Det känns som att vi ligger lite efter nu. Vi är nog till exempel de enda i trakten som har adventsljusstakarna kvar uppe. Vi har inte ens haft vett att släcka dem!

Tänk, jag har längtat i över ett år på att ha så mycket tid över att man bara kan gå och strosa på Rusta! Det är min dröm det…

Både Pappsen och jag tycker att det är tokigt att man ska jobba så mycket och att allt i samhället ska snurra så fort. (Jag jobbar ju bara 75%, men restid och promenad från parkeringen på jobbet är lite i mesta laget). Fast det där är ju egentligen upp till sig själv att bestämma. Vi ska försöka bli bättre på att skifta ner nu. Jag har planerat att vara mammaledig i ett år till att börja med och förhoppningsvis kan Pappsen vara hemma nån dag i veckan tillsammans med oss. Sen får vi se hur vi lägger upp det, och jag får fundera på hur jag kan lösa det med jobb så att det känns som att jag hinner med barnen ordentligt också. Jag tror att vi är fler och fler som tänker så, spännande att se om det leder till nån förändring i samhället!

Nu är åtminstone övervåningen färdigtapetserad! Målaren hade en liten remsa kvar som skulle upp. Han skulle komma häromkvällen, men i vanlig ordning hade Pappsen glömt att berätta det för mig. Pappsen själv var ute på jourjobb, Barnet och jag hade ätit middag och bänkat oss i soffan.

Det känns som att alla kläder skaver nu så jeansen hade jag kastat av mig i badrummet. Snart låg jag under en filt och sov medan Barnet tittade på barnprogram.

”Hallå! Hallå!”

Det lät som att rösten i hallen hade ropat ganska länge. Och den fortsatte.

”Hallå?”

Jag satte mig förvånat upp, byxlös och med korvandedräkt.

”Hallå?”

Säkert Pappsens Farfar! tänkte jag och blev irriterad. Jag snodde en filt runt benen och lufsade surt ut i hallen, framåtböjd med stor-magen. Där blängde jag mig yrvaket omkring.

”Eh… hej! Har inte Pappsen sagt att vi skulle komma?”

I hallen stod Målaren och hans söta flickvän.

”Åh… eh… jag ska bara ta på mig ett par… bättre… byxor.” mumlade jag och kastade mig in på badrummet.

Jag har ofta tänkt att jag ska vara den där människan som alltid är välklädd och snygg oavsett när det ringer på dörren. Men det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte typen som tar på mig mascara för att gå till Ica, och är jag hemma får man vara glad om jag ens har borstat håret. När jag var yngre kunde jag springa och fixa till mig lite när någon aviserat att den snart skulle hälsa på men nu springer jag och plockar undan leksaker och disk istället, så det här verkar ju bara gå utför…

Men nu ska jag ta tag i de där adventsljusstakarna… Hårbotten får vänta lite till.

Fast lite mysigt tycker jag allt att det är fortfarande….

Förresten har Underbara Clara skrivit ett intressant inlägg om det här med att vi jobbar så mycket.

Läs gärna: Jag hatar arbetslinjen