Trassligt hår och vårkänslor

Jag har fått ett så väldigt tråkigt hår efter senaste förlossningen. Efter första förlossningen tappade jag mycket av självfallet i håret, men den här gången har håret blivit mycket trassligare.

Jag har nästan aldrig haft tovigt hår förut men nu får jag en stor tova i nacken direkt om jag har håret utsläppt. Jag har provat olika schampon och balsam och inpackningar (fast bara billiga från ICA förstås) men det har inte blivit någon skillnad. Nu provar jag spray-balsam för första gången och det verkar funka bra! Så slipper jag ett moment i duschen också.

Jag valde denna för att den såg så oansenlig ut. Jag trodde det var ett tecken på att den inte luktade så mycket…

Tyvärr luktar just min spray som en hel parfymfabrik – för män. Men som tur är är inte Pappsen den svartsjuka typen, så när han kommer hem och det luktar herre redan i hallen så ropar han bara:

”Vad gott det luktar!”

Han är snäll, Pappsen.

Jag har köpt hem mina fröer i veckan också. Och nu när det töar och slaskar ute trivs jag som fisken i vattnet. Jag kan inte låta bli att skorra ”Vår på Saltkråkan” när jag kommer ut och känner den blöta friska luften och hör takdroppet.

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,

jag såg en lärka nyss och det var våren som kom…

 

Det fyller på sig i frö-lådan.

 

Denna vecka är rätt fullbokad annars (en sak per dag alltså). Imorgon ska vi till BVC, Lillan och jag. Hon vill inte bli matad längre utan kör bara med plockbitar. Ingen gröt och ingen välling, men ammar fortfarande. Vi får se vad domen från sköterskan och doktorn blir. Med tanke på att Lillan är rund som en boll så är jag inte så orolig.

Ett stilla lunk

Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.

Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!

Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.

Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.

Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…

 

Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns. 
 

Fotomiss

Idag var vi på IKEA. 

Vi skulle handla inför Barnets 3-årsdag. Barnet och jag levde om inne på barnavdelningen. Det fanns en dyna som såg ut som en nyckelpiga som man kunde sitta på. Barnet hoppade upp på den men studsade genast iväg och ramlade i golvet.

”Så här gör man.” sa jag och satte mig på den. Även jag for iväg som en projektil och landade nånstans mellan de små tälten.

Pappsen tog sig för pannan.

För att upprätta mitt anseende såg jag till att vara den som fotade av artikelbeskrivningen.

Jag må vara en virrpanna men jag vet ändå att man gör så nuförtiden för att kunna se…

   
…kunna se….

 
eh… lagerplats?

Öppen hylla och bullar med nutella

Jag är inne i en fas när jag verkligen känner mig som en trött småbarnsmamma. Barnet har inte varit på förskola på många veckor och vill ha mycket tid och uppmärksamhet och Lillan vill ha sitt. Jag hinner inte tänka en tanke klart på dagarna, känns det som. Och hela tiden undrar jag hur de som har fler barn hinner med?

Jag hinner nog det jag ska ändå. Det mesta kan Barnet vara med på och resten får jag göra på kvällen när barnen sover. 

Idag bakade Barnet och jag bullar med nutella i. Det blev väldigt gott! Till en sats bullar hade vi 150 gram smör, cirka 1,5 dl nutella och en nypa salt som fyllning.

   
 
Och en annan kväll bortsåg jag från röran i resten av huset och möblerade om min lilla öppna hylla i köket. 

  
    
    
 

Det är skönt att slå på tunnelseendet ibland. 

Småbarns-idyll?

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Pappsen har börjat att jobba igen efter semestern och det är inte alltid enkelt att vara hemma med två små barn. Och vädret underlättar inte heller.

Jag och barnen tänkte gå ut på morgonen och plocka hallon till frukostfilen, men Barnet vände i dörren när han kände hur kallt det var. Jag tog på mig långbyxor och långärmat men frös ändå, och fingrarna var stelfrusna när jag kom in. Mitt i sommaren! Nä, nu börjar det faktiskt att bli tråkigt. Barnet har till och med slutat tjata om att åka och bada och jag vet inte om det är skönt eller sorgligt? Idag har han mest suttit och tittat på Byggare Bob.

