Barnäppleträd

Vi har tagit ner rätt mycket träd i trädgården och nu är det dags att vi sätter nya träd som vi själva har valt och tycker om. Det är roligt och jag har massor av olika träd som jag gärna vill ha!

Vi har mycket fruktträd och barrträd, så jag har tankar om en del vanliga lövträd, gärna med snygg höstfärg, till exempel Katsura. Men det första träd som vi själva har köpt blev ändå ett äppelträd. Men inte vilket äppleträd som helst, utan ett som är till Barnet! Han älskar äpplen och det här är ett litet äppleträd som kallas för Barnäpple (Malus rescue). Det räknas oftast som ett prydnadsapel, det får fin vårblomning (som mamman i familjen gillar) och sen små ätbara frukter på hösten.

DSC_0005

Små och dekorativa frukter från vårat nya träd. Inte så röda som jag trodde, men kanske blir de det nästa år?

IMG_8437

Barnet är förstås med och planterar.

Idag har vi räfsat bort löv också. För en gångs skull är de inte blöta och halvförmultnade när vi räfsar, men det beror ju bara på det fina höstvädret vi haft.

DSC_0047

Man måste få ”bada” lite i löven också!

DSC_0050

Och kasta dem i luften!

Jag gillar verkligen hösten. Den har varit så fin i år, och jag tror att den inte kommer att kännas så lång nu, det är ju faktiskt inte mycket mer än en månad kvar till första advent (29:e november)!

IMG_8446

Sista(?) buketten jag plockade in från trädgården. Men än blommar rabattrosorna!

IMG_8409

Ormbunkar när vi grillade i skogen för ett par veckor sen.

Det är så fina höstfärger på träden nu. Förhoppningsvis hinner jag ut med kameran nån dag innan de försvinner.

De fem otäckaste rollfigurerna!

Jag har just läst ut en deckare av Viveca Sten. Jag har inte läst något av henne tidigare men tyckte att hon skrev väldigt bra. Men jag är så lättskrämd, sista kapitlen satt jag som fastfrusen och när jag läst ut boken vågade jag inte röra mig förrän Pappsen kom hem. Jag har alltid varit mörkrädd, när  jag går in i ett mörkt rum eller om jag går ut på kvällen när det är mörkt, är jag rädd för spöken och riktigt psykiskt sjuka personer (på det viset som de framställs i otäcka filmer), särskilt kvinnor. Det blir ju extra läskigt när något tryggt eller oskyldigt framställs som ont, som kvinnor/mammor, barn eller dockor.

När jag tänker på vilka fem filmfigurer som jag varit allra mest rädd för i mitt liv, inser jag att samtliga är kvinnor.

Jag tänkte se om det gick att lägga in foton på dessa rollfigurer här, men jag insåg att jag skrämmer upp mig själv för mycket, det är trots allt just dessa som har jagat mig när jag gått hem från bussen om kvällarna eller hastigt krupit i säng, rädd för att den som ligger under sängen ska hinna rycka tag i min fot… Jag tror att de flesta är bekanta med dessa roller ändå. Annars får man Googla på eget ansvar…

Tvillingflickorna i The Shining. Det finns väl inte något med den filmen som inte är skrämmande? Kvinnan i badkaret, Jack Nicholson…. men otäckast av dem alla är de prydligt klädda flickorna, hand i hand i korridoren. Hu!

En annan film som har förföljt mig alldeles för mycket är Djurkyrkogården. Så läskig! Döda människor som kommer tillbaka som onda. En katt, ett barn och så kvinnan som gått bakom mig med en kniv i handen alldeles för ofta – mamma Rachel i sin smutsiga och trasiga kjol.

Men ännu mer vidrig än Rachel är hennes syster. Mager och krum, elakt skrattandes och svårt psykiskt sjuk, där hon sitter instängd i sitt rum när Rachel är en liten flicka. Jag törs nästan inte tänka på henne.

En otäcking som är både mamma och psykisk sjuk samtidigt blir ju riktigt skrämmande, jag tänker på ”mamman” i Psycho. Vilken fruktansvärt obehaglig rollfigur!

Och sist men alls inte minst, den lilla flickan med det långa svarta håret som hänger över ansiktet, som rör sig otäckt och till slut kryper ur tv:n. Jag kommer aldrig mer att titta på The Ring, särskilt inte den japanska versionen!

Finns det några filmer eller rollfigurer som har skrämt upp dig?

