Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!

Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.

Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.

Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.

Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.

”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.

Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.

”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.

”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.

Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.

Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.