Det är nästan för sent 

Jag kan inte riktigt förstå att medvetenheten om antibiotikaresistens inte är större i ett modernt och upplyst land som Sverige.

Varför blir så många människor fortfarande arga på sjukvården för att de inte får antibiotika så fort de söker hjälp? Är man ung och frisk i grunden så klarar kroppen de flesta sjukdomar bra på egen hand, det kanske bara tar lite längre tid.

Och varför skriver läkare fortfarande ut antibiotika så relativt frikostigt, särskilt i andra länder, med tanke på den förödande situation vi hamnar i när antibiotika blir verkningslöst?

Jag jobbar idag med mikrobiologi, tidigare jobbade jag på vårdcentral. Jag såg flera gånger unga människor som vägrade lämna vårdcentralen om de inte fick recept på antibiotika med sig hem – fast läkaren förklarade att de hade en vanlig förkylning, orsakad av virus, där antibiotika inte hjälper.

Bakterier – kan stoppas med antibiotika

Virus – påverkas inte av antibiotika

Ibland gav läkarna upp och skrev ut recept bara för att bli av med patienten, så att de kunde fortsätta ta in folk från det överfulla väntrummet.

Man kan inte kräva att sjukvården ska fixa allt. Vi måste kunna ha ett samhälle där det är tillåtet att vara sjuk ibland.

Annars går det ut över de som verkligen behöver vård och hjälp.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/larmar-om-resistensen-det-ar-nastan-for-sent

Att gå över tiden

Jag hade ju verkligen trott att bebisen skulle komma tidigare.

Jag har en app i mobilen som visar en översikt över gravidveckorna. När jag har tittat på bilden har jag alltid hållit ett finger över vecka 39 och framåt för att få en mer ”realistisk” uppfattning över hur många veckor det är kvar. Haha, ja… och här sitter jag nu i vecka 41. Det är bara fyra dagar över tiden idag, men efter att ha varit beredd så länge så känns det som en halv evighet.

vecka

Det känns som att den här graviditeten inte ledde till nån bebis. Som att jag kommer att gå resten av livet med stor mage, men utan att få barn.

Igår var jag hos barnmorskan. Jag hade hoppats på att slippa åka dit, att förlossningen skulle vara igång till dess. Men när jag nu åkte, hade jag siktet inställt på ett positivt besked. Att hon skulle säga att förlossningen verkade vara mycket nära.

Istället kändes det som att hon trodde att förlossningen låg en bra bit bort. När hon kände på magen skakade hon bara på huvudet och sa att bebisen låg precis som den gjort de senaste fem veckorna.

”Trycker det nåt neråt?” frågade hon.

”Eh, nja, det molar och jag har en del förvärkar, men det betyder väl ingenting som omföderska…?” svarade jag.

Hon skakade bekräftande på huvudet. Ivrigt.

”Nej, nej, det betyder ingenting. Och bebisen ligger ju likadant som sist så det är nog så att det inte trycker något.”

Jag fick tid för igångsättning den 18:e mars…

Jag är visserligen glad över att ha ett slut-datum på förlossningen, men samtidigt kändes det som att ha fått ett jobbigt besked när jag gick därifrån. Jag kände mig matt och ledsen. Jag skulle försöka ta mig till Pappsens jobb för att hämta upp honom för en gemensam lunch, men mitt lokalsinne svek mig, som så många gånger förr.

Jag tog fel i en rondell och pep istället iväg på motortrafikleden till Jönköping.

Åh, det var det sista jag behövde just då och jag blir trött på mig själv. (Och så blir jag lite arg på Pappsen också av bara farten.) Men efter 20 minuter lyckades jag, lätt gråtfärdig, att hitta tillbaka till Pappsens jobb.

