Pinsamma feltryckningar

Jag har ganska lång tid inställd innan ”knapp”-låset går igång på min mobil. Det är nästan fascinerande hur mycket man kan råka komma in på när mobilen ligger i fickan och man kommer emot den med jämna mellanrum. 

För nån månad sen när jag tog upp mobilen höll den på att ringa upp ett 08-nummer. Raskt tryckte jag av och hoppades att numret inte gick nånstans. Men det gjorde det! Och inte till vad som helst, strax fick jag ett sms som tackade mig för mitt samtal till Myshörnan, en linje för teledejting!

Nu får jag såna här enträgna sms. 

  
Jag blir nästan generad.

Det kan bli så tokigt ibland när man trycker fel på mobilen. Som när man skickar sms till fel person, det är också fasligt genant!

En gång var jag intresserad av en snygg kille inne i stan. Jag och mina kompisar skulle på bio och jag tog mod till mig och frågade om han ville följa med. Det ville han. Vilken lättnad!

Med bultande hjärta och svettiga fingrar skrev jag genast ett sms till min kompis:

Tjoho, han ville med! Han lät glad att jag frågade också!”

och till min fasa skickade jag iväg messet till killen! SÅ pinsamt!! 

En annan gång i min ungdom funderade jag på om en kille jag umgicks med var homosexuell, så jag skrev ett sms om det och skulle skicka till en kompis – men skickar det istället killen!

Det var han inte, sa han…

Har ni skickat fel sms nån gång eller gjort nåt annat liknande?

Hur reagerar du när något blir fel?

När jag jobbade på vårdcentral var jag en gång på en intressant föreläsning om olika personlighetstyper och hur vi upplever dem.  Det var menat som en tankeställare för hur vi behandlar olika personer som söker vård. Två personer som uppger samma symptom fast på olika sätt uppfattas ofta olika. Vissa verkar onödigt oroliga, andra krävande medan man tar vissa på mer allvar.

Det var verkligen intressant!

Det är också intressant att fundera över vilken slags personlighet man själv har och hur man uppfattas.

Under samma föreläsning påstod man att man kan dela upp människor i två olika katergorier. När ett fel upptäcks tänker den ena gruppen ”Vad är det nu för klant som har varit framme?!” medan den andra gruppen tänker ”Men hjälp, vad har jag nu gjort för fel?”

Jag kände genast igen mig.

Jag tillhör definitivt kategori två, framför allt på jobbet. Sitter vi på möte och chefen meddelar att någon glömde ställa in antibiotikan i kylskåpet dagen innan får jag nervösa ryckningar i mungipan, blir högröd och tittar ner i backen.

Det var jag!” tänker jag och skäms – fast jag var ledig dagen innan! Och så är det hela tiden.

Det är väldigt jobbigt! Det skulle vara mycket bekvämare att bara luta sig bakåt och blänga på de andra medan man formar munnen till ett ljudlöst ”Stolpskott…”

Jag tror att jag får öva på det.

Fast hemma med Pappsen är det däremot inte alls lika självklart att jag tar på mig skulden i tid och otid.

”Kan du flytta dina papper som har legat på kösbänken i flera dagar” frågar Pappsen.

”Mina papper? Jag har inte lagt dem där! Du kan flytta dina arbetskläder istället som ligger i hela hallen. Jag kanske har haft fullt upp med att tvätta, laga mat och torka snor! Jag kanske inte hinner springa och flytta papper hela dagarna!” utbrister jag.

Rättmätigt förolämpad.

”Stolpskott”, väser jag sen när jag tror att han inte hör.

Här har jag mycket att lära. Det är nog lite mer så här jag ska hantera nästa jobbmöte!

knäpp

Ja, mycket ska man fundera över innan öronen trillar av.