Hejdå, napparna!

Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.

Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.

Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!

Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.

Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.

Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.

Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!

Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!

Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!

Och det är vi med. Våran fina lilla kille!

Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )

Tiden har varit knapp

Bloggen har tyvärr fått stå tillbaka lite de senaste dagarna. Vi mår alla bra igen, men Barnet har inte kunnat somna på kvällarna om inte jag har legat bredvid honom i sängen. Han har varit ganska svårsövd och ofta somnar jag också. När jag väl har vaknat har jag behövt fixa med schema till dagis och fylla i frågor inför hans utvecklingssamtal (som är nu på morgonen) och annat. Bloggen är ju tyvärr bara något jag kan ägna mig åt när jag har en stund över, och ibland finns inte det.

Det har varit mycket på jobbet också. Jag tänker varje vecka att nästa ska bli bättre och den förhoppningen har jag fortfarande. Jag har mycket att göra med datasystemet och annat jag har ansvar för, men nästan varje dag måste jag rycka in på labbet eftersom det fattas folk där. Ändå förväntas det gärna att jag ska hinna mina andra uppgifter också, så det känns lite stressigt, särskilt som jag är en gravid deltidare.

Därför ser jag extra mycket fram emot den här dagen! Jag, min syster och en av mina svägerskor åker till Stockholm i eftermiddag för att gå på Mammaboosten the Show! Det ska bli riktigt skönt att få komma iväg, äta på restaurang och bli roade på showen! Vi kommer hem framåt natten men jag ledig imorgon också så det känns riktigt lyxigt!

Lite nervöst är det förstås för bilkörning och parkering, ovana vid storstaden som vi är. Jag är också orolig över att maten inte ska vara bra eftersom det varit fullbokat på alla restauranger som vi helst ville till, och maten är ju en av höjdpunkterna när man är iväg!

Som om det inte vore nog är jag orolig över biljetterna också. Eftersom jag har en mammablogg har jag blivit erbjuden biljetter gratis från Familjeliv som driver showen, vilket förstås är toppen. De ska ligga i kassan och vänta på oss, men såklart är jag rädd för att detta ska strula…

Så, det ska bli en jätteskojig dag men jag kommer inte att kunna andas ut riktigt förrän vi (förhoppningsvis) sitter på showen och väntar på att Petra Mede, Andreas Lundstedt och Tomas Järvheden ska göra entré.

Håll gärna tummarna för oss! Jag berättar allt sen om hur det har gått!

IMG_0367.PNG

Mammor med tjocka glasögon

DSC_1088

Kan vara på sin plats att klargöra att allt i det här inlägget, tro det eller ej, är helt sant.

Vi bär alla våra glasögon. En del har tjockare glas än andra bara. Och många mammor har verkligen JÄTTEtjocka glasögon på sig. Dessa mammor kan dyka upp där man minst anar det men ofta hägrar de på Familjeliv där de ligger i vassen och lurpassar på intet ont anande stackars vanliga mammor.

”Är min dotter normal?” frågar någon. ”Hon är 3,5 månad och har inte börjat skratta än.”

En glasögonmamma hugger direkt. ” MIN dotter skrattade när hon var en månad! Man måste ju stimulera dem!”

En annan Glasögonmamma ger sig in i tråden.

”MIN dotter skrattade glatt redan när hon kom ut! Sen gick hon runt på förlossningen och tog alla i hand!” (Okej, det här sista kanske jag överdrev.)

”MIN 3-åring lägger pussel på 50 bitar!” läste syrran förskräckt på en annan tråd.

”Bara 50??? MIN dotter lägger pussel på 100 bitar, och då har hon inte ens fyllt 3 år!”

Dessa mammor finns även IRL (i det verkliga livet). Till exempel i fikarummet när jag berättade om ett 1-årskalas jag varit på och sa att det är så mysigt för nu har barnet börjat att prata – han säger både mamma, pappa och titta!

”VAFALLS!” hör jag från andra sidan av rummet. ”Ett år och pratar inte mer än så? När MIN son fyllde 1 år gick han själv runt på gårdsplanen och hälsade alla gästerna välkomna!”

Eller vad sägs om ”MIN dotter är så vältränad. Bara 2 år och redan magrutor!”

Ja… man kan i alla fall ha lite roligt åt dem, Glasögon-mammorna. (Fast mest är de förstås bara jobbiga.)

Har jag förresten sagt att MIN Bäbis nästan kryper nu? Och om man lyssnar riktigt noga när han skriker hör man att han egentligen bara försöker ropa ”Mammsen! Jag älskar dig!” Han är så duktig och framåt, MIN Bäbis!

Ha! Det här måste jag berätta om på Familjeliv!