Jag jobbar helg ibland. Det bär alltid emot att åka och arbeta på en lördag eller en söndag så man får göra vad man kan för att lindra det.

Till exempel så har vi ganska långt att gå från parkeringen till jobbet.  Men nu har jag börjat att fulparkera på helgerna! Jag står strax utanför dörren bland cykelställ och allt.

I början var jag väl mest rädd. Hjärtat skuttade i bröstet och jag vågade inte gå ut ur bilen om nån tittade. Sen under dagen stod jag som en hök i fönstret och spanade ut över bilen för att se om någon skulle lappa den. Ibland kom Securitas och då fick jag andnöd och kunde inte jobba på en kvart.

Ja, det var både spännande och olustigt, men när helgerna gick och inga böter kom så blev jag alltmer tuff. Jag kände mig som en kung som bara backade in vid dörren (nåja, fram och tillbaks och fram och tillbaks och så öppna dörren och se vart man hamnat egentligen och så börja om från början). Men sen var jag på jobbet på bara tre kliv!

Fast sist jag jobbade helg och intet ont anande styrde mot min nya parkering så stod Securitas där! Shit! Jag visste inte vad jag skulle göra, fick panik och körde ut mot gatan igen som ett jehu.

Där ångrade jag mig. Jag har ju faktiskt aldrig fått böter fast de sett bilen. Jag vände på en tvärgata och åkte tillbaka. Jag skulle just gå ur bilen när jag såg Securatias-vakten gå ut genom dörren. Ujuj! Den här gången reagerade jag snabbt, satte plattan i mattan och for ut på gatan igen.

Men förresten, vakten hade nog bara varit på väg att åka. Att två gånger lämna platsen i full karriär kanske bara ser misstänkt ut. Jag vände igen men var fortfarande skakis så jag stannade vid ett rödljus fast det var grönt.

”Jaja,” tänkte jag, ”nu hinner vakten åka åtminstone.” Och det blev rött. Och det fortsatte att vara rött. Det fanns ingen annan bil i närheten men jag hade rött. Till slut insåg jag att rödljuset trott att jag hade åkt för länge sen och helt enkelt inte tänkte slå om. Osäkert backade jag från trottoarkant till trottoarkant och när jag kommit en bit bort bytte jag växel, satt på helspänn och pressade bilen mot rödljuset på nytt.

Och ja! Det slog om!

Äntligen! Jag var förbi rödljuset och vakten hade helt säkert åkt. Så jag far in till jobbet en tredje gång men…. nej! Securitas står kvar! Det ryckte i gas-foten men jag inser att jag verkligen behöver börja jobba nu. Så jag kliver ur och bums kommer Securitas-vakten ut och jag anar att det faktiskt är mig han varit ute efter hela tiden… Lite ångrar jag kanske mina turer fram och tillbaka men gjort är gjort, nu är det bara att hålla sig kall.

Men jag misslyckas förstås, ser precis så skyldig ut som jag känner mig, tittar honom i ögonen och klämmer fram ett skuldmedvetet: ”Heeeej???” när vi möts.

”Du vet att det är parkeringsförbud här, va?” ropar han.

”Eh, nej det visste jag faktiskt inte. Jag har cirkulerat lite här nu på morgonen men tyckte att det såg okej ut..” säger jag. ”Men jag ska flytta på mig!” lägger jag till och joggar stelt ut till bilen igen, så där som det kan bli när man känner sig iakttagen och benen liksom inte rör sig i takt.

Nu hinner jag definitivt inte ta den långa vägen till parkeringen, utan får betala i P-huset. Sen joggar jag in igen. Vakten har positionerat sig utanför ingången till mitt labb och äter smörgås. Jag ropar onödigt: ”Jag står i parkeringshuset nu!” Han viftar avfärdande och jag springer vidare, försöker se väldigt stressad ut så att han ska förstå att han har uppehållit mig ordentligt genom att ställa till en sån cirkus av det här.

Innan jag började jobba tog jag mig ändå tid att med stor inlevelse och med många gester berätta om min morgon för kollegorna. För sent ser jag att vakten med sin smörgås har första parkett där utanför, men i samma ögonblick som våra blickar möts drar jag i alla fall ihop håret till en jobbtofs och sätter igång att arbeta.

Jag har väl lite svårt att koncentrera mig men till slut är jag igång ändå.

När jag står långt in på labbet i ett litet värmerum och läser av prover hör jag att det knackar på dörren. Vi har inte direkt nåt folk som springer omkring hos oss så jag antar att det är nån av kollegorna. Jag ler och vänder mig om – men vem kikar in genom gluggen i dörren om inte Securitas-vakten!

Herregud, hur hittade han mig här?!

Svetten sprätter till i armhålorna och jag säger ”Va?” tre gånger innan jag ens hör vad han säger.

”Det var du i Volvon, va?”

”Ja, jag ska aldrig mer stå där.”

”Jag skulle bara höra så du inte fick böter igår när jag ringde och rapporterade dig?”

”Nej, men jag ska aldrig mer stå där.”

”Nä, det är lugnt jag vill bara att det inte sprider sig. Om nån börjar vet du…”

”Ja, men jag ska aldrig mer stå där.”

”Jag är mest noga med att ingen står på handikapplatsen egentligen.”

”Nej, jag ska aldrig stå där.”

”Kan du hälsa det till dina kollegor också?”

”Ja visst, det ska jag. Och du… jag ska heller aldrig mer stå där.”

Och sen pep jag iväg innan han hann säga nåt mer och enligt mina kollegor var jag fortfarande inte mig själv på eftermiddagen utan gick fortfarande och såg nervös ut och tittade mig om över axeln.

Och hela tiden undrade jag om jag just skaffat mig en ny kompis eller en ny fiende.

Jaja, jag ska snart jobba helg igen så då är det väl på’t igen bara och se om man kanske har bättre tur med sin fulparkering.