Pappaskämt #25

pappaskämt3

Män.

Det finns kanske saker som de är bra på – men inte är det kommunikation.

Det ska vara klara besked. Raka spår – inget fjomp. Då går det dem förbi.

Vi kvinnor envisas ändå med att linda in saker och dela ut ordrar i form av frågor, vi vill ju inte att det ska låta hårt!

”Lillan har bajsat, kan du byta blöja sen?” säger jag artigt och förväntar mig (varje gång – visst är det konstigt?) att Pappsen ska resa sig direkt och skrida till verket.

Men Pappsen hör bara ”SEN” och fortsätter lugnt att titta på tv.

Eller som jag hörde i mataffären.

”Kan du kika på lite pålägg?” säger kvinnan älskvärt.

”Kika på!? Det är väl inget att kika på!” vrålar mannen. ”Ska vi ha pålägg eller inte?”

Övertydlighet är det som gäller.

Hejdå, napparna!

Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.

Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.

Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!

Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.

Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.

Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.

Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!

Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!

Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!

Och det är vi med. Våran fina lilla kille!

Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )

Det här med belysning

Vi har ju ganska uppdelade områden som vi har hand om här hemma. Pappsen är den som sköter belysningen. Som jag sa så är Pappsen tokig i spotlights, eller i belysning över huvud taget. Det verkar vara ett behov som pockar på. Det började lite smygande med spotlights i bokhyllan och under tv-hyllan, för att sen sprida sig till vitrinskåpen i köket och under skåpshyllorna.

DSC_0016

Hm, få se nu saknas det inte nåt?DSC_0762

Vi sätter lite belysning under köksbänken också!

När vi gjorde om i hallen så blev det spotlights i hela taket och eftersom hallen i nedervåningen hänger ihop med allrummet på övervåningen blev det spotlights i taket även där. wpid-20131102_101522.jpgNu har jag sagt stopp, men det har jag gjort flera gånger förut också utan att det har gett resultat så än är det nog inte slut. Och eftersom jag är så dålig på inredning, särskilt lampor, så är det faktiskt ganska smidigt.

IMG_4776DSC_1051Jag tänker liksom inte så mycket på sånt där. Jag är ju så nöjd med det lilla jag… När vi har dåliga lysen på bilen tänker jag att det är ganska bra eftersom jag ändå är så dålig på att blända av. Men så sätter Pappsen dit ledljusramp och så vips märker folk när man bländar dem igen.

Och medan jag mest rensar i rabatterna och håller efter så har Pappsen planer på hur vi ska kunna ha belysning i trädgården också, såklart. Ett tag hade vi så att det lyste upp i ett träd och han vill nog gärna belysa nån fasad på huset också.

Det blir nog bra det där. Det är bra att vi är olika, när man som jag går runt och och nöjd hela tiden och bara påtar i det lilla så händer det ju inte så mycket.

Vi kompletterar varandra så bra.

IMG_4559

Ung och snygg

Det är inte så att man aldrig får komplimanger för sitt utseende längre. (Ja, det är väl inte så att de duggar tätt heller…) 

Fast det tråkiga med komplimangerna numera är att de oftast avslutas med ett ”…för att…” 

Jo, men du ser ju bra ut… för att vara 32 år.” 

 ”Du är ju rätt fräsch… för att ha fött två barn.” 

 Man är liksom aldrig bara snygg. 

 Ändå känner jag mig nöjd. Det känns som att jag äntligen har fått min kropp tillbaka!

Inte som att jag har gått ner alla gravidkilon eller så, det har jag visst inte. Det sitter en krans runt magen som nickar ivrigt när jag säger något viktigt. 

Eller när jag går fort, eller hur det är? 

Men jag känner mig ändå lätt och smidig igen. Jag mår bra. Det är skönt att slippa gravidbesvär och allt jobbigt efter en förlossning.

Jag kan dricka kaffe igen och jag får dricka vin och äta mögelost om jag vill. 

Relativt nyförlöst begav jag mig till systemet. Det var inte muntert. För första gången nånsin fick jag inte visa leg, och jag som ser så ung ut (för min ålder). Så idag gjorde jag en ansiktsmask och la ett par gurkskivor över ögonen. Det blev fridfullt i flera sekunder.

Sen började Barnet klättra på mig 

”Inte gurka! Mamma, inte gurka! Inte ögonen! Inte gurk-linser”

Och sen började Lillan skrika också. 

Nu när jag tittade mig i spegeln blev jag ändå full av beundran över resultatet. 

”Fin hy” bedömde jag. ”Ser ung ut, kanske 27,” kisade jag där i skumrasket i hallen. ”Och då är jag ju ändå 32 år och tvåbarnsmamma,” la jag belåtet till. 

Jag gick gick ut till Pappsen i garaget. Han såg glad ut och gjorde tumme upp. 

”Han ser det också.” insåg jag. 

”Du tycker att jag är snygg.” konstaterade jag och i mysbyxor med häng och håret kladdigt av bebiskräks lutade jag mig lojt mot dörrposten. 

Pappsen frustade till. 

Nä hä hä,” gnäggade han. ”Fast det går bra här ute.” sa han. 

 Jag gick raskt in igen.

”Den där Pappsen borde veta hut.” mumlade jag.

Kransen runt magen nickade ivrigt.  

Pappaskämt #24

IMG_3383.JPG

Skadeglädje.

Männens stora källa till skratt.

De storknar framför filmer där Jim Carrey överdrivet snubblar och slår sig och på fredagskvällarna dunkar de sig på knäna av skratt framför AFV, till människor som ramlar i vattnet eller råkar bli slagna i huvudet. Medan jag lider med de drabbade visar Pappsens glädje inga gränser.

Roligast är när tjocka människor snubblar, hävdar Pappsen glatt.

Fast om Pappsen själv ramlar eller slår sig är det inget kul.

Då blir han arg.

Och nåde den som skrattar!

Pappaskämt #23

IMG_4303.JPG
En nörd.

Tänk på en nörd!

Visst är det en man du ser framför dig?

För visst är det våra karlar som går in i saker som uppfyller dem helt? De ägnar alldeles för mycket tid åt det och däremellan så pratar de på tok för mycket om det, läser om det eller ser tv/film som rör deras intressen.

Sport, dataspel, bilar, jordbruk, teknik, träning, jakt…

De har liksom en tendens att snöa in på saker medan vi kvinnor har fler intressen som vi är mer lagom intresserade av.

Låter det inte bekant?

I så fall – stort grattis!

Visst kreverar man?

20140731-092422-33862121.jpg
20140731-092423-33863701.jpg
Jag som alls inte är så noga av mig får närapå spader när jag ser sånt här!

Pappsen skulle jag nästan kalla för perfektionist – ändå är det han som är boven i dramat! Han parar alltid ihop muggarna fel!

Kanske för att retas? Men han har gjort så här i över ett år nu och jag har faktiskt aldrig sagt något!

Och nu när Barnet ritar med överstrykningspennorna så sätter Pappsen på korkarna helt uppåt väggarna fel!

Gaaah!