Pappsen biter ifrån

”Det där har han fått efter dig.” säger jag till Pappsen vid frukostbordet när Barnet just lägger armen i smörgåsen efter att jag har torkat av honom.

Pappsen, som ägnar nio av tio vakna timmar åt att häckla mig, ser plötsligt mycket kränkt ut.

”Ja, men vad då, du är ju klantig.” säger jag.

Pappsens mun blir till ett streck.

”Fast du välter ju alltid ut saker och slår emot grejer och så…” fortsätter jag.

Riktigt så är det väl inte,” säger Pappsen förorättat.

Sen tar han en sista tugga på smörgåsen, reser sig resolut upp och slår huvudet i taklampan.

 

 

Dagen med stort BF

Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!

Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.

Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.

Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.

Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.

”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.

Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.

”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.

”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.

Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.

Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.

unnamed

Att kommunicera med Pappsen

Pappsen och jag har så dålig kommunikation!

Det är många gånger som jag ska kolla av något med Pappsen men efter flera dagar har vi fortfarande inte kommit fram till något. Jag vet att jag ofta för saker på tal men sen händer det inte mer.

Jag har funderat på hur detta kan komma sig och jag tror att jag har hittat en förklaring.

Ofta när jag säger något så svarar Pappsen inte. Det kan bero på att han inte hör eller på att han inte tänker på att han borde svara.

Men oftast är Pappsen helt enkelt inne på ett annat tanke-spår och sen rinner våran konversation ut i sanden.

Häromdagen, när Barnet började bli sjuk, lät det till exempel så här hemma:

Jag: ”Jag undrar hur Barnet mår imorgon.”

Pappsen: ”De e en da imorrn å.”

Jag : ”Jag hoppas att han kan gå till dagis, jag har så mycket jag skulle behöva få gjort de där timmarna.”

Pappsen: ”Som Morran säger.”

Jag: ”Ja, jag vet att Morran säger så! Men jag sitter och pratar om våran son, om han är sjuk.”

Pappsen: ”Är det du som är Morran?”

Och där nånstans gav jag i vanlig ordning upp hoppet om en vettig konversation och Pappsen återgick lugnt till sitt tv-program.

Nöjd över sina fyndiga svar.

Ständigt utskrattad

Det är inte lätt att dela livet med en person som skrattar åt allt. Det är inte humor egentligen, bara ett ospecifikt flabbande.

Jag har sagt åt Pappsen många gånger att jag vill borsta tänderna ifred. Jag blir fortfarande lite illamående när jag borstar och då mår jag bäst av att ha lugnt omkring mig, inte nån som frustar och harklar och täpper till handfatet likt en gaffeltruck.

Efter många månader har han faktiskt börjat lyssna på mig! Men igår tabbade jag mig och började borsta tänderna när Pappsen var i badrummet. Medan Pappsen ovigt böjde sig över handfatet kände jag hur illamåendet växte. Till slut fick jag kväljningar och eftersom Pappsen stod fastkilad vid handfatet fick jag hosta upp löddret i handflatorna.

När Pappsen hörde mina kväljningar vänder han sig snabbt om. Medlidande? Äntligen.

Men hela Pappsen uttrycker…

…ren och skär glädje.

Han bister ut i ett stort garv.

”Skrattar du åt din gravida sambo när hon får kväljningar?” frågar jag besviket.

”Men det lät så roligt!”säger Pappsen och fortsätter att flina.

Åh, snälla när är det männens tur att börja föda barn?!

Detta är faktiskt värre än att han skrattar åt sina egna fisar.

Det stora Barnet

Nog är Pappsen lite yngre än vad jag är.

Många gånger går det faktiskt rätt bra. Men det är klart, andra gånger är det mer påfrestande…

Häromdagen höll jag på att leta vantar och varma kläder till förskolan. Det var lite stressigt. Jag kom på det sent på kvällen och kläderna låg på vinden. Nu satt jag på hallgolvet och försökte hitta storlekar som passade.

Pappsen fanns i faggorna. Han hade fullt upp på sitt sätt. Han höll på att andas in helium ur Barnets marknadsballong.

