Öppen hylla och bullar med nutella

Jag är inne i en fas när jag verkligen känner mig som en trött småbarnsmamma. Barnet har inte varit på förskola på många veckor och vill ha mycket tid och uppmärksamhet och Lillan vill ha sitt. Jag hinner inte tänka en tanke klart på dagarna, känns det som. Och hela tiden undrar jag hur de som har fler barn hinner med?

Jag hinner nog det jag ska ändå. Det mesta kan Barnet vara med på och resten får jag göra på kvällen när barnen sover. 

Idag bakade Barnet och jag bullar med nutella i. Det blev väldigt gott! Till en sats bullar hade vi 150 gram smör, cirka 1,5 dl nutella och en nypa salt som fyllning.

   
 
Och en annan kväll bortsåg jag från röran i resten av huset och möblerade om min lilla öppna hylla i köket. 

  
    
    
 

Det är skönt att slå på tunnelseendet ibland. 

Småbarns-idyll?

Idag har det varit en rätt jobbig dag. Pappsen har börjat att jobba igen efter semestern och det är inte alltid enkelt att vara hemma med två små barn. Och vädret underlättar inte heller.

Jag och barnen tänkte gå ut på morgonen och plocka hallon till frukostfilen, men Barnet vände i dörren när han kände hur kallt det var. Jag tog på mig långbyxor och långärmat men frös ändå, och fingrarna var stelfrusna när jag kom in. Mitt i sommaren! Nä, nu börjar det faktiskt att bli tråkigt. Barnet har till och med slutat tjata om att åka och bada och jag vet inte om det är skönt eller sorgligt? Idag har han mest suttit och tittat på Byggare Bob.

Tanken var att jag skulle städa och röja idag, och att jag skulle börja få fason på Lillans mat- och sovtider. Det skulle bli ordning på torpet nu när jag var ensam hemma! Så blev det inte alls. Lillan är så väldigt lättdistraherad nu, både när hon ska äta och när hon ska sova och Barnet lyckades störa henne vid varje tillfälle.

Fast, till skillnad mot före sommaren, så gjorde han det inte med flit. Då var han fortfarande så till sig över sitt lillasyskon att han inte kunde behärska sig i närheten av henne. När jag satt med henne i soffan for han runt som en vettvilling runt oss tills han råkade slå emot henne eller tills jag blev arg. Men hur mycket jag än sa åt honom så lyssnade han inte, han var så i gasen. ”Försiktig” var ett ord som han inte verkade förstå. Det var jättesvårt att veta hur jag skulle hantera syskonen utan att väcka avundsjuka och känna att jag räckte till för båda.

Nu är han mycket mer hänsynsfull och förstående, och det märks att de båda tycker om varandra. Han tar med henne i sina lekar, pysslar med henne, vinkar till henne, pratar med henne och leker att han matar henne. Och hon är själaglad över hans uppmärksamhet!

Idag när jag ammade henne visade han sin uppskattning bland annat genom att slå ett par klossar mot varandra och sjunga en egenkomponerad sång för henne. Lillan som knappt kan äta om kylskåpet surrar just nu! Nä, det gick åt skogen med rutiner idag, kan man säga. Till slut fick jag ta barnen och åka hemifrån för det blev bara stökigare ju längre vi var hemma. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som inte var bra idag, men det räcker så. Eller, jag kan tillägga att jag har nackspärr också.

Fast vi kom ut och plockade bär idag i trädgården. Det började lite gemytligt med Lillan nöjd i sittern och Barnet som hjälpte mig att plocka. Sen kom odören av liksvamp, det måste ha legat nån mitt inne i buskarna och ruttnat men jag hittade den inte. Barnet ledsnade förstås rätt snart och tog hinkarna till sandlådan istället. Jag plockade en stor skål med röda vinbär och övergick till de svarta. Barnet började, som alltid när det blir tråkigt eller nåt går emot honom, längta efter ”paaapppaaa!

Sen lekte han bra ett tag tills jag hörde ett:

”Oj då!”

Då hade han provat att hälla över mina röda vinbär i en sandig liten bytta. Den var såklart alldeles för liten så bären svämmade över och rann ut både i sandlådan och i gräsmattan. Vi blev nog ungefär lika besvikna både han och jag, tror jag!

Till slut hade vi passerat lunchdags med en hel timme och istället för att känna mig som en duktig mamma som plockat bär med barnen fick jag gå före med mina hinkar och skämmas medan han släntrade bakom och ropade efter ”paaappaaaa!

Grannarna måste tro att jag är världens sämsta mamma så mycket som den pojken ropar på sin pappa när vi är ute!

Men Lillan var ganska nöjd och när Barnet fått tio kalla köttbullar till lunch gav jag mig själv en liten klapp på axeln, jag menar, han kunde ju fått gå utan mat helt – det hade ju varit mycket värre.

Nu när vi alla är hemma och barnen sover känns det bra igen.

Och tittar man bara på dagens foton hade jag kunnat lura vem som helst till att tro att vi haft en toppendag i våran småbarnsidyll.

DSC_1102

Matilda


DSC_1112

Sockerärtor


DSC_1114

Broccoli-plantorna blir stora!


