Lång dokumentär och kort video

Pappsen har jobbat hela dagen så vi borde väl sätta oss ihop i soffan nu när han är hemma igen och barnen sover. Frågan är bara vad vi ska titta på nu när vi sett alla avsnitt av ”Making a Murderer”? Jag vet att jag nämnt den på en av mina instagram också men det är bara för att den var så bra och för att jag inte kan sluta tänka på den. Jag sitter bara och googlar och letar mer information nu när vi tittat klart. Och googla INTE innan du tittat på alla avsnitt (ja, jag kunde själv inte hålla mig). Någon som har sett den?

Jag såg en helt annan liten video idag om samtycke också. Det finns så många saker som är viktiga att uppmärksamma och jag tycker verkligen om när man gör det med humor! Själv skrattade jag när jag såg den så jag ville dela den vidare.

 

Egentligen är jag sömnig och skulle vilja sova direkt men jag ska försöka orka med lite tv-tid med Pappsen. Inte minst för att jag alltid förser mig med något gott när jag sätter mig i soffan på kvällen och det vill man ju inte missa.

Trassligt hår och vårkänslor

Jag har fått ett så väldigt tråkigt hår efter senaste förlossningen. Efter första förlossningen tappade jag mycket av självfallet i håret, men den här gången har håret blivit mycket trassligare.

Jag har nästan aldrig haft tovigt hår förut men nu får jag en stor tova i nacken direkt om jag har håret utsläppt. Jag har provat olika schampon och balsam och inpackningar (fast bara billiga från ICA förstås) men det har inte blivit någon skillnad. Nu provar jag spray-balsam för första gången och det verkar funka bra! Så slipper jag ett moment i duschen också.

Jag valde denna för att den såg så oansenlig ut. Jag trodde det var ett tecken på att den inte luktade så mycket…

Tyvärr luktar just min spray som en hel parfymfabrik – för män. Men som tur är är inte Pappsen den svartsjuka typen, så när han kommer hem och det luktar herre redan i hallen så ropar han bara:

”Vad gott det luktar!”

Han är snäll, Pappsen.

Jag har köpt hem mina fröer i veckan också. Och nu när det töar och slaskar ute trivs jag som fisken i vattnet. Jag kan inte låta bli att skorra ”Vår på Saltkråkan” när jag kommer ut och känner den blöta friska luften och hör takdroppet.

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,

jag såg en lärka nyss och det var våren som kom…

 

Det fyller på sig i frö-lådan.

 

Denna vecka är rätt fullbokad annars (en sak per dag alltså). Imorgon ska vi till BVC, Lillan och jag. Hon vill inte bli matad längre utan kör bara med plockbitar. Ingen gröt och ingen välling, men ammar fortfarande. Vi får se vad domen från sköterskan och doktorn blir. Med tanke på att Lillan är rund som en boll så är jag inte så orolig.

Sju dagar utan deo

Jag är fortfarande lite inne i kemikalie-tänket. Eller jag tror att det är ett tänk som är här för att stanna. Förr brukade jag till exempel aldrig tvätta nya kläder innan jag började att använda dem, men nu klarar jag inte ens av att ta på mig ett par nya strumpor otvättade. Det känns som att det bara osar anti-mögel- och anti-skrynkel-medel om dem annars.

På jobbet brukade jag le lite i mjugg åt en kollega som tvättade apelsinerna i diskmedel innan han åt dem (jag menar skalet äter man ju ändå inte) men nu gör jag likadant. Jag tänker att jag får besprutningsmedel på fingrarna annars. Ja, jag vet inte…

Och deodorant, det har jag bara vid högtidliga tillfällen. Jag har inte kollat upp vilka som inte innehåller aluminium ordentligt. Även om det inte är fastställt att det ökar risken för bröstcancer så vill jag inte chansa. Jag har dessutom turen att inte svettas särskilt mycket (för det är väl knappast bristen på fysisk aktivitet som påverkar).

