Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!
Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.
Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.
Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.
Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.
”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.
Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.
”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.
”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.
Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.
Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.
LillaLina 
Jag har ju trott på Lördag hela tiden. Och eftersom det inte ”blev” förra Lördagen, kanske det blir denna Lördag. Ett Lördagsbarn ❤ ❤ (glöm gamla ramsor om Måndagsbarn, Tisdags-, Onsdags- o.s.v.) Jag tror att Lördagsbarn blir vackra ,snälla och rara…fattas bara 😉 Nåja, hoppas bebin kommer snart. Kanske blir du igångsatt nästa vecka??? Väntan…väntan ❤ Krya på dig från förkylningen också ❤ Och apropå Karlar. Nej, de mår alltid sämre än oss. 😉 Tror att de innerst inne är rädda att vi ska må riktigt dåligt!!! För vad ska de göra då???? Tänker på dig…KRAM ❤
Ja, kanske denna lördag. 😊 Vi får se. Jag har tider bokade hos barnmorskan till den 25:e mars så undrar om de tänker att jag ska gå så länge innan jag blir igångsatt… 😳
Jo, karlarna är nog rädda för att vi ska må dåligt. Vi ska ju liksom finnas där och orka jämt. 😉
Nej vet du vad, till 25 mars måste h’n ju vara ute! 😳 Jag vågar mej nog på en gissning nu när det är så nära och då tror jag torsdag. 😄 Och jag har nästan slutat beklaga mej för karlar. Inte så mycket medlidande där inte… 😏
Jag hade visst fel! Jag hade ingen tid bokad den 25:e… ☺️ 11:e är sista tiden så annars får jag väl tid för igångsättning.
Okej… I så fall är det ju inte så lång tid kvar! 😜
Jag är väl hopplöst optimistisk som fortfarande blir förvånad när jag inte får medlidande från mansfolket. 😉
Håller alla tummar och tår för dig… 🙂
Kram
Tack!! 😄 kram
Jag tror också torsdag. 🙂
Då får vi se om det händer nåt på torsdag då! 😄
Du beskriver även mina erfarenheter av män.
Jag ska inte säga att alla män jag träffat har varit på det viset, men säkert 70-80 procent i alla fall.
Min egen gubbe är undantagsvis mindre ”gnällig” än jag. Han är den manligt tysta som man får dra ur saker för att få någon information. Fast när det gäller att visa förståelse och omtanke ligger det på ett väldigt ytligt plan. Det kan dyka upp en blomma, men inte ett ord över läpparna … haha
Vi är olika helt enkelt … 😛
Hoppas att du inte behöver gå alltför långt över tiden nu. Vem vet, det kanske är klart när jag skriver det här … 😀
Ja, vi är olika många gånger. 😄 Visst finns det män som visar äkta förståelse och omtanke men de jag har stått nära har snarare försökt bräcka mig om jag varit sjuk eller trött. De lyckas alltid vara lite tröttare eller sjukare, ibland kan det komma plötsligt. 😉
Nä, ingen bebis än… 😊
Tror ni får vänta en liiiten, liiiten stund till. På kvällen på fredag tror jag att ni har eran underbara skapelse i famnen❤😍
Jag hoppas att det kan bli så. 😊 Det känns inte så avlägset. ❤️