaledig. Jag är nog mest flitig på att läsa trädgårdstidningar, smida orimliga planer och beställa växter och trädgårdsprylar på nätet. Men bara det blir varmare och ännu ljusare ute så kommer nog lusten att kantskära rabatter och springa och kasta gödsel tillbaka också.

Foton från våran senaste trädgårdsdag när vi fällde ett av de gamla päronträden. Det är viktigt att skapa fina minnen mitt i livet och vardagen också.