Tanken var att jag skulle städa och röja idag, och att jag skulle börja få fason på Lillans mat- och sovtider. Det skulle bli ordning på torpet nu när jag var ensam hemma! Så blev det inte alls. Lillan är så väldigt lättdistraherad nu, både när hon ska äta och när hon ska sova och Barnet lyckades störa henne vid varje tillfälle.

Fast, till skillnad mot före sommaren, så gjorde han det inte med flit. Då var han fortfarande så till sig över sitt lillasyskon att han inte kunde behärska sig i närheten av henne. När jag satt med henne i soffan for han runt som en vettvilling runt oss tills han råkade slå emot henne eller tills jag blev arg. Men hur mycket jag än sa åt honom så lyssnade han inte, han var så i gasen. ”Försiktig” var ett ord som han inte verkade förstå. Det var jättesvårt att veta hur jag skulle hantera syskonen utan att väcka avundsjuka och känna att jag räckte till för båda.

Nu är han mycket mer hänsynsfull och förstående, och det märks att de båda tycker om varandra. Han tar med henne i sina lekar, pysslar med henne, vinkar till henne, pratar med henne och leker att han matar henne. Och hon är själaglad över hans uppmärksamhet!

Idag när jag ammade henne visade han sin uppskattning bland annat genom att slå ett par klossar mot varandra och sjunga en egenkomponerad sång för henne. Lillan som knappt kan äta om kylskåpet surrar just nu! Nä, det gick åt skogen med rutiner idag, kan man säga. Till slut fick jag ta barnen och åka hemifrån för det blev bara stökigare ju längre vi var hemma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som inte var bra idag, men det räcker så. Eller, jag kan tillägga att jag har nackspärr också.

Fast vi kom ut och plockade bär idag i trädgården. Det började lite gemytligt med Lillan nöjd i sittern och Barnet som hjälpte mig att plocka. Sen kom odören av liksvamp, det måste ha legat nån mitt inne i buskarna och ruttnat men jag hittade den inte. Barnet ledsnade förstås rätt snart och tog hinkarna till sandlådan istället. Jag plockade en stor skål med röda vinbär och övergick till de svarta. Barnet började, som alltid när det blir tråkigt eller nåt går emot honom, längta efter ”paaapppaaa!

Sen lekte han bra ett tag tills jag hörde ett:

”Oj då!”

Då hade han provat att hälla över mina röda vinbär i en sandig liten bytta. Den var såklart alldeles för liten så bären svämmade över och rann ut både i sandlådan och i gräsmattan. Vi blev nog ungefär lika besvikna både han och jag, tror jag!

Till slut hade vi passerat lunchdags med en hel timme och istället för att känna mig som en duktig mamma som plockat bär med barnen fick jag gå före med mina hinkar och skämmas medan han släntrade bakom och ropade efter ”paaappaaaa!

Grannarna måste tro att jag är världens sämsta mamma så mycket som den pojken ropar på sin pappa när vi är ute!

Men Lillan var ganska nöjd och när Barnet fått tio kalla köttbullar till lunch gav jag mig själv en liten klapp på axeln, jag menar, han kunde ju fått gå utan mat helt – det hade ju varit mycket värre.

Nu när vi alla är hemma och barnen sover känns det bra igen.

Och tittar man bara på dagens foton hade jag kunnat lura vem som helst till att tro att vi haft en toppendag i våran småbarnsidyll.

DSC_1102

Matilda


DSC_1112

Sockerärtor


DSC_1114

Broccoli-plantorna blir stora!


DSC_1117

Tomaterna i växthuset börjar att bli röda.


DSC_1111

Det börjar komma bönor.


DSC_1106

Barnet hjälper till att plocka.


