Kanske har jag ibland drivit med Pappsen och hans självömkan när han blir sjuk… Han valpögon riktigt söker bekräftelse och kinden letar klappar.

Men rättvist ska sägas att han alltid, helt osjälviskt, har nåt uppmuntrande att säga till mig när inte jag mår bra!

Jag har åkt på en förkylning. Igår kväll när vi som vanligt satt oss tillrätta i soffan för att se på tv och tugga på något, säger jag besviket:

”Det är så trist att inte känna någon smak!”

Jag hade så sett fram emot pärlknäcke (Wasa frukost) med smör och ost men när jag tog första tuggan smakade det inte något!

Besviket la jag ner knäckemackan.

Men Pappsen lät sig inte nedslås.

”Men du känner ju konsistensen!” hojtade han glatt och högg belåtet in på ännu en macka.