Att vara uppmärksam på gifter i vardagen är ju helt rätt i tiden. Det finns ett ganska stort och växande sortiment av ekologiska produkter, både mat, hudvård och kläder. Senast jag var på Åhléns såg jag till exempel ekologiska barnkläder och även på nätet finns en del sidor som inriktar sig på ekologiska och giftfria kläder till barn, exempelvis http://www.littlebloom.se.

Jag tror att det är vettigt med lite eko-tänk, om inte för våra kroppars skull så åtminstone för miljön. Man tänker så mycket mer på sånt där när man fått barn, vilken värld man vill lämna över till dem, syskonbarn och till eventuella barnbarn.

Men det blir nog bra med det där, ett litet steg i taget i rätt riktning så har man ju ändå kommit en bit på väg.

 

Och så här stod det ju faktiskt på en av mina deodoranter nu när jag tittade efter…

 

Vad längtar ni mest efter?

Jag tycker verkligen om att odla grönsaker. Visst har jag varit ganska duktig de senaste åren och haft odlingar både i växthuset och på trädgårdslandet, men jag har ”fuskat” lite och inte förodlat själv. Visserligen har jag haft turen att få en del plantor, bland annat av Barnens Farbror och Faster, men i år ska jag försöka att gå ut lite hårdare på min egen odlingsfront.  Jag tror att det kommer att bli en ganska bra vår, att Barnet kan vara med lite och inte bara gå bärsärkagång bland fröerna som han gjorde förra året.

Just nu kliar det i fingrarna, jag har skrivit listor på vad jag vill odla och på måndag styr kosan mot blomaffären för att inhandla fröer. Jag hoppas bara att entusiasmen håller i sig så att jag tar hand om allt sen. En väldigt stor del av mitt trädgårdsintresse ligger i att bläddra i trädgårdsböcker och tidningar, läsa på på nätet och skriva listor och planera. Det är inte allt som blir verklighet i praktiken sen…

Potatis, morötter, palsternacka, squash, majs, tomater, gurka, rödbetor

brytbönor, bondbönor, lök, dill, grönkål, ärtor, sallad

Det blir mycket gott enligt mina listor och jag får nog skaffa en del pallkragar om jag ska få plats med allt. Men broccoli struntar jag i i år eftersom jag fortfarande är avskräckt efter alla kållarver som invaderade plantorna förra året. Jag hoppas att grönkålen klarar sig något bättre.

augustiB

Fast jag gillade verkligen blasten på broccolin, den såg så maffig ut.

Ja, jag ser verkligen fram emot våren. Tänk krokus och tulpaner som slår ut och humlor som surrar…

Men det är inte bara trädgårdssäsongen jag ser fram emot i år. Det finns många saker! Mest längtar jag nog efter att Lillan ska ta sina första steg. Att få hålla hennes hand och gå och titta på saker tillsammans. Och att få höra hennes första ord (förutom ma-ma-ma då). Det blir många såna här ”första-gången” saker i år, och det är förstås speciellt.

Och med Barnet är det speciellt på ett annat sätt eftersom han förstår och kommer ihåg mer. Han längtar redan efter sommar och värme, glass och bad, och det ska bli så roligt att få uppleva det med honom igen!

Vad ser du mest fram emot under året?

Ett stilla lunk

Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.

Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!

Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.

Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.

Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…

 

Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns. 
 

Ormhassel och pärlbuske

Det blir inte så mycket trädgårdsinlägg så här års men här kommer ändå ett litet för att ”bli av med” några foton som jag har tagit som var tänkta till bloggen.

Vi har en ormhassel precis framför huset. Jag tycker inte att den är så värst fin, möjligen skulle den kunna vara trevlig på en lite undanskymd plats i trädgården. Det blir som en koja under den, Matilda tycker om att klättra i den och småfåglarna sitter gärna där, så den har en viss funktion, men precis framför ytterdörren hade den inte behövt stå. Nu gör den ändå det, och nu när den har kala grenar är den ändå ganska okej.
DSC_0249DSC_0252DSC_0250

Om man glömmer vinter och kala grenar för ett tag kan man drömma sig tillbaka till när pärlbusken ”The Bride” blommade. Den stod också här när vi flyttade in och jag har inte pysslat om den nåt men ändå blommar den fint och frikostigt. Jag tog många foton på den i juni där den stod i all sin prakt men den är väldigt svår att göra rättvisa.

