Bus i Halloween!

image

Så var det det här med Halloween då. En högtid som många inte är helt förtjusta i.

Själv tycker jag att det är härligt att åtminstone en gång om året få klä ut sig till oigenkännlighet och härja runt i grannskapet – gräva upp blommor i trädgårdarna, repa bilar och äntligen ge riktigt svar på tal till de snoriga ungarna.

Eller vad för slags bus är okej att göra? Vi pratade om det på jobbet och en tjej hade som förslag att man kunde… hrmm… ”lägga en kabel” i rabatten men jag vet inte… det kanske är sånt folk i stan håller på med. Här på landet är vi lite mer sofistikerade än så.

Det kom också förslag om att vifta med en låtsasspindel framför ögonen och det tyckte jag lät mera harmlöst.

Bäbisen är än så länge för liten för att gå på ”bus-eller-godis” men själv har jag klätt ut mig och är i full färd med min runda.

image

Skönt med en ordentlig förklädnad så att man riktigt kan löpa amok.

Fast först måste jag kanske köpa godis ifall nån stadsbo har vägarna förbi.

 

Tips på bra halloween-bus enligt Pappsen.

Raka dig över det nyskurade handfatet.

Sprid ditt fotludd över alla golv.

Släpp väder precis när ni sätter er i bilen efter en lång promenad.

Guldkant nu och då

Folk som inte har barn kanske tror att man inte lyxar till det lika mycket när man blivit förälder som man gjorde innan.

Det är inte helt sant! Det kommer fortfarande stunder med guldkant på tillvaron!

För ganska precis två år sedan var Pappsen och jag på en weekend till Göteborg. Det var himmelskt! Vi bodde på flott hotell och på morgonen kom de in med en dignande frukostbricka som avnjöts i lugn och ro medan vi fortfarande satt i morgonrock.

DSC_1025

Morgonlyx 2011

Sen kom Bäbisen och så många stunder i lugn och ro har det förstås inte blivit. Nu har man en Bäbis som drar en i mysbyxan och vill ha uppmärksamhet när man försöker att göra något.

Men så idag var både Pappsen och jag hemma! Alldeles ifred, fortfarande i morgonrock, kunde jag passa på att skura toaletten!

image

Morgonlyx 2013

Det var himmelskt!

Så var inte oroliga, ni som går i barnatankar. Allt kommer inte att förändras, även som småbarnsmamma kommer tillfällen av extravagans och flärd.

Snarkar du?

Vad är det med folk som snarkar? Vem är det de försöker att lura egentligen?

Det är ju samma visa varje gång! Ögonen faller ihop. Huvudet faller bak, munnen öppnas på så vid gavel att man då och då skymtar rectum där bakom den lilla spenen i gommen.

Och sen!

Det snarkas så att rutorna skallrar! Ibland är det tyst ett litet tag, så att man sitter på helspänn och lyssnar, bara för att golvas av nästa snarkning som är desto mer högljudd och intensiv, ja riktigt vildsint!

Och om man då blir lite full i skratt  och råka väcka personen, som irriterat ser sig omkring – ja hur låter det då?

”Jag har inte snarkat!” fräser den surt!

Jaha. Minsann!

Och hur kan den veta det?

Jo, hör och häpna. Här kommer det lite oväntade.

Den har inte ens sovit!

”Jag har varit vaken hela tiden!”

Jo, det är klart. Det var ju lite det jag misstänkte när dregelsträngen rann och det ryckte i ena foten.

Att personen var pigg som en mört.

DSC_1375

Personen på bilden har inget samband med texten.

Ett gott intryck

wpid-20131011_075719.jpgJag var och storhandlade häromdan. När jag packade insåg jag att jag behövde en kasse till och räckte fram ett par kronor till kassörskan. Det var mest tänkt som en vacker gest men hon tog girigt emot dem.

Ja, jag säger då det!

Det påminner mig om Turkiet! En av dagarna var jag inne på hotellets Minimarket för att handla. Det var trevligt att strosa runt bland varorna, om än lite otympligt, för jag hade Bäbisen på ena armen och hans badring och kundkorgen runt den andra. Men när jag kom till kassan hade jag fortfarande inte hittat några soppåsar!