DSC_1107

Det är inte svårt att plocka när det finns så mycket vinbär.


DSC_1109

Till slut gav jag mig med detta.

Vid mitt staket

DSC_1098 DSC_1095

Jag är så väldigt glad över att vi har ett staket. Det är lite typiskt eftersom jag inte gillade det från början. Jag insåg ju att vi behövde ha något som förhindrade att våra barn rymde ut på vägen, men trodde inte ett staket skulle se så snyggt ut.

Nu tycker jag att det är jättefint! Det ramar in, och istället för att stänga ute – som jag tänkte mig det först – tycker jag mer att det hälsar välkommen. Här bor vi, varsågod och kliv på. Det blir en tydligare entré.

DSC_1097

Mest förtjust är jag förstås eftersom jag fått ännu ett ställe att odla på. Växter mot staket är ju fantastiskt vacker!

Från början satte jag tulpaner, påskliljor och krokus. Sen fyllde jag på med förgätmigej, malva, prästkrage, pioner, stora blåklockor och jättevallmo.

IMG_6715

Sen såg jag den här bilden.

Då blev jag helt såld på att ha en ros på insidan av staketet, även om jag aldrig kommer att få det så magnifikt som på bilden.

Men nu har jag ändå en egen Stanwell perpertual som snart påbörjar sitt andra blomningsflor. Snart ska den få en roskompis. Rosor som kryper fram mellan spjälorna på ett staket är ju oslagbart! Särskilt när de doftar mycket så att doften välkomnar en hem. IMG_6716

DSC_1091

Ännu liten och ny, men den har växt mycket nu i blomningspausen.

Jag har också funderat på om jag på nåt sätt kan få till en rosenpergola över grinden, men för tillfället nöjer jag mig med en kruka med luktärtor bredvid den. Även de doftar ju fantastiskt och när de står precis vid grinden behöver man ju inte ens ta en omväg för att sniffa på dem. Jag längtar så mycket efter att de ska börja blomma!

Havrebullar

Jo, jag det är väl inte så farligt att ha det ”lite” ostädat men jag kommer att låsa dörren hädanefter när jag ska gympa! Jag har försökt gympa än gång till förutom denna och hur tror ni det gick? Jo, någon stod plötsligt i hallen och ropade ”Hallå!”

Då var det bara min pappa som tur är, men visst är det typiskt?

Morgonen har varit riktigt hektisk med ett trotsbarn som kämpar emot allt jag säger och allt jag vill att han ska göra. Jag vet inte hur man ska bete sig för att det inte ska bli en strid om allting. Tur att Lillan är lugnet själv och oftast inte gör så mycket väsen av sig.

I vanliga fall brukar inte Barnet sova nåt mitt på dagen men han vaknade ovanligt tidigt i morse och var utpumpad av alla kamper, så just nu sover faktiskt båda barnen. Det innebär en lugn stund för mig framför datorn med en kopp kaffe. Otroligt skönt! Ikväll ska jag (om jag hinner och orkar) prova att göra tacos med hemmagjord tacokrydda och hembakta tortillas. Och så min egenodlade sallad till! Inte för att vara superpräktig utan bara för att jag försöker att snåla så mycket jag kan på matkontot. Jag gillar ju att baka och om det dessutom är enkelt och blir gott så kan man ju göra så ibland. Annars är ju en stor fördel med tacos just att det är ganska lätt och snabbt att svänga ihop! Jag återkommer med resultat.

Tills vidare slänger jag ut ett annat recept på bröd som jag gillar. Havrebullar som är mjuka och fina och som smakar riktigt mycket havre. Man sparar ju mycket pengar på att baka sitt eget bröd också. 😉

Havrebullar, 20 st

6 dl mjölk
3 dl havregryn
50 g jäst
100 g smör eller margarin
1 msk socker
1,5 tsk salt
ca 12 dl vetemjöl

Lägg havregrynen i degbunken.
Värm 3 dl av mjölken och häll över havregrynen. Låt svälla i 30 minuter.
Smula jästen i havregrynen och lägg i smöret i bitar.
Värm resten av mjölken till 37 grader och häll över i bunken och blanda.
Tillsätt socker, salt och det mesta av mjölet.
Arbeta till en smidig deg och jäs övertäckt i 30 minuter.