IMG_6301IMG_6302IMG_6387

  
Suck… Jag längtar verkligen efter att trädgården ska börja grönska igen. Jag är så nyfiken på alla lökar jag satte i höstas, på att se om rosorna överlever vintern och jag hoppas på blomning på Barnets nya äppelträd.

Men det närmar sig…

  
Tills vidare får jag nöja mig med blomning inomhus.

Vad faller vi för egentligen?

Trots mina klumpiga raggningsförsök tidigare i livet så blev jag ju, kors i taket, stadgad ändå. Jag vet inte helt säkert vad det var Pappsen föll för.

Jag tänker lite på det där, vad män och kvinnor faller för hos varandra. Vi kvinnor har väl en tendens att gilla män som är bra på det de gör. Sparka fotboll, spela gitarr, meka bil… det kan vara lite vad som helst. Ja, inte som att man blir knäsvag av att se någon läsa ut en bok snabbt kanske, men nåt lite manligt som de gör med självsäkerhet.

Om männen fungerar likadant, vad för kvinnligt ska vi göra då för att få hjärtan att hoppa? Rulla köttbullar fort?

Nä, jag tror inte det. I ett parförhållande kan det visserligen leda till den där vanten som hamnar på ryggen, som jag skrev om en annan gång, men det är ett annat fenomen, tror jag.


Män verkar snarare tycka att det är attraktivt med kvinnor som är bra på mansdominerade områden, i alla fall lantis-killarna som jag är omgiven av. Tjejer som hoppar upp i en stor lastbil, kör rally och såna saker, det verkar få karlarnas pulser att skena.

Där har jag alltid legat risigt till, även när jag var ung och fräsch. Det är garanterat inget hjärta som har slagit extra fort av att se mig skutta förbi på fel växel i min gamla Skoda felicia. Men jag gjorde klart för Pappsen på ett tidigt stadium att om han ville ha någon som var bra på allt som han var bra på, som att skruva i garaget, dricka öl och hantera verktyg, ja då var det kanske enklast att han flyttade ihop med någon av sina kompisar. Och så blev det ju inte utan istället sitter vi här åtta år senare med två barn och kompletterar varandra ganska bra.

Och det jag egentligen föll för hos Pappsen var att han hade ett ganska mjukt sätt. Att han hade lätt för att säga trevliga saker och inte körde med någon macho-stil. Han var liksom hygglig.

Kommer du ihåg vad det var som fick dig att falla för din partner?

Gnällspikar, hyacinter och snögubbe utan stjärt

Jag blir så trött på folk som gnäller på människor som hjälper andra. Min känsla är att de som gnäller om vem man hjälper ofta inte ägnar sig åt så mycket välgörenhet själv. Det är väl upp till var och en vad man vill ägna sig åt och fritt fram för alla andra att försöka förbättra något annat? Det är väl inte de som hjälper till som gör att världen ser ut som den gör? Under mitt liv hittills har jag aldrig märkt så mycket missnöje och löje riktat mot hjälparbete som det är idag. Har jag missat det förut eller ser det annorlunda ut idag?

Efter den sucken har jag bara lite smått och gott som jag hade tänkt lufta egentligen.

Kasta inte bort dina gamla hyacinter. Om du har en trädgård kan du bara klippa bort blomstänglarna och låta dem stå kvar i krukan och vattna nån gång ibland. När bladen börjar vissna ner slutar man att vattna dem och låter dem vila torrt och svalt och gärna mörkt. Plantera ut på vårkanten och sen blommar de år två. Sägs det. Jag provar första gången i år. Självklart sprang jag runt i trädgården i december och grävde ner hyacinter i trädgården också, innan snön hade kommit och marken inte var frusen. Det ska bli spännande att se om det funkade!