Pinsamma feltryckningar

Jag har ganska lång tid inställd innan ”knapp”-låset går igång på min mobil. Det är nästan fascinerande hur mycket man kan råka komma in på när mobilen ligger i fickan och man kommer emot den med jämna mellanrum. 

För nån månad sen när jag tog upp mobilen höll den på att ringa upp ett 08-nummer. Raskt tryckte jag av och hoppades att numret inte gick nånstans. Men det gjorde det! Och inte till vad som helst, strax fick jag ett sms som tackade mig för mitt samtal till Myshörnan, en linje för teledejting!

Nu får jag såna här enträgna sms. 

  
Jag blir nästan generad.

Det kan bli så tokigt ibland när man trycker fel på mobilen. Som när man skickar sms till fel person, det är också fasligt genant!

En gång var jag intresserad av en snygg kille inne i stan. Jag och mina kompisar skulle på bio och jag tog mod till mig och frågade om han ville följa med. Det ville han. Vilken lättnad!

Med bultande hjärta och svettiga fingrar skrev jag genast ett sms till min kompis:

Tjoho, han ville med! Han lät glad att jag frågade också!”

och till min fasa skickade jag iväg messet till killen! SÅ pinsamt!! 

En annan gång i min ungdom funderade jag på om en kille jag umgicks med var homosexuell, så jag skrev ett sms om det och skulle skicka till en kompis – men skickar det istället killen!

Det var han inte, sa han…

Har ni skickat fel sms nån gång eller gjort nåt annat liknande?

Att göra medvetna val

Det är inte lätt att vara en medveten konsument idag. Jag vill så klart göra medvetna och kloka val, men det finns så mycket att ta hänsyn till, och som enskild konsument har man svårt att ha överblick över allt.

När man handlar mat ska det vara närodlat, på rätt säsong och kanske också ekologiskt. Köper man växthustomater från Sverige på fel säsong kan miljöeffekten bli större än om man köper importerade, och köper man vegetariska produkter istället för kött kan det ändå vara dåligt om man har skövlat regnskog för att kunna odla växterna. Dessutom ska man tänka på arbetsförhållandena i de länder som producerar varorna!

Jag måste erkänna att det går runt i huvudet på mig, och då är det bara maten som jag är mest medveten om. Det finns ju hur många produkter och tjänster som helst som man borde fundera kring!

Ett annat viktigt ämne är vardagsmiljön för våra barn. Jag är ju biolog så nog har jag läst en del toxikologi och miljökunskap, och även Pappsen har koll på till exempel ftalater och bromerade flamskyddsmedel, ändå är det så lätt att man förtränger och inte orkar bry sig om allt.

Just nu är jag ändå inne i en fas när jag tänker mycket på gifterna i hemmet för barnen. Jag dammar och dammsuger och jag är så glad för att vi har mycket begagnade och vältvättade kläder till barnen. Däremot begagnade plastleksaker försöker vi att rensa ut.

Just nu när Lillan vill stoppa allt i munnen är det lätt att till slut ge henne nåt, vad som helst, som hon blir nöjd över att sitta och bita på, men jag ska försöka att bli bättre! Leksaker som är tänkta för att stoppa i munnen är mer kontrollerade än vanliga plastförpackningar, till exempel. Men även leksakerna är mer eller mindre bra så det kan vara vettigt att köpa miljövänliga artiklar för våra minsta familjemedlemmar.

giraff

Miljösmart bitleksak från http://www.bigbaby.se

Vill man läsa mer om hur man kan minska kemikalierna i hemmet så har Underbara Clara skrivit ett bra inlägg. Det behöver inte vara så svårt, man kommer långt på att vara lite medveten.

Underbara Clara – Kemikaliebanta ditt hem

Man vill ju skydda sina barn så gott man kan och ge dem en bra start i livet.

De är ju så små och oskyldiga, men ändå så utsatta för hur vi väljer att leva.

Kommer ikapp!

Det är så många saker jag har tänkt att göra så länge men som bara skjutits upp. Barn, hem, trädgård och garage tar mycket tid för Pappsen och mig och jag kan inte låta bli att undra vad alla människor som bor i lägenhet utan vare sig trädgård, barn, djur eller bil gör av all sin tid? Nåja, de har nog fullt upp de också, på sitt vis, det är ju så.

