Att få tid till tandläkaren

Jodå, jag ÄR på gång till tandläkaren. Men det är som alltid svårt att få till en tid som passar. Det här med tider, telefoner och småbarnsliv klickar inte riktigt.

Jag gick med min känsla av hål ett tag innan jag till min lättnad fick en kallelse till tandläkaren! Jag hade fått tid i början av maj.

Det hade kunnat lösa sig väldigt smidigt, alltså. Men eftersom det är långt mellan tandläkaren och jobbet och jag arbetade den dagen så jag ringde för att höra om det fanns en ledig tid strax därpå. Jag hade redan fixat barnvakt.

Tyvärr hade den vänliga kvinnan i telefonen inte nån ledig tid på en hel månad! Jag som inte hade schema så långt fram chansade vackert på en tid. Det var ju ”bara” att ringa igen om tiden inte passade, menade kvinnan rart.

Såklart jobbade jag den dagen!

Eftersom det är så stressigt på jobbet vill jag inte ringa därifrån men nästa lediga dag ringde jag i god tid innan jag skulle till Ikano-huset för att shoppa med Barnet och Barnets Mormor. Jag ville inte riskera att behöva ta samtalet på mobilen för jag har en telefon som jag inte hör vad folk säger i och det går jämnt ut för folk hör inte mig så bra heller. Fast ändå skulle de inte hinna ringa upp mig innan jag skulle vara framme!

Där var Barnet dessutom mer vild än tam. Han sprang som en tok, kände på alla kläder och ville inte foga sig. Mormor och jag försökte turas om att passa honom så att åtminstone nån av oss skulle kunna shoppa men det blev ändå bara stressigt. Och när jag mitt i röran kom på att tandläkaren skulle ringa hade jag förstås redan missat samtalet!!

När de ringde upp igen hade jag äntligen fått Barnet att sitta i vagnen där han högljutt skorrade ut sitt missnöje för alla välordnade föräldrar och deras lugna barn som strosade runt bland barnkläderna på Kappahl.

Den här gången var den vänliga kvinnan i telefonen utbytt mot en ganska vred Donna. Först var hon sur för att jag hördes så dåligt och när samtalet bröts för att jag inte hade täckning blev hon ännu mera uppretad. Ilsket ringde hon upp ännu en gång medan jag svettigt försökte hitta mottagning. Barnet var både rastlös och ganska arg.

Jag behöver väl inte ens säga att jag glömt schemat hemma? Och det vågade jag knappast berätta för donnan! Nä, hu! Kuvat tackade jag för tiden jag fick tack tack, då kan jag hela dagen. Tack tack tack och jag vågade inte stjäla mer av hennes tid genom att berätta att det ibland känns som att hela tandborsten försvinner in i käken när jag borstar.

Så nu väntar jag till slutet av juni.

Det är den vimsiga småbarnsmammans lott. Att bita ihop för att inte verka ännu mer besvärlig för sin välordnade omgivning.

Och förresten så gör inte tanden ont längre.

20140528-214944-78584327.jpg

Kanske har Barnet och hans blöta pussar helat mig? Det gör i alla fall gott i det vimsiga mammahjärtat.