DSC_0298

Och så provade jag äntligen att äta tofu häromdan. Jag har alltid tyckt att det låter så gott och med mitt intresse för vegetarisk mat är det lite konstigt att jag inte kommit till skott tidigare. (Eller så beror det på att jag aldrig hittar det i affären. Nu beställde jag på nätet.) Det var gott! Inte så gott som jag trodde, men absolut helt okej. Nu tycker jag att många vegetariska produkter inte är så mycket billigare än kött, vilket bara är ett tecken på att kött är på tok för billigt!

Annars är det rätt okej vinterdagar här hemma. Jag springer mellan barnen och känner mig lite otillräcklig och hinner inte med hushållet, så inget nytt. (Herregud, hur gör folk som har många barn?!) Idag hann vi i alla fall komma ut och göra en snögubbe. Han fick inga kläder, inte ens en keps. Nog har Pappsen en del kepor men den ena är honom kärare en den andra så det är inget vi vågar låna. Och så blev han utan rumpa också, snögubben. Barnet ville prompt att vi skulle göra en rumpa på honom men innan vi kom på hur vi skulle göra började barnen panikfrysa så där som barn gör så vi fick gå in. Rumphugget.

DSC_0297

Årets första bastubad

Det fanns flera saker som gjorde att vi föll för huset när vi köpte det.

Badtunna.

Pergola.

Pool (ful plastpool men vaddå).

Bastu.

Växthus.

Sen visade det sig att det mesta kanske inte var så mycket att hänga i julgranen. En del hade passerat bäst-före-datum och krävde mer underhållning än vad det var värt som nöje. Badtunnan och poolen är minnen blott och pergolan står med på ”göra-om-listan”.

Men växthuset använder jag och bastu badar vi lite nu och då!

Bastun kräver ingen underhållning, mer än när vi ska använda den, och blir lite kvällslyx när barnen sover. Enda projektet vi har för bastun framöver är att byta ut trädörren mot en i glas. Som småbarnsföräldrar är det smidigt med sånt som finns inne i huset så att man har nära till barnen om de vaknar.

Årets första pass i bastun blev i helgen. Det känns skönt att sitta med en hårinpackning och svettas och bara vara. Dessutom blir det lite passiv träning för blodkärlen och det är ungefär all träning som erbjuds mina kärl nu, så det är inte fy skam.

Pappsen är den som brukar propsa på att vi ska basta men väl i bastun är han den som storknar först. Mycket prat och lite verkstad. Men ingen av oss har så mycket krut i oss att vi springer ut och rullar oss i snön efterå. Fast nån gång kanske man borde våga… Kanske nästa gång??

Hej då långkallingar!

Gosh gosh gosh… Imorgon börjar Pappsen att jobba igen efter all ledighet. Jag bävar! Vi har haft det så bra hela familjen tillsammans, vi har klarat av att varva ner (gäller mest Pappsen, jag har inte så stora problem med det) och vara hemma tillsammans, leka med lego, vara ute och åka spark och snowracer och sjunga sånger och läsa sagor. TV:n eller paddan har inte behövt rycka ut som barnvakt när jag söver Lillan eller står framför spisen och det känns så bra!

Nu är det åter till vardagen och att ensam behöva klä på två barn och sig själv full vinterutrustning när man ska utanför dörren, att parera hungriga barn med matlagning och att försöka städa i smyg samtidigt som man leker att man är Taurus och jagar barnen.

Men, jaja, nu går vi ju mot våren och samtidigt är det skönt att kunna planera upp dagarna som jag vill utan att ta hänsyn till Pappsens agenda. Fast vi kommer att sakna att ha hans långkalsonger med häng traskandes här hemma… Vi har ju haft så fina dagar. Vi är glada att vi haft dem tillsammans.

DSC_0227DSC_0236DSC_0277

Nu är det matlåde-träsket som gäller igen. 😉