När jag jobbade på vårdcentral var jag en gång på en intressant föreläsning om olika personlighetstyper och hur vi upplever dem. Det var menat som en tankeställare för hur vi behandlar olika personer som söker vård. Två personer som uppger samma symptom fast på olika sätt uppfattas ofta olika. Vissa verkar onödigt oroliga, andra krävande medan man tar vissa på mer allvar.
Det var verkligen intressant!
Det är också intressant att fundera över vilken slags personlighet man själv har och hur man uppfattas.
Under samma föreläsning påstod man att man kan dela upp människor i två olika katergorier. När ett fel upptäcks tänker den ena gruppen ”Vad är det nu för klant som har varit framme?!” medan den andra gruppen tänker ”Men hjälp, vad har jag nu gjort för fel?”
Jag kände genast igen mig.
Jag tillhör definitivt kategori två, framför allt på jobbet. Sitter vi på möte och chefen meddelar att någon glömde ställa in antibiotikan i kylskåpet dagen innan får jag nervösa ryckningar i mungipan, blir högröd och tittar ner i backen.
”Det var jag!” tänker jag och skäms – fast jag var ledig dagen innan! Och så är det hela tiden.
Det är väldigt jobbigt! Det skulle vara mycket bekvämare att bara luta sig bakåt och blänga på de andra medan man formar munnen till ett ljudlöst ”Stolpskott…”
Jag tror att jag får öva på det.
Fast hemma med Pappsen är det däremot inte alls lika självklart att jag tar på mig skulden i tid och otid.
”Kan du flytta dina papper som har legat på kösbänken i flera dagar” frågar Pappsen.
”Mina papper? Jag har inte lagt dem där! Du kan flytta dina arbetskläder istället som ligger i hela hallen. Jag kanske har haft fullt upp med att tvätta, laga mat och torka snor! Jag kanske inte hinner springa och flytta papper hela dagarna!” utbrister jag.
Rättmätigt förolämpad.
”Stolpskott”, väser jag sen när jag tror att han inte hör.
Här har jag mycket att lära. Det är nog lite mer så här jag ska hantera nästa jobbmöte!
Ja, mycket ska man fundera över innan öronen trillar av.
LillaLina 
HaaHaa…så roligt att läsa 😉 Jag tror att jag är båda personligheterna. Fast mest nr 2, för då kan jag skylla på maken 😉 Och är det nåt som ska fixas, flyttas på eller lagas….så vill jag göra/ha det gjort direkt. Inte sen 😦 Så jag tycker nog att jag är nr: 2….fast mycket nr: 1 oxå….Kan man vara båda personligheterna ?????
jag skrev nog fel…jag är nog mest nr: 1…….Blandade ihop det lite 😉
Ja, jag kan tänka mig att man kan vara lite av båda! Jag är i grund och botten 1:an men ibland kommer 2:an fram.
Visst är det skönt att ha nån att skylla på. 😉
Äsch, nu blandade jag också ihop det! Jag är ju 2:an!!! 🙂
Och fast man vet att det inte är en annan som gjort fel så skäms man, som du säger. Och så inbillar man sej att alla ser att man sitter och skäms och genast drar säkert alla slutsatsen att det ÄR jag bara för JAG skäms. Och då blir det ännu mer pinsamt. 😳 Ha ha!!!
Precis, för den som tittar sig omkring ser ju direkt vem som sitter och känner sig skyldig! Mycket dumt!
Jag är precis exakt likadan. Överallt annars än hemma tror jag det är jag som gjort fel, men hemma… Nej du 😉
haha, ja vi är nog lite lika!
Ni kvinnor har mycket att lära av oss män. Lektion 1 är – erkänna aldrig, Lektion 2 är: Neka, neka, neka och neka igen trots att du är överbevisad.
Är nog också båda. En annan grej lite på samma tema är att jag alltid får så sjukt stor respekt för människor med annan profession än min egen, att jag helt tappar det kritiska tänkandet. Klart man ska ha respekt för duktigt yrkesfolk, men…. Eh, säljare tex!? Där kanske jag borde vara lite mer kritisk när de talar om att jag behöver saker!? Eller frisörer som SAS klipper efter eget huvud – på mitt huvud – och sedan säger att det ju ändå är snyggare… (Så tror jag på det ända tills jag kommer hem….)
Ja, visst har man det! Fast jag är nog mest sån att jag inte vill såra någon. Jag vill inte göra en försäljare ledsen genom att tacka nej om de nu lagt ner tid på mig. Jag vill heller inte såra nån stackars frisör genom att säga att håret blev hemskt, även om jag inte alls blir nöjd.
Nä, då går jag och spyr galla över dem efteråt istället!
Förstår vad du menar, men det slår förmodligen värre…?
Jag vet… visst blir det dumt!
Tack för lektionerna! Ja, usch ja! Såna är ni! Fast ni känner på er från början att ni har fel så håller ni fast vid det så ihärdigt att man till slut nästan tror er. Trots att man vet att ni nästan alltid har fel! Det är förskräckligt! 😉
Förskräckligt underbart!