Nu smög han fram i dörröppningen.

”Hej Lina!” sa han med heliumröst och frustade av skratt.

”Lägg av!” sa jag. ”Det låter så obehagligt!”

Det gick ett tag men sen dök han upp igen.

”Vad gör du?” Han hade andats i heliumballongen igen och nu pockade han på uppmärksamhet.

”Men det där var sista gången…” suckade jag. ”Du skrämmer mig med den där rösten!”

”Det här är sista gången jag pratar så här.” sa Pappsen med heliumröst.

”Det är du som lämnar på förskolan imorgon. Kolla här vad du får ta med istället!”

Pappsen kom och satte sig på golvet. Jag visade kläderna jag valt och frågade vad han tyckte.

Men hjälp! Pappsen faller framstupa ner med huvudet i klädhögen!

”Oj! Är du yr?” ropade jag oroligt. (Och det hade inte varit så otippat med tanke på de mängder helium han hade dragit i sig den sista kvarten.)

Men Pappsen flinar och sätter sig upp igen.

”Jag kände bara för att göra så!” svarar han.

”Så du menar att du låtsades somna när jag pratade med dig?” förtydligar jag.

Pappsen skrattar nöjt.

Aah, suck…!

Men mot alla odds så kom det stora Barnet ihåg att ta med påsen till förskolan dagen därpå! Under över alla under och man får vara glad över det lilla…

Vad har jag i flaskan?

20140701-125141-46301903.jpg
Överst på min badrumshylla står det en blomspruta full med vätska.

Jag trodde att det var ganska uppenbart vad jag hade i den, ända tills Pappsen frågade mig häromdan.

”Vad har du i den där egentligen?” frågade han och såg skeptiskt ut.

”Ja, men det är väl inte så svårt att lista ut…” sa jag.

Jag som har ansvaret för toa-städningen tycker nämligen att det är smidigt att ha utspädd Ajax i den. Då slipper jag köpa en massa olika rengöringsmedel och så sprutar den så fint också.

Pappsen gjorde en min som om han fick sina misstankar bekräftade. Men rengöringsmedel var inte vad Pappsen tänkte på.

”Är det… så det är KISS, alltså?! utbrast han och tittade äcklat på mig.

Eehhh… nej. Först tyckte jag att Pappsen var tokig men sen var det faktiskt mig själv som jag blev orolig över.

För om han som känner mig bäst misstänker att jag sparar mitt kiss i en blomspruta på badrumsskåpet… Vad är då jag för slags människa???

Pappsen är som en degklump

Det är inte lätt att sätta ord på hur man känner sig, särskilt inte för karlar. Män har ju som bekant svårt att sätta ord på sina känslor.

Det kan också gälla Pappsen…

…fast inte när han är förkyld.

”Jag har en sprängande huvudvärk.” berättar Pappsen vid frukostbordet en morgon.

Eftersom jag vet med mig att jag ibland inte riktigt lyssnar på Pappsens klagosånger anstränger jag mig, lägger huvudet på sned och säger medlidsamt.

”Men usch vad jobbigt, höddudu.”

Pappsen, som blir överraskad över mitt oväntade medlidande, funderar en stund och tillägger:

”Jag känner mig som en stor degklump. En degklump med huvudvärk.”

Han sneglar på mig för att se om hans liknelse går hem. Jag nickar artigt.

Det ger Pappsen inspiration som fortsätter:

”Jag känner mig som en böld som bara har en glipa vid ögonen.”

Nu börjar han se riktigt nöjd ut. ”Och en vid munnen.” fortsätter han frejdigt.

Jag anstränger mig till det yttersta för att fortfarande se intresserad ut.

”Jag kan bara andas så här.” säger Pappsen som nu är riktigt i gasen!

Sen följer en lång och ganska dålig imitation av en Darth Vader-andning.

Jag kan inte riktigt hålla mig utan börjar att fnissa.

Pappsen rycker till, inser att han återigen har gått för långt i sin självömkan, avbryter imitationen och fortsätter frukosten under tystnad.

20140628-232659-84419301.jpg
Bild ur reklamfilm från 1994 (så länge sen!?)