Men nu på bara en vecka är det som att jag har börjat beta av många av mina att-göra-punkter! Flera som jag har tänkt på sen vi flyttade hit! Vi har inte bott in oss helt i huset än. Alla rum har ju inte varit färdigrenoverade så länge och mycket har inte hunnit få sin rätta plats. Flera saker har jag inte vetat vart de har varit och andra saker har jag förvarat på många olika ställen samtidigt. Ljus har vi visst haft på fem ställen! Men nu har jag gått igenom de flesta skåp och lådor och synat över vinden, det känns otroligt skönt!

Jag skrev ju att vi vill ha upp fler tavlor och sånt på väggarna och nu har jag framkallat foton och förstoringar på barnen och beställt ett par väggljushållare. Till och med hand- och fotavtryck har blivit gjorda!

Nu slipper jag ha dåligt samvete för det här på ett tag.

Finaste familjen ska upp på väggen också.

Andra saker som jag har tänkt på länge och även blivit påmind om här i kommentarsfältet (tack för det 🙂 ) är en anteckningsbok där jag skrivit ner roliga saker som barnen säger och en där jag för en slags trädgårdsdagbok. Nu är de införskaffade och påbörjade. Jättekul!

Jag har också köpt en adressbok så att vi slipper sitta framför nätet och leta efter samma adresser varje gång det är dags att skriva julkort.

IMG_7469

Det finns en almanacka också där man kan skriva upp viktiga datum. Nu kanske jag kan bli den där personen som kommer ihåg allas födelsedagar och namnsdagar, som jag så gärna vill vara!

Idag unnade jag mig en lite längre promenad också och njöt av höstfägringen i skogen.

IMG_7437

Benved. Så tjusig.

IMG_7436

Fantastiska färger på lönn.

IMG_7445

Oxelbär.

IMG_7434

Blåbär får snygga höstfärger.

Nu kliar det i fingrarna efter att få fylla i min adressbok och efter att få in lite foton!

Vilse i pannkakan 4

IMG_7273-0

Jag har ju som bekant problem med det där med lokalsinnet. Men jag tycker absolut att jag har övat upp mig, jag är inte alls så dålig på att hitta nu som jag var när jag var yngre. Men det säger väl inte så mycket…

För några år sen, när jag var höggravid med Barnet, flyttade vi till det område där vi bor nu. Mina arbetskamrater brukade göra sig lustiga över att jag hade tagit tre skogspromenader – och gått vilse alla tre gångerna! Jo, så var det ju. Fast jag försökte att bara gå rakt framåt och sen vända tillbaka, så lyckades jag alltid komma fel ändå. Ännu värre blev det när jag skulle försöka mig på en runda.

Pappsen hade fått hem ett gruslass för att fixa till gårdsplanen. Om man känner Pappsen förstår man att han blev vild av iver och genast gick loss med spaden. Själv gick jag och strosade i trädgården och kom ut i skogen. När jag gått ett tag började jag följa en motionsslinga. Jag gick och gick. Och gick. Jag tänkte att jag skulle komma ut ungefär vid huset igen, men jag kom aldrig fram.

Jag insåg att det kanske inte varit en sån bra idé att ge sig av ut i skogen utan att säga till – höggravid och utan mobiltelefon. Stackars Pappsen måste vara utom sig av oro! Han hade säkert försökt ringa flera gånger och började kanske oroa sig för att jag börjat föda barn ensam ute i skogen. Och även jag började bli stressad!

Till slut kom jag till en hage och en taggtråd. Det fanns en passage genom den för motionärer, jag kände att jag nog var på rätt bana, så jag gick försiktigt igenom. Men på andra sidan fanns ingen passage! Jag såg bara taggtråd överallt! Som ett jagat djur gick jag fram och tillbaks längs taggtråden och till slut fick jag helt enkelt försöka att ta mig igenom den. Det hade inte varit så besvärligt om det inte hade varit vattenfyllda diken och sly överallt, och om jag inte hade varit så otymplig med den stora magen.

Blöt och lerig upp till naveln, med kvistar i håret och med (visade det sig senare) flera fästingar krypandes längs benen skymtade jag äntligen hemmet! Jag hade varit borta i nästan en timme, var trött men lättad när jag vinkade till Pappsen, som stod ut på gårdsplanen, att allt var okej med mig.

”Nämen, har du varit borta?” säger Pappsen utan att göra uppehåll med spadtagen.

Jo, men så att eh…

PS. Det fanns en tydlig passage i taggtråden även på andra sidan.