”Excuse me, do you have any bags?” frågade jag tjejen i kassan.

”You mean like these?” frågade hon och pekade på påsarna i kassan.

”I mean like for waste.” försökte jag.

”Oh, sorry we don´t.” ursäktade sig tjejen.

”But you can have extra of these.” fortsatte hon rart.

”Well, then I can take two maybe.” deklarerade jag stolpigt.

Tjejen packade varorna utan tecken på att ge mig någon extra påse så jag skämdes och tänkte att jag missförstått henne. Och där hade jag stått som en snålvarg och krävt TVÅ påsar. Usch, så genant!

Men sen log hon stort och la en hel bibba med påsar i kassen!

Sen blinkade hon och la ner en hel bibba till!

Jag blev så till mig av vänligheten att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

”Thank you, thank you! It is so friendly of you!” svallade jag och med ett stort och barnsligt leende baxade jag mig ut ur affären samtidigt som jag då och då gjorde en menande nickning. Man vill ju liksom göra ett gott intryck på så snälla människor, så att de känner att man själv är en trevlig och förståndig människa.

Det var en bit att gå till lägenheten och fast jag hade riktigt mycket att kånka på så valsade jag fram medan jag småflinade för mig själv. Tänk vilken trevlig berättelse att dra för Pappsen!

”Titta här, Pappsen!” ropade jag när jag närmade mig verandan. ”Titta vad jag har fått!” sa jag ivrigt.

Men Pappsen han bara tog sig för pannan.

”Vad håller du på med?” frågade han.

Jag förstod inte alls vad han menade och blev lite besviken när jag inte fick berätta min historia. Men när jag försökte fortsätta avbröt han mig genom att helt taktlöst rycka ett par gånger i kundkorgen.

”Har du släpat med dig korgen ända hit!” utropade han förfärat.

Jaha, ja. Där satt den kvar, fortfarande inklämd mellan axeln och badringen.

Mitt uppspelta jag förvandlades till en våt liten fläck som ynkligt kröp in i soffhörnet och skämdes medan Pappsen gick tillbaka med kundkorgen.

”Fast det där förklarar han fint.” intalade jag mig.

Sen kom Pappsen tillbaka.

Han sa att han helt enkelt bara hade lagt ett finger mot pannan, vispat runt några gånger och sen skakat sorgset på huvudet.

En koko-gest alltså!!! En vink om att jag inte skulle ha alla hästar hemma!

Kassörskan hade nickat deltagande.

Tack för den Pappsen!

Sen så gick jag inte till Minimarket nåt mer.

Pappaskämt #13

pappaskämt3

Karlar och deras filmcitat! Man blir så trött på dem!

Är det för att de kollar på samma filmer om och om igen så att deras hjärnor till slut blir så mättade att de bara kan rapa upp fraser ur dessa filmer?

Eller är det bara deras dåliga humor?

Det är dessutom inte några djupare kulturrullar som blir föremål för citering. Pappsen själv har snöat in på Jönssonligan.

När vi är på väg nånstans och jag hetsletar efter telefon och nycklar med bara en sko på och med jackan hängandes i ena armen tar Pappsen Bäbisen och går ut. ”Vi går mot bilen.” meddelar han, nöjd över sitt citat och omedveten om det kaos han lämnar bakom sig.

När jag står vid trädgårdslandet och pumpar frenetiskt ur pumpen för att få vatten till potatisen samtidigt som jag kliar sönder en mygga i ögat med leriga fingrar kan Pappsen komma förbi.

”Pumpa på bara! Det är bara att pumpa på!” säger han och smackar belåtet.

Jag skulle kunna fortsätta länge!

Och träffar Pappsen nån annan som citerar samma filmer – ja då blir han överlycklig. Då har han hittat en själsfrände. Det är liksom ett kännetecken på att man är en bra människa, tänker Pappsen.

Så ja, riktigt så illa är det kanske inte.

”Soya?” frågar Pappsen raskt.