Jag har varit så sugen på riktiga kiosk-hamburgare även denna graviditet så vi tog en snabb-lunch på Sibylla. Onyttigt såklart, men det var så fantastiskt gott och med mat i magen kändes det genast mycket bättre. Barnet var hos sin Mormor så det var skönt att få en lunch på tu man hand.

sibylla

Just nu är jag faktiskt också barn-fri. Barnmorskan misstänkte att graviditeten inte vill sätta igång eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Det är ju bara förkylningar, men det är jobbigt ändå, och jag har ju också varit ganska orkeslös och inte riktigt känt att jag skulle orka med att föda barn Hon trodde också att blodtrycket kanske blivit för högt för att jag helt enkelt inte mått bra, så hennes bästa tips var att bara vara hemma och vila, slappna av och försöka bli frisk.

Så Pappsen tog Barnet och åkte till Barnets Farmor idag. Jättesnällt av honom och jag hade egentligen gärna följt med, men istället ska jag läsa en bok, baka bullar och bara småplocka här hemma.

böckerJag har redan läst ut dessa tre godingar under mammaledigheten.

Ibland misstänker jag också att bebisen inte vill komma för att jag inte packat ner kameran och videokameran i förlossningsväskan, så det måste jag göra. Kanske påverkar det också att jag inte bakat bullar än som jag ju hade tänkt göra innan förlossningen…?

Ja, det låter rimligt. Inte underligt att förlossningen inte satt igång! Skönt att jag tar tag i det nu.

Dagen med stort BF

Idag är den då här, dagen som jag har räknat ner till sen i somras! Den stora BF-dagen!

Från att ha varit säker på att jag ska föda för tidigt har jag snabbt pendlat till att tro att bebisen inte tänker komma ut alls. Inte på eget bevåg i alla fall. Det har förresten varit lite missförstånd om att jag ska sättas igång på fredag, men det ska jag inte göra om det inte visar sig att blodtrycket gått upp alldeles för mycket eller att jag har tecken på havandeskapsförgiftning. Jag var nog lite otydlig med det.

Fast höggravid och med förkylning (nej, jag hann knappt repa mig från min förra envisa förkylning innan nästa satte in) så är det svårt att bedöma eventuella symptom på havandeskapsförgiftning.

Högt blodtryck har jag ju. En allmän sjukdomskänsla och huvudvärk får jag av förkylningen, och svullen är man ju lite överlag när man är gravid. När jag har mycket huvudvärk påverkas nästan alltid ögonen och synen också så det är i princip full pott på alla symptom. Fast idag är huvudvärken borta och jag är inte så svullen! Det är skönt! Enklast vore ju att bebisen bara kom ut så att jag slipper fundera och leta symptom, kan man tycka. Jag tror inte att jag är på väg att få havandeskapsförgiftning, men just på kvällen när man sitter och googlar sina krämpor är det lätt att bli lite missmodig och orolig.

Men Pappsen är som de flesta andra män, han har lätt att dränka sig i sina egna sjukdomar och åkommor, men svårt att sätta sig in på allvar i sin kvinnas hälsa.

”Jo, fast det står ju här att det inte är så många som det blir riktigt allvarligt för. Det är inte vanligt att man dör.” säger han uppmuntrande när jag läser om hemska fall med olycklig utgång på Familjeliv. I nästa andetag pratar han om vilken bank vi skulle kunna gå till för att diskutera lånen på huset.

Jag tycker att det är ganska fascinerande att så många män fungerar på det viset. Nästan alla karlar jag har träffat på har svårt att på riktigt fråga hur man mår, och om de ändå gör det och man börjar en utläggning om hur kass man känner sig så går det inte många sekunder innan blicken försvinner i fjärran.

”Jag mår inget vidare. Jag har högt blodtryck, är jättetrött, har fått eksem av graviditeten och så är jag förkyld igen.” sa jag till min pappa senast jag hälsade på och för att låna hans blodtrycksmätare.

”Ja, men förkyld har du ju varit i en månad nu.” konstaterar han enkelt och mäter han sitt eget blodtryck. Han blir synnerligen besviken över att han har 115 i övertryck eftersom han tyckte att det var för högt (nu är det ju egentligen ganska lågt), men att jag hade 150 i övertryck tyckte han inte var så farligt.