Knåda degen lätt på mjölat bakbord och dela den i två bitar. Rulla längder av bitarna och skär varje längd i tio bitar som du formar till bollar.
Pensla bullarna med vatten och doppa dem i havregryn.
Låt jäsa i 30 minuter.

Grädda i mitten av ugnen, tio minuter i 250 grader.

Jobbiga, underbara du!

Barn är ju faktiskt underbara.

Om man nån gång säger nåt annat så får man en mammamaffia på sig. Det är inte okej att vilja ha egentid eller att säga att barn är jobbiga! Då får man skylla sig själv som har skaffat barn, eller hur? Jag ser de åsikterna hela tiden i flöden på Instagram, Facebook och, inte minst, på Familjeliv.

Det där är lite tossigt, tycker jag. Att skaffa barn är jobbigt. Barn ska vara jobbiga. Det är mer konstigt med de mammor på Familjeliv som hävdar att deras barn aldrig är krävande (eller att man i alla fall inte får säga det högt*) och att de aldrig känner att de behöver en stund i lugn och ro. Det får man ju ändå när barnen har flyttat hemifrån, raljerar de framför datorn och sen klappar de sig nöjt på magen och tar en svälj kaffe till. Där fick de till det.

Men lika självklart som att barn kan vara jobbiga – lika självklart är det att de är fantastiska, underbara, sagolika och det allra finaste som finns. Det tycker alla mammor, även om man inte alltid säger det i anslutning till att man suckar.

Igår bakade Barnet och jag syltkakor. Det är en bra kaka att göra tillsammans med små barn. Även om jag många gånger får bita ihop när vi bakar tillsammans så blir jag samtidigt fascinerad över hur smarta och läraktiga de är. Hur de tar efter oss vuxna, drar slutsatser och försöker själva.

baka3

Jaha, mamma lägger en kaka på vågen. Då hjälper jag till att lägga resten där också! Bra, va?

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det - mycket sylt!

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det – mycket!

När vi sen serverar våra kakor till Pappsen och barnens Farfar är vi så stolta att det nästan pyser ur öronen på oss. I alla fall på mig. För Barnet är det bara en självklarhet.

Precis som det ska vara.

Bara det är också lite underbart.

baka

Söta och bakade med mycket kärlek. Han har provsmakat dem till fulländning.

* Självklart ska man inte säga till barnet att man tycker att själva barnet är jobbigt. Man får säga ”Jag tycker att det är jobbigt när du ligger och skriker och sparkar så där…”

En inte så söt docka 

Barn och katter.

Så mysigt, säger ni.

Katter och barn.

Men den kombinationen behöver inte alls vara trevlig. Inte för mamman. Igår gjorde den mig gråtfärdig och fick mig att skrika rakt ut.

Jag satt i soffan och ammade Lillan. Barnet ropar från hallen. Han vill att jag ska komma och titta.

”Mamma! Kom hit, mamma!” 

Jag svarar att jag inte kan komma, men på en 2,5-årings vis upprepar han frågan ett oräkneligt antal gånger ändå. Sen blir det tyst ganska länge innan han nöjd och glad kommer trallandes med sin dockvagn.

Fortsatt munter plockar han ur sin docka ur dockvagnen. 

Sen lyfter han ur sin gosekanin.

Jag tittar förstrött på.

Till sist tar han, väldigt högtidligt, upp något ur botten på dockvagnen. Vad är det nu han har kört runt på? Tydligen något mycket litet.

Med ett stort leende håller han fram det mot mig. En gråsvart liten boll.

”Är det, mamma?” frågar han.

Mellan sina söta små fingrar håller han… en stor och välmatad fästing!