DSC_1117

Tomaterna i växthuset börjar att bli röda.


DSC_1111

Det börjar komma bönor.


DSC_1106

Barnet hjälper till att plocka.


DSC_1107

Det är inte svårt att plocka när det finns så mycket vinbär.


DSC_1109

Till slut gav jag mig med detta.

En dag när allt går snett

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.

 

Att få tid till tandläkaren

Jodå, jag ÄR på gång till tandläkaren. Men det är som alltid svårt att få till en tid som passar. Det här med tider, telefoner och småbarnsliv klickar inte riktigt.

Jag gick med min känsla av hål ett tag innan jag till min lättnad fick en kallelse till tandläkaren! Jag hade fått tid i början av maj.

Det hade kunnat lösa sig väldigt smidigt, alltså. Men eftersom det är långt mellan tandläkaren och jobbet och jag arbetade den dagen så jag ringde för att höra om det fanns en ledig tid strax därpå. Jag hade redan fixat barnvakt.

Tyvärr hade den vänliga kvinnan i telefonen inte nån ledig tid på en hel månad! Jag som inte hade schema så långt fram chansade vackert på en tid. Det var ju ”bara” att ringa igen om tiden inte passade, menade kvinnan rart.

Såklart jobbade jag den dagen!

Eftersom det är så stressigt på jobbet vill jag inte ringa därifrån men nästa lediga dag ringde jag i god tid innan jag skulle till Ikano-huset för att shoppa med Barnet och Barnets Mormor. Jag ville inte riskera att behöva ta samtalet på mobilen för jag har en telefon som jag inte hör vad folk säger i och det går jämnt ut för folk hör inte mig så bra heller. Fast ändå skulle de inte hinna ringa upp mig innan jag skulle vara framme!

Där var Barnet dessutom mer vild än tam. Han sprang som en tok, kände på alla kläder och ville inte foga sig. Mormor och jag försökte turas om att passa honom så att åtminstone nån av oss skulle kunna shoppa men det blev ändå bara stressigt. Och när jag mitt i röran kom på att tandläkaren skulle ringa hade jag förstås redan missat samtalet!!

När de ringde upp igen hade jag äntligen fått Barnet att sitta i vagnen där han högljutt skorrade ut sitt missnöje för alla välordnade föräldrar och deras lugna barn som strosade runt bland barnkläderna på Kappahl.

Den här gången var den vänliga kvinnan i telefonen utbytt mot en ganska vred Donna. Först var hon sur för att jag hördes så dåligt och när samtalet bröts för att jag inte hade täckning blev hon ännu mera uppretad. Ilsket ringde hon upp ännu en gång medan jag svettigt försökte hitta mottagning. Barnet var både rastlös och ganska arg.

Jag behöver väl inte ens säga att jag glömt schemat hemma? Och det vågade jag knappast berätta för donnan! Nä, hu! Kuvat tackade jag för tiden jag fick tack tack, då kan jag hela dagen. Tack tack tack och jag vågade inte stjäla mer av hennes tid genom att berätta att det ibland känns som att hela tandborsten försvinner in i käken när jag borstar.

Så nu väntar jag till slutet av juni.

Det är den vimsiga småbarnsmammans lott. Att bita ihop för att inte verka ännu mer besvärlig för sin välordnade omgivning.

Och förresten så gör inte tanden ont längre.

20140528-214944-78584327.jpg

Kanske har Barnet och hans blöta pussar helat mig? Det gör i alla fall gott i det vimsiga mammahjärtat.

En STOOOR lastbil

Så fort Pappsen och jag är ute och åker bil sitter han med ett ivrigt pekfinger och viftar mot var och varannan lastbil som vi möter.

”Den har jag skruvat med!” ”Jaa, den där har jag skruvat med!” ”Den har jag skruvat med!” hojtar han glatt i takten till en valsmelodi.

I början av vårat förhållande nickade jag artigt och svarade. ”Jaså? Har du?” ”Där ser man!” ”Månn de?”

Numera slår jag händerna för öronen, blundar och rystar halvvilt på huvudet. Jag orkar inte engagera mig! Inte när denna replik gör att det inte går att föra ett normalt samtal under våra bilresor, eftersom vi varje minut möter en lastbil som Pappsen vill att jag ska berömma honom för.

När vi i veckan var inne i Linköping fick vi stanna vid ett rödljus. Bäbisen, eller okej… han börjar bli stor nu, låt oss säga Barnet(!), blev stum och tittade storögt ut genom vindrutan.

”Ja, titta!” jollrade jag. ”En lastbil! En STOOOR lastbil!”

”Den har jag skruvat med!” mässades Pappsen rytmiskt.

Och då slog detta förunderliga mig – denna trista, tråkiga och ja, alldeles uttjatade, replik kommer med största säkerhet att imponera nåt kollosalt på Barnet framöver!

Jag lutade mig tillbaka, ensam och lätt chockad, i mitt kalla baksäte.

Hur i jösse namn ska jag kunna kontra detta?

20131109-104112.jpg

Och här gaddar de ihop sig över fordonsboken!