Jaja, det manliga psyket är en svår terräng.

Nu är det bara att avvakta och hoppas på att bebisen snart ger nåt tecken på att den vill komma ut. Jag har åtminstone packat ner bodys i några större storlekar i väskan till förlossningen, så jag är redo att ta emot ett barn som har gått över tiden.

unnamed

Pappsen stöttar

Kanske har jag ibland drivit med Pappsen och hans självömkan när han blir sjuk… Han valpögon riktigt söker bekräftelse och kinden letar klappar.

Men rättvist ska sägas att han alltid, helt osjälviskt, har nåt uppmuntrande att säga till mig när inte jag mår bra!

Jag har åkt på en förkylning. Igår kväll när vi som vanligt satt oss tillrätta i soffan för att se på tv och tugga på något, säger jag besviket:

”Det är så trist att inte känna någon smak!”

Jag hade så sett fram emot pärlknäcke (Wasa frukost) med smör och ost men när jag tog första tuggan smakade det inte något!

Besviket la jag ner knäckemackan.

Men Pappsen lät sig inte nedslås.

”Men du känner ju konsistensen!” hojtade han glatt och högg belåtet in på ännu en macka.

Pappsen är som en degklump

Det är inte lätt att sätta ord på hur man känner sig, särskilt inte för karlar. Män har ju som bekant svårt att sätta ord på sina känslor.

Det kan också gälla Pappsen…

…fast inte när han är förkyld.

”Jag har en sprängande huvudvärk.” berättar Pappsen vid frukostbordet en morgon.

Eftersom jag vet med mig att jag ibland inte riktigt lyssnar på Pappsens klagosånger anstränger jag mig, lägger huvudet på sned och säger medlidsamt.

”Men usch vad jobbigt, höddudu.”

Pappsen, som blir överraskad över mitt oväntade medlidande, funderar en stund och tillägger:

”Jag känner mig som en stor degklump. En degklump med huvudvärk.”

Han sneglar på mig för att se om hans liknelse går hem. Jag nickar artigt.

Det ger Pappsen inspiration som fortsätter:

”Jag känner mig som en böld som bara har en glipa vid ögonen.”

Nu börjar han se riktigt nöjd ut. ”Och en vid munnen.” fortsätter han frejdigt.

Jag anstränger mig till det yttersta för att fortfarande se intresserad ut.

”Jag kan bara andas så här.” säger Pappsen som nu är riktigt i gasen!

Sen följer en lång och ganska dålig imitation av en Darth Vader-andning.

Jag kan inte riktigt hålla mig utan börjar att fnissa.

Pappsen rycker till, inser att han återigen har gått för långt i sin självömkan, avbryter imitationen och fortsätter frukosten under tystnad.

20140628-232659-84419301.jpg
Bild ur reklamfilm från 1994 (så länge sen!?)

Feber och förkyld (tack och lov!)

20140318-195710.jpg

Idag är jag sjuk och orkar inte blogga så mycket. Jag har haft ont i halsen i över en vecka men förkylningen bröt inte ut på allvar förrän jag jobbade kväll igår. Vi har tuffa kvällar på vårat jobb!

Jag har jobbat idag också men hade feber när jag kom hem.

Fast det var inte det jag tänkte säga. Jag tänkte inte klaga på en förkylning. Jag tänkte tacka gudarna för att jag inte har det värre än så, att vi inte är drabbade av någon allvarlig sjukdom i familjen utan på det hela taget är friska och glada.

Idag fick jag hem mitt armband från ForLife. De säljer bland annat dessa armband och överskottet går till cancerforskning.

Bra initiativ och pigga och käcka armband!

Nu ska jag dricka te under en filt i soffan och i morgon har jag en ledig dag som jag ser fram emot att spendera med Barnet!