Fy! Jag är inte så rädd för kryp men just fästingar får mig att rysa! Jag vägrar att ta i dem och har sagt till Pappsen att jag gör vad som helst bara jag slipper plocka fästingar från katterna. Jag tycker att de är vidriga!

Så tänk min förskräckelse när jag inte hinner svara innan Barnet lyfter handen och kastar fästingen på mig!

Med Lillan i famnen kan jag inte göra mycket annat än att skrika rakt ut. 

Som tur var landade fästingen på filten jag hade om oss och efter stort besvär lyckades jag lirkandes loss Lillan utan att fästingen föll ut.

Sen skrubbade jag en förvånad pojkes händer länge. Jag kan bara ana hur mycket han petade, fingrade och undersökte fästingen innan han tog den på en tur i sin dockvagn. Som en annan docka. 

Tanken gör mig närmast gråtfärdig.

  

Byxlös

Det känns som att vi ligger lite efter nu. Vi är nog till exempel de enda i trakten som har adventsljusstakarna kvar uppe. Vi har inte ens haft vett att släcka dem!

Tänk, jag har längtat i över ett år på att ha så mycket tid över att man bara kan gå och strosa på Rusta! Det är min dröm det…

Både Pappsen och jag tycker att det är tokigt att man ska jobba så mycket och att allt i samhället ska snurra så fort. (Jag jobbar ju bara 75%, men restid och promenad från parkeringen på jobbet är lite i mesta laget). Fast det där är ju egentligen upp till sig själv att bestämma. Vi ska försöka bli bättre på att skifta ner nu. Jag har planerat att vara mammaledig i ett år till att börja med och förhoppningsvis kan Pappsen vara hemma nån dag i veckan tillsammans med oss. Sen får vi se hur vi lägger upp det, och jag får fundera på hur jag kan lösa det med jobb så att det känns som att jag hinner med barnen ordentligt också. Jag tror att vi är fler och fler som tänker så, spännande att se om det leder till nån förändring i samhället!

Nu är åtminstone övervåningen färdigtapetserad! Målaren hade en liten remsa kvar som skulle upp. Han skulle komma häromkvällen, men i vanlig ordning hade Pappsen glömt att berätta det för mig. Pappsen själv var ute på jourjobb, Barnet och jag hade ätit middag och bänkat oss i soffan.

Det känns som att alla kläder skaver nu så jeansen hade jag kastat av mig i badrummet. Snart låg jag under en filt och sov medan Barnet tittade på barnprogram.

”Hallå! Hallå!”

Det lät som att rösten i hallen hade ropat ganska länge. Och den fortsatte.

”Hallå?”

Jag satte mig förvånat upp, byxlös och med korvandedräkt.

”Hallå?”

Säkert Pappsens Farfar! tänkte jag och blev irriterad. Jag snodde en filt runt benen och lufsade surt ut i hallen, framåtböjd med stor-magen. Där blängde jag mig yrvaket omkring.

”Eh… hej! Har inte Pappsen sagt att vi skulle komma?”

I hallen stod Målaren och hans söta flickvän.

”Åh… eh… jag ska bara ta på mig ett par… bättre… byxor.” mumlade jag och kastade mig in på badrummet.

Jag har ofta tänkt att jag ska vara den där människan som alltid är välklädd och snygg oavsett när det ringer på dörren. Men det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte typen som tar på mig mascara för att gå till Ica, och är jag hemma får man vara glad om jag ens har borstat håret. När jag var yngre kunde jag springa och fixa till mig lite när någon aviserat att den snart skulle hälsa på men nu springer jag och plockar undan leksaker och disk istället, så det här verkar ju bara gå utför…

Men nu ska jag ta tag i de där adventsljusstakarna… Hårbotten får vänta lite till.

2015/01/img_0380.jpg
Fast lite mysigt tycker jag allt att det är fortfarande….

Förresten har Underbara Clara skrivit ett intressant inlägg om det här med att vi jobbar så mycket.

Läs gärna: Jag hatar arbetslinjen